Scythians

http://dbpedia.org/resource/Scythians an entity of type: Thing

Els escites eren un poble nòmada, pastor i migrador. Sorgits a l'Àsia Central, van emigrar cap a l'Iran i Anatòlia, arribant finalment fins al Caucas, l'estepa d'Ucraïna, les estepes del sud de Rússia i la moderna Romania. rdf:langString
Με το όνομα Σκύθες αναφέρονται από τους αρχαίους Έλληνες συγγραφείς ένα σύνολο νομαδικών φυλών που ερχόταν σε επαφή μαζί τους και ζούσε στην Κεντρική Ασία και στα βόρεια παράλια της Μαύρης Θάλασσας. Οι Σκύθες θεωρούνται ο λαός καταγωγής των θρυλικών Αμαζόνων. rdf:langString
Ba ghrúpa eitneach Áiseach iad na Scitiaigh. Is í a bpríomhtheanga. rdf:langString
Scytowie (gr. Σκύθης, Σκύθοι) – koczownicze ludy zamieszkujące obszar pomiędzy Ałtajem, a Ukrainą, tj. z obszaru kultury andronowskiej. Gałęziami Scytów byli Sakowie, (Turkmenistan), (Uzbekistan), (Kirgistan), (Tadżykistan) oraz grupa zwana jako (północne Indie, północny Afganistan i północny Pakistan). rdf:langString
السكوثيون أو الإصقوث (من اليونانية: Σκυθία) هم شعب بدوي متنقل ينحدر من أصول إيرانية وهم من مملكة سيثيا (سكيثيا) ، حل محل الذي كانوا قد جاؤا من سهول روسيا، وقد نزح السكوثيون من سهول أوراسيا إلى جنوبي روسيا في القرن 8 ق م.، واستقروا بغرب نهر الفولجا شمال البحر الأسود حيث كانوا علي صلة بالمستعمرات الإغريقية حول البحر الأسود. تعرف اليوم بشبه جزيرة القرم (أوكرانيا). تمكن السكوثيون من تأسيس إمبراطورية غنية وقوية استمرت لقرون عديدة قبل أن يخضعوا للسارماتيين بين القرنين الرابع قبل الميلاد حتى القرن الثاني الميلادي. rdf:langString
Skytové (či Skýtové, Skythové, Skýthové, řecky Σκύθαι, další názvy Scyth, Saka, Sakae, Iskuzai, nebo Askuzai), je souhrnné pojmenování pro příslušníky kočovných kmenů obývajících ve starověku od 7. století př. n. l. do 3 století př. n. l. pontskou step ležící na značné části východní Evropy, přibližně území dnešní Ukrajiny a jižního Ruska. Byly součástí širších skytských kultur, rozprostírajících se přes eurasijskou step, která zahrnovala mnoho národů, které se od Skytů odlišují. Z tohoto důvodu byl někdy používán rozsáhlejší koncept označující všechny rané euroasijské nomády jako „Skyty“. V rámci tohoto jsou skuteční Skytové různě označováni jako klasičtí Skytové, evropští Skytové, pontští Skytové nebo západní Skytové. Použití termínu „Skytové“ pro všechny rané euroasijské kočovníky však rdf:langString
La Skitoj estis hindeŭropa nomada popolo de irana grupo, kiu unuafoje aperis ĉirkaŭ Kazaĥstano en regiono nomita Skitio kaj kies teritorion etendis ĝis la tuta Eŭrazia Stepo de la Altajo tra suda Rusio kaj nuna Ukrainio ĝis Danubo. Tiuj rajdomilitantoj estis famaj arkopafistoj kaj varbitis ofte kiel solduloj. En la urboŝtatoj (polisoj) de antikva Grekio, ili servis kiel polico. La originlando de la Skitoj estis donata en malnovaj fontoj kiel Gerrhos. La Skitoj kunportis siajn preparitajn mortintoj al tiu lando spite de la kelkfoje tre longa vojo. rdf:langString
Escitas (en griego antiguo, Σκύθης Scýthēs o Σκύθοι Scýthoi; en un contexto indo-persa también Saka) era el nombre dado en la Antigüedad a los miembros de un grupo de pueblos de origen iranio, caracterizados por una cultura basada en el pastoreo nómada y la cría de caballos de monta. El etnónimo «escita» también ha sido usado para referirse a otros pueblos de costumbres similares o que ocuparon las regiones de Rusia, Ucrania y Asia Central, conocidas durante largo tiempo como Escitia. En sentido amplio se considera escita a , probablemente la mayoría hablantes de lenguas iranias orientales; sería el antecesor del moderno osetio. rdf:langString
