Singapore strategy

http://dbpedia.org/resource/Singapore_strategy an entity of type: WikicatMilitaryPlans

대영제국의 싱가포르 전략은 1919년에서 1941년까지 입안된 일련의 전쟁기획 안에서 발전한 군사방위정책이었다. 일본제국 해군의 남진정책을 막아 인도와 오스트레일리아를 방위하고 극동에 영국해군을 주둔시키는 것을 기본틀로 삼았다. 이러한 목표를 달성하기 위해서는 시설이 잘 갖춰진 군사기지가 필요했는데 1919년 최적지로 육지로부터의 공격이 용이한 홍콩을 대신해 싱가포르가 선정되었고 이후 20여년동안 이곳에 해군기지의 건설및 보강작업이 계속되었다. rdf:langString
新加坡戰略是一份关于大英帝国的海军国防政策,这个政策涉及到了从1919年到1941年间的一系列的,計劃主旨是在遠東進駐一支英國皇家海軍艦隊,遏止日本南下侵略印度或澳大利亞;為此1919年起英國選定在马六甲海峡东端的新加坡建設艦隊基地,此後20年不斷強化該地戰鬥能量。 rdf:langString
إستراتيجية سنغافورة هي سياسة الدفاع البحري للإمبراطورية البريطانية التي تطورت في سلسلة من الخطط الحربية بدءًا من عام 1919م وحتى عام 1941م. تهدف الإستراتيجية إلى منع عدوان إمبراطورية اليابان عبر بناء أسطول من البحرية الملكية في الشرق الأقصى، بحيث يكون قادرًا على وقف أية قوة يابانية تتجه جنوبًا للهند أو أستراليا، وإيقاع الهزيمة بها. ولضمان نجاح الخُطط، كان من الضروري وجود قاعدة بحرية مُجهزة بشكل جيد. ومن أجل ذلك اُختيرت سنغافورة الواقعة في الطرف الشرقي لمضيق ملقا عام 1919م بصفتها أنسب موقع لبناء الأسطول. استمر العمل في بناء القاعدة البحرية ودفاعاتها على مدار العقدين التاليين. rdf:langString
La estrategia Singapur fue una política de defensa naval del Imperio Británico que surge como consecuencia de una serie de planes de guerra entre 1919 a 1941. Su objetivo era desalentar una agresión por el Imperio de Japón al establecer una flota de la Royal Navy en el Extremo Oriente, con capacidad de interceptar y derrotar a una fuerza japonesa que pretendiera dirigirse al sur hacia India o Australia. Para ser efectiva requería de una base muy bien equipada; Singapur ubicado en el extremo este del Estrecho de Malaca, fue elegido en 1919 como la ubicación más apropiada; durante dos décadas se realizaron trabajos de construcción de la base naval y sus defensas. rdf:langString
Die Singapur-Strategie war eine vom britischen Empire zwischen 1919 und 1941 verfolgte Strategie. Sie bestand aus einer Reihe strategischer Planungen, die über einen Zeitraum von zwanzig Jahren entwickelt wurden und das Ziel verfolgten, das Japanische Kaiserreich durch die Verlegung einer Flotte der Royal Navy in den Fernen Osten von einem Angriff auf das Empire abzuhalten oder einen solchen Angriff zurückschlagen zu können. Idealerweise sollte diese Flotte in der Lage sein, eine auf Australien oder Britisch-Indien vorrückende japanische Streitmacht abzufangen und zu schlagen. Um die Strategie wirksam umsetzen zu können, wurde ein gut ausgerüsteter Marinestützpunkt, eine Art „Gibraltar des Ostens“ benötigt, als dessen Position die Planer 1919 Singapur auswählten. Singapur lag strategisch g rdf:langString
Strategi Singapura adalah kebijakan pertahanan laut Imperium Britania yang melibatkan serangkaian dari tahun 1919 sampai 1941. Strategi ini bertujuan mencegah agresi Kekaisaran Jepang dengan menugaskan satu armada Royal Navy di Asia Timur, yang mampu mencegat dan mengalahkan armada Jepang yang bergerak ke selatan menuju India atau Australia. Agar efektif strategi ini mensyaratkan pangkalan yang memiliki perlengkapan baik. Singapura, yang berada di ujung timur Selat Malaka, dipilih sebagai lokasi paling sesuai pada tahun 1919. Pembangunan pangkalan dan pertahannya dilaksanakan selama dua dasawarsa berikutnya. rdf:langString