Als Skythen werden einige der Reiternomadenvölker bezeichnet, die ab etwa dem 8./7. Jahrhundert v. Chr. die eurasischen Steppen nördlich des Schwarzen Meeres im heutigen Südrussland und der Ukraine von der unteren Wolga und dem Kuban bis zum Dnister besiedelten. Sie wurden im 4./3. Jahrhundert v. Chr. von den kulturell nahestehenden Sarmaten, die sich als Stammesverband zuvor zwischen der unteren Wolga und der Südspitze des Ural gebildet hatten, unterworfen und assimiliert, ein Teil flüchtete auf die Krim, wo noch bis ins 3. Jahrhundert n. Chr. skythische Stammesverbände lebten. rdf:langString
Eszitiarrak (grezieraz: Σκύθης, Σκύθοι) Antzinaroan artzaintza nomadan eta muntatzeko zaldien hazkuntzan oinarritzen zen kultura bat zuten Turkiar jatorriko herri edo herri talde bateko kideei greziarrek ematen zieten izena da. Antzinaro Klasikoan zehar eszitiarrek Estepa Pontikoa domeinatu zuten, Grezia klasikoko iturrietan Eszitia izenaz aipatua. Antzinaro Berantiarrean sarmaziarrek euren menpe hartu zituzten, estepetako nagusi bezala eszitiarren tokia hartu zuten kulturalki oso antzekoa zen herri bat. rdf:langString
Bangsa Skithia atau Skith (bahasa Yunani Kuno: Σκύθαι) adalah yang merupakan yang pada masa Antikuitas Klasik mendominasi stepa Pontos-Kaspia, yang ketika itu dikenal sebagai Skithia. Sebelum tahun 2006, mereka dipercaya telah menempati wilayah sebelah barat Pegunungan Altai, sampai sebuah pemakaman kerajaan ditemukan di sebelah timur Mongolia. Pada masa Antikuitas Akhir orang Sarmatia datang dan menguasai bangsa Skithia di sebelah barat. Banyak dari informasi mengenai bangsa Skithia berasal dari sejarawan Yunani, Herodotos (sek. 440 BC) dalam karyanya Historia dan Ovidius dalam sajaknya . Penemuan arkeologi menunjukkan adanya benda-benda indah dari emas yang ditemukan di gundukan pemakamn Skithia di Ukraina dan Rusia selatan. rdf:langString
The Scythians or Scyths, and sometimes also referred to as the Classical Scythians and the Pontic Scythians,[[[Wikipedia:Citing_sources|page needed]]]_3-0" class="reference"> were an ancient Eastern Iranian equestrian nomadic people who had migrated from Central Asia to the Pontic Steppe in modern-day Ukraine and Southern Russia from approximately the 7th century BC until the 3rd century BC. After the Scythians' disappearance, authors of the ancient, mediaeval, and early modern periods used the name "Scythian" to refer to various populations of the steppes unrelated to them. rdf:langString
Gli Sciti (in latino: Scythi; in greco antico: Σκύθης, anche Σκύθοι; persiano Saka) furono una popolazione iranica di nomadi attestata nella steppa eurasiatica dal XIX secolo a.C. al IV secolo dell'Era cristiana. Gli antichi greci li consideravano mitologicamente figli di Eracle ed Echidna, o di Zeus e Boristene. rdf:langString
Les Scythes (/sit/, en grec ancien : Σκύθοι) sont un ensemble de peuples indo-européens d'Eurasie, en grande partie peuples cavaliers nomades. Originaires d'Asie centrale, ils ont vécu leur apogée entre le VIIe siècle av. J.-C. et la fin de l'Antiquité, notamment dans les steppes de l'Eurasie centrale, une vaste zone allant de l'Ukraine à l'Altaï, en passant par la Russie et le Kazakhstan. Les Perses désignent ces peuples par le nom de Sakas, francisé en Saces. De nombreuses sources antiques attestent des peuples scythes, les Assyriens mentionnant les Saces dès 640 avant notre ère. rdf:langString
스키타이족(히브리어: סקיתים 스퀴팀, 고대 그리스어: Σκὐθαι, Σκύθης, 영어: Scythia)은 사카(Saka), 사카이(Sakae), 사이(Sai), 이스쿠자이(Iskuzai), 아스쿠자이(Askuzai)라고도 불리는, 주로 동부 이란어군을 사용한 이란계 민족에 속하는 유라시아 유목민들이며 이들 남쪽에 있던 식자 민족들에게 약 기원전 9세기에서 4세기까지 중부 유라시아 스텝의 넓은 지역들에서 거주했다고 언급되었다. 이들이 기원이 주로 이란족이라는 데에 합의한, 들에게 알려진 “고전 스키타이인”들은 와 북캅카스에 있었다. 아시리아, 아케메네스, 중국에서 기록된, 다른 스키타이족 집단들에 대한 사료는 이들이 중앙 아시아에서도 존재했다는 것을 보여주며, 그곳에서 그들은 각각 이스쿠자이(Iskuzai)/아스쿠자이(Askuzai), 사카 (고대 페르시아어: Sakā; 페르시아어/ساکا; 산스크리트어: शक Śaka; 그리스어: Σάκαι; 라틴어: Sacae), 그리고 사이 (중국어: 塞; 상고 한어: *sˤək)이라 불렸다. rdf:langString
スキタイ人(Scythae, Skythai, 希: Σκύθαι)は、サイス人、古典的スキタイ人やポントスキタイ人とも呼ばれれ、古代東イラン騎馬遊牧民で、主に現在のウクライナと南ロシアに相当する地域に住み、彼らの名をとってスキシアまたはスキティカと呼ばれ、前7世紀頃から前3世紀頃までポントス草原の領土を支配していた。スキタイ人は、王族スキタイ人と呼ばれる戦士貴族に率いられていた。スキタイ人を科学的に研究することをスキタイ学という。 スキタイ人の消滅後、古代・中世・近世の著者はスキタイ人とは無関係の大草原の諸民族を指して「スキタイ人」という呼称を使用した。 スキタイ人は、ギリシャ、ペルシャ、インド、中国を結ぶ広大な貿易網であるシルクロードで重要な役割を果たし、おそらくこれらの文明の繁栄に貢献したとされる。定住していた金属加工職人はスキタイ人のために携帯用の装飾品を作り、スキタイの金属加工の歴史を形成していた。これらのオブジェは主に金属製で残っており、スキタイ独特の芸術を形成している。 rdf:langString
De Scythen of Skythen (Oudgrieks: Σκύθαι, Skuthai; Latijn: Scythae) waren Iraanse ruiterstammen die tussen de 7e eeuw v.Chr. en de 4e eeuw n. Chr. grote gebieden in de Euraziatische steppe bewoonden. In algemene zin benoemt men als "Scythisch" een mozaïek aan volkeren en culturen in de steppezone, in verschillende perioden en onder verschillende namen bekend, maar met een verwante "Scytho-Siberische cultuur". Hun verschijnen viel samen met de opkomst van een semi-nomadische ruitercultuur van de Karpaten tot in Mongolië tijdens het 1e millennium v.Chr. Ondanks duidelijke plaatselijke verschillen zijn de overeenkomsten groot en verspreidden culturele innovaties zich snel over het gebied. rdf:langString
Os citas (do grego antigo Σκύθης, transl. Skythēs, pl. Σκύθοι, Skythoi) eram um antigo povo Iraniano de equestres que por toda a Antiguidade Clássica dominaram a estepe pôntico-cáspia, conhecida à época como Cítia. Na Antiguidade Tardia os sármatas, povo com o qual os citas tinham forte parentesco, acabaram por dominar a região. A maior parte das informações que perduraram a respeito dos citas vem do historiador grego Heródoto, que os descreveu em sua obra Histórias (século V a.C.) e pelos achados arqueológicos, como as belas obras em ouro encontradas nos kurgans (mamoas) na Ucrânia e sul da Rússia. rdf:langString
Ски́фы (др.-греч. Σκύθης, Σκύθαι, самоназвание: Skolot) — древний кочевой ираноязычный народ, существовавший в VIII в. до н. э. — IV в. н. э.. Скифы не имели письменности, из скифского языка известно более двух сотен слов, а также личные имена, топонимы и глоссы в античных и клинописных источниках. rdf:langString