The Singapore strategy was a naval defence policy of the United Kingdom that evolved in a series of war plans from 1919 to 1941. It aimed to deter aggression by Japan by providing a base for a fleet of the Royal Navy in the Far East, able to intercept and defeat a Japanese force heading south towards India or Australia. To be effective it required a well-equipped base. Singapore, at the eastern end of the Strait of Malacca, was chosen in 1919 as the location of this base; work continued on this naval base and its defences over the next two decades. rdf:langString
La stratégie de Singapour est un principe militaire élaboré et mis en œuvre par l'Empire britannique entre 1919 et 1941. Il s'agissait d'une série de plans stratégiques qui, bien qu'ayant évolué durant cette période, avaient tous pour but d'empêcher une attaque de ses territoires par l'Empire du Japon en mobilisant un ensemble de la Royal Navy pour intercepter et détruire une flotte qui se dirigerait vers l'Inde ou l'Australie. Singapour fut choisi en 1919 pour abriter cet ensemble et les travaux de construction de la base navale et de ses défenses se poursuivirent durant les deux décennies suivantes. rdf:langString
La strategia di Singapore fu una strategia di difesa navale adottata dall'impero britannico, che si sviluppò in una serie di piani militari dal 1919 al 1941. Essa serviva a scoraggiare un'aggressione da parte dell'impero giapponese, dislocando una flotta della Royal Navy in Estremo Oriente, capace di intercettare e sconfiggere una flotta giapponese diretta in India o Australia. Per essere operativa, questa strategia richiese una base ben equipaggiata: Singapore, all'estremità orientale dello stretto di Malacca, fu scelta come il luogo più favorevole, nel 1919; il lavoro continuò sulla base navale e sulle sue difese per i due decenni successivi. rdf:langString
Singaporestrategin var en försvarspolicy för Brittiska imperiets flotta som utvecklades i en serie militära planer mellan 1919 och 1941. Den syftade till att avskräcka aggression från Japanska imperiet genom att förlägga Royal Navys flotta i Fjärran Östern, med kapacitet att genskjuta och besegra en japansk styrka på väg söderut mot Indien eller Australien. För att vara effektiv fordrades en välutrustad bas. Singapore, i östra änden av Malackasundet, valdes som den lämpligaste platsen 1919. Arbetet fortsatte på en flottbas och dess försvar under de närmaste två decennierna. rdf:langString
«Сингапурская стратегия» (англ. Singapore strategy) — военно-морская стратегия Британской империи на Дальнем Востоке в период между двумя мировыми войнами. Воплощена в серии стратегических планов, сменявших друг друга с 1919 по 1941 год. Доктрина была нацелена на сдерживание агрессии Японской империи путём размещения на Дальнем Востоке сильного флота, способного в случае войны перехватить и нанести поражение японскому флоту вторжения, угрожавшему Индии или Австралии. Для эффективного решения задачи Британии требовалось сильная военно-морская база на Дальнем Востоке. В 1919 году местом для размещения базы был выбран Сингапур, удобно расположенный у восточного входа в стратегически важный Малаккский пролив. Строительство базы и укреплений продолжалось в течение двух десятилетий. rdf:langString
rdf:langString استراتيجية سنغافورة
rdf:langString Singapur-Strategie
rdf:langString Estrategia Singapur
rdf:langString Strategi Singapura
rdf:langString Stratégie de Singapour
rdf:langString Strategia di Singapore
rdf:langString 싱가포르 전략
rdf:langString Singapore strategy
rdf:langString Сингапурская стратегия
rdf:langString Singaporestrategin
rdf:langString 新加坡战略
xsd:integer 30192355
xsd:integer 1124525584
rdf:langString إستراتيجية سنغافورة هي سياسة الدفاع البحري للإمبراطورية البريطانية التي تطورت في سلسلة من الخطط الحربية بدءًا من عام 1919م وحتى عام 1941م. تهدف الإستراتيجية إلى منع عدوان إمبراطورية اليابان عبر بناء أسطول من البحرية الملكية في الشرق الأقصى، بحيث يكون قادرًا على وقف أية قوة يابانية تتجه جنوبًا للهند أو أستراليا، وإيقاع الهزيمة بها. ولضمان نجاح الخُطط، كان من الضروري وجود قاعدة بحرية مُجهزة بشكل جيد. ومن أجل ذلك اُختيرت سنغافورة الواقعة في الطرف الشرقي لمضيق ملقا عام 1919م بصفتها أنسب موقع لبناء الأسطول. استمر العمل في بناء القاعدة البحرية ودفاعاتها على مدار العقدين التاليين. تصور مُخططو الحرب أن الحرب على اليابان ستمر بثلاث مراحل: أولاً، يُبحر الأسطول من الوطن باتجاه سنغافورة في نفس الوقت الذي تُدافع فيه القوات الحامية هُناك عن القلعة، ثانيًا، يهجم الأسطول على القوات لتحرير هونغ كونغ وإعادة الاستيلاء عليها، وأخيرًا يقوم الأسطول بمحاصرة الجُزر اليابانية الرئيسة وذلك لإجبار اليابان على قبول الشروط. لم تحظ فكرة غزو اليابان بقبولٍ؛ باعتبارها حلًا لا يُمكن تنفيذه على أرض الواقع. لم يتوقع واضعو الحرب البريطانيون قبول اليابانيين خوض معركة بحرية بهذه القوة رغم كُل الصعاب. وعلى الرغم من علمهم بمدى تأثير الحصار على دولة جزرية تقع في قلب إمبراطورية بحرية مثل اليابان، أدركوا أن ممارسة الضغوط الاقتصادية ستكون كافية. كانت إستراتيجية سنغافورة حجر الزاوية لسياسة دفاع الإمبراطورية البريطانية في الشرق الأقصى خلال الفترة من 1920م وحتى 1930م. وبحلول 1937م اتّخذ مفهوم «الأسطول الرئيس إلى سنغافورة» منحى آخر ربما بسبب التكرار المستمر له؛ وهو «حرمة انتهاكه» تمامًا كحرمة انتهاك «الأسفار المقدسة»، وفقًا لما أعلنه القائد العسكري البارز ستيفن روسكيل. يوجد العديد من العوائق المالية، والسياسية، والعملية التي بدورها ضمنت عدم إمكانية تنفيذ الإستراتيجية. واجهت الإستراتيجية عددًا من الانتقادات المستمرة في عام 1930م من بريطانيا وأستراليا؛ حيث كانت تُستخدم هُناك كعذر لسياسات الدفاع التي تعتمد على التقشف. أدت الإستراتيجية في النهاية إلى إرسال القوة Z إلى سنغافورة، وغرق أمير ويلز والبارجة ريبالس، نتيجة لهجوم جوي من القوات اليابانية في العاشر من ديسمبر/كانون الأول لعام 1941م. وصف ونستون تشرشل سقوط سنغافورة المخز بعد ذلك بأنه «الكارثة الأسوأ والاستسلام الأكبر في تاريخ بريطانيا».