Skyterna [sk-] (fornpersiska 𐎿𐎤𐎢𐎭𐎼 Skudra) var under antiken en iranskspråkig geografisk, politisk och kulturell enhet (Skytien) snarare än en etnisk folkgrupp, som levde omkring Kaspiska havet, på de ukrainska stäpperna fram till östra Polen, i norra och östra Iran och vid Altaibergen i Centralasien. Deras räder nådde ända upp till Danmark.[källa behövs] rdf:langString
Скі́фи, або ски́ти (грец. Σκύϑαι; самоназва «сколоти»: грец. Σκολότοι), — екзоетнонім грецького походження, який у сучасній науковій та художній літературі застосовується до практично всіх племен, що мешкали у VII—III ст. до н. е. на землях сучасної України від Дунаю до Дону, всю цю територію Геродот називав Велика Скіфія. На землі нинішньої України скіфи прийшли у VII столітті до нашої ери, перетнувши Кавказ і захопивши Кімерію, та частково витіснивши в закавказзя та Малу Азію, та асимілювавши кімерійський етнос і стали домінуючою силою в степах та лісостепах на північ від Понту. rdf:langString
斯基泰人(古希臘語:Σκύθης或Σκύθοι,複數:Σκύθαι;英語: Scythian,複數:Skuthai)也譯为斯基提亞人 、西古提人、叔提雅人、西徐亞人或塞西亞人,為古代在東歐大草原至中亞一帶居住與活動、操東伊朗語支的游牧民族或半游牧民族,他們的領土被稱為斯基提亞;古代波斯人稱之為塞克人(古波斯语:Sakā,也译为薩迦人),共分為戴尖帽塞克人、飲豪麻汁塞克人、海邊塞克人。中國《史記》、《漢書》記錄的塞種可能源自這個民族。 主流學術界普遍認同斯基泰人為伊朗人的分支,其語言屬東伊朗語支,並信仰一種前祆教時期古伊朗宗教。為最早使用騎兵的民族之一,在西元前8世紀取代了辛梅里亞人成為東歐大草原的霸主,在這段時期斯基泰人及其分支民族幾乎統治了整個歐亞大草原,從喀爾巴阡山脈一直到陝甘寧盆地都是他們的勢力範圍,創造了人類歷史上首個游牧帝國。盤據在今烏克蘭和南俄一帶的斯基泰人自稱「蘇格洛提」(Skoloti),由稱為「斯基泰皇室」的游牧戰士貴族所帶領。 斯基泰人在絲綢之路中扮演重要角色,促進了希臘、波斯、印度和中國文明的商業繁榮。在城市定居的金屬工匠為斯基泰人所打造的飾品別具風格,後世稱之為斯基泰風藝術。 rdf:langString
rdf:langString Scythians
rdf:langString سكوثيون
rdf:langString Escites
rdf:langString Skytové
rdf:langString Skythen
rdf:langString Σκύθες
rdf:langString Skitoj
rdf:langString Pueblos escitas
rdf:langString Eszitiar
rdf:langString Scitiaigh
rdf:langString Scythes
rdf:langString Bangsa Skithia
rdf:langString Sciti
rdf:langString 스키타이족
rdf:langString スキタイ
rdf:langString Scytowie
rdf:langString Scythen
rdf:langString Citas
rdf:langString Скифы
rdf:langString Skyter
rdf:langString 斯基泰人
rdf:langString Скіфи
rdf:langString Scythians
xsd:integer 55092
xsd:integer 1124261548
rdf:langString right
rdf:langString The approximate extent of the Scythian culture, which was dominated by the Scythians.
rdf:langString center
rdf:langString horizontal
rdf:langString Scythian warriors, drawn after figures on an electrum cup from the Kul-Oba kurgan burial near Kerch, Crimea. The warrior on the right strings his bow, bracing it behind his knee; note the typical pointed hood, long jacket with fur or fleece trimming at the edges, decorated trousers, and short boots tied at the ankle. Scythians apparently wore their hair long and loose, and all adult men apparently bearded. The gorytos appears clearly on the left hip of the bare-headed spearman. The shield of the central figure may be made of plain leather over a wooden or wicker base. .
rdf:langString Scythians
rdf:langString Kul-Oba vase
rdf:langString Scythian Warriors.jpg
rdf:langString Vas d'or amb representació d'escites, kurgan de Kul-Oba, segona meitat del segle IV aC.JPG
xsd:integer 2
rdf:langString West Asia
rdf:langString Pontic Steppe
rdf:langString Crimea and Dobruja
xsd:integer 500
rdf:langString Els escites eren un poble nòmada, pastor i migrador. Sorgits a l'Àsia Central, van emigrar cap a l'Iran i Anatòlia, arribant finalment fins al Caucas, l'estepa d'Ucraïna, les estepes del sud de Rússia i la moderna Romania.