rdf:langString Die Singapur-Strategie war eine vom britischen Empire zwischen 1919 und 1941 verfolgte Strategie. Sie bestand aus einer Reihe strategischer Planungen, die über einen Zeitraum von zwanzig Jahren entwickelt wurden und das Ziel verfolgten, das Japanische Kaiserreich durch die Verlegung einer Flotte der Royal Navy in den Fernen Osten von einem Angriff auf das Empire abzuhalten oder einen solchen Angriff zurückschlagen zu können. Idealerweise sollte diese Flotte in der Lage sein, eine auf Australien oder Britisch-Indien vorrückende japanische Streitmacht abzufangen und zu schlagen. Um die Strategie wirksam umsetzen zu können, wurde ein gut ausgerüsteter Marinestützpunkt, eine Art „Gibraltar des Ostens“ benötigt, als dessen Position die Planer 1919 Singapur auswählten. Singapur lag strategisch günstig an der Straße von Malakka und kontrollierte damit den Übergang zwischen dem Südchinesischen Meer und dem Golf von Bengalen und somit letztlich den östlichen Zugang über See zu Britisch-Indien, der größten und wichtigsten Besitzung des britischen Empire. Der Ausbau der Marinebasis und ihrer Verteidigungsanlagen zog sich über die nächsten zwei Jahrzehnte hin. Die Planer sahen für einen Krieg gegen Japan drei Phasen vor: Während die Garnisonskräfte die Festung Singapur verteidigten, würden starke Flottenverbände aus britischen Gewässern sich Richtung Singapur bewegen und von dort aus zum Entsatz oder zur Rückeroberung der Kronkolonie Hongkong aufbrechen. Anschließend würden sie eine Seeblockade gegen die japanischen Hauptinseln errichten, um die japanische Regierung zur Annahme britischer Friedensbedingungen zu zwingen. Die Idee einer amphibischen Invasion Japans wurde als undurchführbar verworfen. Die Marineplaner rechneten vielmehr damit, dass die japanische Marine keine Entscheidungsschlacht gegen einen überlegenen Flottenverband suchen würde, und hielten aufgrund ihrer eigenen Erfahrung als Inselnation die wirtschaftlichen Auswirkungen einer Blockade für ausreichend, um den erforderlichen Druck auf Japan auszuüben. Die Singapur-Strategie bildete in den 1920er und 1930er Jahren den Eckpfeiler der britischen Verteidigungsstrategie für den Fernen Osten, wobei die strategische Planung zunehmend den Charakter eines Dogmas annahm. Eine Kombination finanzieller, politischer und praktischer Probleme bewirkte jedoch, dass die Strategie praktisch nicht umsetzbar war. Sie geriet in den 1930er Jahren innerhalb des Empire zunehmend in die Kritik, besonders in Australien, wo sie als Vorwand für niedrige Verteidigungsausgaben diente. Im Zweiten Weltkrieg führte die Singapur-Strategie schließlich zur Entsendung der Force Z nach Singapur. Die Versenkung der HMS Prince of Wales und der HMS Repulse durch japanische Marineflieger am 10. Dezember 1941 und die sich anschließende, als schmachvoll empfundene Kapitulation Singapurs beschrieb Winston Churchill als „das schlimmste Desaster und die größte Kapitulation der britischen Geschichte“.
rdf:langString La estrategia Singapur fue una política de defensa naval del Imperio Británico que surge como consecuencia de una serie de planes de guerra entre 1919 a 1941. Su objetivo era desalentar una agresión por el Imperio de Japón al establecer una flota de la Royal Navy en el Extremo Oriente, con capacidad de interceptar y derrotar a una fuerza japonesa que pretendiera dirigirse al sur hacia India o Australia. Para ser efectiva requería de una base muy bien equipada; Singapur ubicado en el extremo este del Estrecho de Malaca, fue elegido en 1919 como la ubicación más apropiada; durante dos décadas se realizaron trabajos de construcción de la base naval y sus defensas. Los planificadores consideraban que una guerra contra Japón tendría tres fases: mientras la guarnición en Singapur defendía la fortaleza, la flota se podría alejar de las aguas próximas a Singapur, y navegar para atacar o recapturar Hong Kong, y bloquear las islas de Japón para forzar al Imperio Japonés a aceptar los términos que impusiera Gran Bretaña. La idea de invadir Japón fue rechazada ya que se la consideró poco práctica, pero los planificadores británicos no esperaban que Japón pelearía por propia iniciativa una batalla naval decisiva en la que no tenía grandes posibilidades de vencer. Sabedores del impacto que un bloqueo naval tendría sobre una nación insular en el corazón de un imperio marítimo, ellos pensaban que sería suficiente con ejercer presión económica. La Estrategia Singapur fue la piedra angular de la política de defensa del Imperio Británico en el Extremo Oriente durante las décadas de 1920 y 1930. Según el capitán , hacia 1937, "el concepto de la 'Flota Principal de Singapur' es probable que gracias a la constante repetición, había adquirido la inviolabilidad de una escritura sagrada".​ Una combinación de problemas de índole financieros, políticos y prácticos hicieron que no fuera posible implementarla. Durante la década de 1930, la estrategia fue muy criticada en Gran Bretaña y en el extranjero, especialmente en Australia, donde la Estrategia Singapur era utilizada como una excusa para políticas de defensas parsimoniosas. En última instancia la estrategia decidió el envío de la a Singapur y el hundimiento de los buques Prince of Wales y Repulse por un ataque aéreo japonés el 10 de diciembre de 1941. Winston Churchill describió a la posterior ignominiosa caída de Singapur como "el peor desastre y la mayor rendición en la historia británica".​
rdf:langString La stratégie de Singapour est un principe militaire élaboré et mis en œuvre par l'Empire britannique entre 1919 et 1941. Il s'agissait d'une série de plans stratégiques qui, bien qu'ayant évolué durant cette période, avaient tous pour but d'empêcher une attaque de ses territoires par l'Empire du Japon en mobilisant un ensemble de la Royal Navy pour intercepter et détruire une flotte qui se dirigerait vers l'Inde ou l'Australie. Singapour fut choisi en 1919 pour abriter cet ensemble et les travaux de construction de la base navale et de ses défenses se poursuivirent durant les deux décennies suivantes. Les stratèges britanniques prévoyaient qu'une guerre avec le Japon se déroulerait en trois phases : tandis que la garnison de Singapour défendrait la forteresse, la flotte britannique la rallierait depuis la Grande-Bretagne puis sortirait de la base pour lever le siège ou reprendre le contrôle de Hong Kong avant de mettre en place un blocus de l'archipel japonais pour obliger le Japon à négocier. Les stratèges britanniques connaissaient les conséquences d'un blocus sur une nation insulaire au cœur d'un empire maritime et considéraient que la pression économique suffirait à la faire plier. Quant à l'idée d'envahir le Japon, elle fut jugée impossible. La stratégie de Singapour a constitué la pierre angulaire de la politique défensive de l'Empire britannique en Extrême-Orient durant les années 1920 et 1930. En 1937, selon le capitaine Stephen Roskill, « le concept d'une “flotte principale à Singapour” avait, peut-être grâce aux nombreuses répétitions, acquis le même statut d'infaillibilité que les Saintes Écritures ». Cependant, durant les années 1930, cette stratégie fut critiquée en Grande-Bretagne et en Australie, et une combinaison de difficultés financières, politiques et techniques en empêcha la pleine mise en application. Après l'attaque de Pearl Harbor le 7 décembre 1941, la Force Z stationnée à Singapour fut envoyée pour intercepter la flotte japonaise attaquant la Malaisie. Le 10 décembre, les cuirassés HMS Prince of Wales et HMS Repulse furent coulés par des appareils japonais. Les Japonais attaquent également les possessions britanniques en Birmanie, en Malaisie, à Hong Kong et à Singapour. Les forces britanniques subissent de sérieux revers, ne parvenant qu'à se maintenir difficilement en Birmanie. La chute de Singapour, le 15 février 1942, fut décrite par Winston Churchill comme « le pire désastre et la capitulation la plus importante de l'histoire britannique ». Ce n'est que grâce à l'aide de la puissante armée des États-Unis pendant le conflit que les Britanniques récupèreront progressivement leur souveraineté sur les territoires coloniaux un moment perdus.
rdf:langString Strategi Singapura adalah kebijakan pertahanan laut Imperium Britania yang melibatkan serangkaian dari tahun 1919 sampai 1941. Strategi ini bertujuan mencegah agresi Kekaisaran Jepang dengan menugaskan satu armada Royal Navy di Asia Timur, yang mampu mencegat dan mengalahkan armada Jepang yang bergerak ke selatan menuju India atau Australia. Agar efektif strategi ini mensyaratkan pangkalan yang memiliki perlengkapan baik. Singapura, yang berada di ujung timur Selat Malaka, dipilih sebagai lokasi paling sesuai pada tahun 1919. Pembangunan pangkalan dan pertahannya dilaksanakan selama dua dasawarsa berikutnya. Para perencana meramalkan bahwa perang dengan Jepang akan berlangsung dalam tiga fase: ketika garnisun di Singapura mempertahankan bentengnya, armada laut akan melaju dari perairan Inggris ke Singapura, membantu atau merebut kembali Hong Kong, dan memblokade Kepulauan Jepang untuk memaksa Jepang buat berdamai. Gagasan invasi Jepang ditolak karena dianggap tidak praktis, namun para perencana Britania tidak menduga bahwa Jepang akan bersedia terlibat dalam pertempuran laut yang menentukan dengan mati-matian. Sadar akan dampak blokade terhadap bangsa kepulauan di jantung imperium maritim, mereka merasa bahwa tekanan ekonomi akan mencukupi. Strategi Singapura adalah landasan kebijakan pertahanan Imperium Britania selama dasawarsa 1920-an dan 1930-an. Pada tahun 1937, menurut Kapten Stephen Roskill, "konsep 'Armada Utama ke Singapura', telah, mungkin lewat pengulangan terus-menerus, tidak dapat diganggu gugat layaknya Kitab Suci". Gabungan kesukaran keuangan, politik dan praktis memastikan bahwa strategi ini tidak dapat dilaksanakan. Selama dasawarsa 1930-an, strategi ini dikritik berkali-kali di Britania dan di luar negeri, terutama di Australia, tempat Strategi Singapura digunakan sebagai dalih kebijakan pertahanan yang kikir anggaran. Strategi ini pada akhirnya berujung kepada pengiriman ke Singapura dan penenggelaman kapal perang Prince of Wales dan Repulse oleh serangan udara Jepang pada 10 Desember 1941. Jatuhnya Singapura yang terjadi kemudian disebutkan oleh Winston Churchill sebagai "bencana terburuk dan penyerahan yang terbesar dalam sejarah Britania".
rdf:langString The Singapore strategy was a naval defence policy of the United Kingdom that evolved in a series of war plans from 1919 to 1941. It aimed to deter aggression by Japan by providing a base for a fleet of the Royal Navy in the Far East, able to intercept and defeat a Japanese force heading south towards India or Australia. To be effective it required a well-equipped base. Singapore, at the eastern end of the Strait of Malacca, was chosen in 1919 as the location of this base; work continued on this naval base and its defences over the next two decades. The planners envisaged that a war with Japan would have three phases: while the garrison of Singapore defended the fortress, the fleet would make its way from home waters to Singapore, sally to relieve or recapture Hong Kong, and blockade the Japanese home islands to force Japan to accept terms. The idea of invading Japan was rejected as impractical, but British planners did not expect that the Japanese would willingly fight a decisive naval battle against the odds. Aware of the impact of a blockade on an island nation at the heart of a maritime empire, they felt that economic pressure would suffice. The Singapore strategy was the cornerstone of British Imperial defence policy in the Far East during the 1920s and 1930s. By 1937, according to Captain Stephen Roskill, "the concept of the 'Main Fleet to Singapore' had, perhaps through constant repetition, assumed something of the inviolability of Holy Writ". A combination of financial, political and practical difficulties ensured that it could not be successfully implemented. During the 1930s, the strategy came under sustained criticism in Britain and abroad, particularly in Australia, where the Singapore strategy was used as an excuse for parsimonious defence policies. The strategy ultimately led to the despatch of Force Z to Singapore and the sinking of the Prince of Wales and Repulse by Japanese air attack on 10 December 1941. The subsequent ignominious fall of Singapore was described by Winston Churchill as "the worst disaster and largest capitulation in British history".
rdf:langString La strategia di Singapore fu una strategia di difesa navale adottata dall'impero britannico, che si sviluppò in una serie di piani militari dal 1919 al 1941. Essa serviva a scoraggiare un'aggressione da parte dell'impero giapponese, dislocando una flotta della Royal Navy in Estremo Oriente, capace di intercettare e sconfiggere una flotta giapponese diretta in India o Australia. Per essere operativa, questa strategia richiese una base ben equipaggiata: Singapore, all'estremità orientale dello stretto di Malacca, fu scelta come il luogo più favorevole, nel 1919; il lavoro continuò sulla base navale e sulle sue difese per i due decenni successivi. In base a questa strategia la base venne fortificata con potenti difese che coprivano il lato del mare, ma che si rivelarono totalmente inutili di fronte all'attacco via terra che venne portato dai giapponesi durante la battaglia di Singapore, che ebbe inizio l'8 febbraio 1942 con l'attacco giapponese da nord attraverso lo stretto di Johore e terminò il 15 febbraio con la resa totale delle forze britanniche e alleate e la vittoria completa dell'esercito giapponese. Dopo aver preso nel 1919, su impulso dell'ammiraglio John Jellicoe, la decisione di costituire a Singapore la base navale da trasformare nel pilastro del potere dell'Impero britannico nel sud est asiatico e nella stazione principale in cui radunare la flotta in caso di complicazioni belliche, il governo di Londra aveva incontrato grandi difficoltà ad attivare in tempi brevi questo programma in primo luogo per i contrasti tra gli alti capi militari sulle scelte riguardo alla strategia da adottare per proteggere la nuova base. Dopo le polemiche tra il generale Hugh Trenchard, il primo capo della RAF, favorevole ad affidare la difesa soprattutto alle forze aeree, e l'ammiraglio David Beatty, convinto del ruolo decisivo delle corazzate e delle batterie di cannoni pesanti costieri, sostanzialmente venne data la preferenza al potenziamento delle difese fisse sull'isola e vennero quindi progettate grandi postazioni di fuoco di artiglieria nelle località di Changri e Faber dove sarebbero stati posizionati potenti cannoni da 381 mm orientati a respingere un possibile attacco via mare di una eventuale flotta nemica. La base comprendeva anche bacini di carenaggio per navi di grandi dimensioni e anche, all'epoca dell'attacco giapponese, un bacino galleggiante.
rdf:langString 대영제국의 싱가포르 전략은 1919년에서 1941년까지 입안된 일련의 전쟁기획 안에서 발전한 군사방위정책이었다. 일본제국 해군의 남진정책을 막아 인도와 오스트레일리아를 방위하고 극동에 영국해군을 주둔시키는 것을 기본틀로 삼았다. 이러한 목표를 달성하기 위해서는 시설이 잘 갖춰진 군사기지가 필요했는데 1919년 최적지로 육지로부터의 공격이 용이한 홍콩을 대신해 싱가포르가 선정되었고 이후 20여년동안 이곳에 해군기지의 건설및 보강작업이 계속되었다.
rdf:langString Singaporestrategin var en försvarspolicy för Brittiska imperiets flotta som utvecklades i en serie militära planer mellan 1919 och 1941. Den syftade till att avskräcka aggression från Japanska imperiet genom att förlägga Royal Navys flotta i Fjärran Östern, med kapacitet att genskjuta och besegra en japansk styrka på väg söderut mot Indien eller Australien. För att vara effektiv fordrades en välutrustad bas. Singapore, i östra änden av Malackasundet, valdes som den lämpligaste platsen 1919. Arbetet fortsatte på en flottbas och dess försvar under de närmaste två decennierna. Planerarna föreställde sig att ett krig med Japan skulle bestå av tre faser: medan garnisonen i Singapore försvarade befästningen, skulle flottan bege sig från hemmavattnen till Singapore, göra ett anfall för att befria eller återta Hongkong, och blockera de Japanska öarna för att tvinga Japan att gå med på villkoren. Tanken att invadera Japan avvisades såsom opraktisk, men brittiska planerare förväntade sig inte att japanerna skulle vara villiga att utkämpa ett avgörande sjöslag med oddsen mot sig. Medvetna om inverkan på en önation av en blockad i hjärtat av ett sjöimperium, ansåg de att ekonomiska påtryckningar skulle vara nog.
rdf:langString «Сингапурская стратегия» (англ. Singapore strategy) — военно-морская стратегия Британской империи на Дальнем Востоке в период между двумя мировыми войнами. Воплощена в серии стратегических планов, сменявших друг друга с 1919 по 1941 год. Доктрина была нацелена на сдерживание агрессии Японской империи путём размещения на Дальнем Востоке сильного флота, способного в случае войны перехватить и нанести поражение японскому флоту вторжения, угрожавшему Индии или Австралии. Для эффективного решения задачи Британии требовалось сильная военно-морская база на Дальнем Востоке. В 1919 году местом для размещения базы был выбран Сингапур, удобно расположенный у восточного входа в стратегически важный Малаккский пролив. Строительство базы и укреплений продолжалось в течение двух десятилетий. Авторы стратегии предполагали, что война с Японией пройдёт через три фазы: гарнизон Сингапура будет оборонять крепость до прибытия сильного флота из метрополии, затем флот выдвинется к Гонконгу для его деблокады или захвата, после чего установит морскую блокаду Японских островов. Высадка на острова считалась нецелесообразной — авторы стратегии полагали, что Япония не решится на решительное морское сражение, и морская блокада окажется действенным средством экономического давления на самое сердце островного государства. «Сингапурская стратегия» стала краеугольным камнем британской оборонной политики на Дальнем Востоке на протяжении 1920—1930-х годов. По мнению историка флота Стивена Роскилла, к 1937 году концепция «главные силы флота — в Сингапур» декларировалась столь часто, что превратилась в своего рода Священное Писание. На практике стратегия оказалась неосуществимой из-за комплекса финансовых, политических и технических проблем. В 1930-х стратегия критиковалась как в Британии, так и за её пределами, особенно в Австралии, где «Сингапурской стратегией» оправдывалась экономия на обороне. В конце 1941 года Великобритании потребовалось сформировать флот, чтобы противостоять Японии. Война в Европе не позволяла отправить на восток крупный флот, вместо этого Великобритания отправила в Сингапур соединение Z, состоявшее из линкора «Принс оф Уэлс», линейного крейсера «Рипалс» и четырёх эсминцев. По замыслу политиков, наличие этих сил должно было оказать сдерживающее влияние на политику Японии. 10 декабря 1941 года соединение было разгромлено японской авиацией. В феврале 1942 года Сингапур пал, что, по выражению Уинстона Черчилля, стало «худшей катастрофой и крупнейшей капитуляцией в британской истории». Королевский флот вернулся на Сингапурскую базу в 1945 году.
rdf:langString 新加坡戰略是一份关于大英帝国的海军国防政策,这个政策涉及到了从1919年到1941年间的一系列的,計劃主旨是在遠東進駐一支英國皇家海軍艦隊,遏止日本南下侵略印度或澳大利亞;為此1919年起英國選定在马六甲海峡东端的新加坡建設艦隊基地,此後20年不斷強化該地戰鬥能量。
xsd:nonNegativeInteger 61555

data from the linked data cloud