rdf:langString Skytové (či Skýtové, Skythové, Skýthové, řecky Σκύθαι, další názvy Scyth, Saka, Sakae, Iskuzai, nebo Askuzai), je souhrnné pojmenování pro příslušníky kočovných kmenů obývajících ve starověku od 7. století př. n. l. do 3 století př. n. l. pontskou step ležící na značné části východní Evropy, přibližně území dnešní Ukrajiny a jižního Ruska. Byly součástí širších skytských kultur, rozprostírajících se přes eurasijskou step, která zahrnovala mnoho národů, které se od Skytů odlišují. Z tohoto důvodu byl někdy používán rozsáhlejší koncept označující všechny rané euroasijské nomády jako „Skyty“. V rámci tohoto jsou skuteční Skytové různě označováni jako klasičtí Skytové, evropští Skytové, pontští Skytové nebo západní Skytové. Použití termínu „Skytové“ pro všechny rané euroasijské kočovníky však vedlo k velké záměně v literatuře a platnost této terminologie je sporná. Proto jsou pro tento koncept upřednostňována jiná jména.
rdf:langString السكوثيون أو الإصقوث (من اليونانية: Σκυθία) هم شعب بدوي متنقل ينحدر من أصول إيرانية وهم من مملكة سيثيا (سكيثيا) ، حل محل الذي كانوا قد جاؤا من سهول روسيا، وقد نزح السكوثيون من سهول أوراسيا إلى جنوبي روسيا في القرن 8 ق م.، واستقروا بغرب نهر الفولجا شمال البحر الأسود حيث كانوا علي صلة بالمستعمرات الإغريقية حول البحر الأسود. تعرف اليوم بشبه جزيرة القرم (أوكرانيا). تمكن السكوثيون من تأسيس إمبراطورية غنية وقوية استمرت لقرون عديدة قبل أن يخضعوا للسارماتيين بين القرنين الرابع قبل الميلاد حتى القرن الثاني الميلادي. معظم ما نعرفه اليوم عن تاريخ السكوثيين يأتي من الروايات التي دونها المؤرخ اليوناني القديم هيرودوتس، والذي كان قد زار بلادهم. وقد نشرت تلك السجلات بعد دراستها من قبل علماء الأنتروبولوجيا (علم الإنسان) الروس. كما كتب عنهم أيضاً المؤرخ اليهودي يوسيفوس فلافيوس ووصفهم بأنهم شعب ماجوج. كان السكوثيين يثيرون إعجاب وخوف جيرانهم لخفة حركتهم ولبسالتهم في الحروب والمعارك، خصوصاً لمهارتهم بالفروسية حيث كانوا من أوائل الشعوب الذين تفننوا بركوب الخيل.
rdf:langString Με το όνομα Σκύθες αναφέρονται από τους αρχαίους Έλληνες συγγραφείς ένα σύνολο νομαδικών φυλών που ερχόταν σε επαφή μαζί τους και ζούσε στην Κεντρική Ασία και στα βόρεια παράλια της Μαύρης Θάλασσας. Οι Σκύθες θεωρούνται ο λαός καταγωγής των θρυλικών Αμαζόνων.
rdf:langString La Skitoj estis hindeŭropa nomada popolo de irana grupo, kiu unuafoje aperis ĉirkaŭ Kazaĥstano en regiono nomita Skitio kaj kies teritorion etendis ĝis la tuta Eŭrazia Stepo de la Altajo tra suda Rusio kaj nuna Ukrainio ĝis Danubo. Tiuj rajdomilitantoj estis famaj arkopafistoj kaj varbitis ofte kiel solduloj. En la urboŝtatoj (polisoj) de antikva Grekio, ili servis kiel polico. En la 8-a jarcento a.K. la skitoj migris en la areon norde kaj oriente de la Nigra maro kaj ili forpelis de tie la cimerojn. La setlejo de la skitoj etendiĝis baldaŭ de la sudrusaj stepoj al Danubo, sed ankaŭ al Sudsiberio kaj Centra Azio. La skitoj entreprenis plej ofte milit- kaj rab-irojn al Mezeŭropo. En la 7-a jarcento a.K. la skitoj komencis atakon en Malgrand-Azio, kie ili neniigos la imperion de Urartu kaj de tie daŭris rabirojn ĝis al Palestino. En la jaro -594 ili estis venkitaj fare de medoj sub gvido de , tiel la skitoj retiriĝis al sia eŭropa hejmo. En la jaro -513 kondukis la persa reĝo Dario la 1-a, "la Granda", sensukcesan militiron kontraŭ la skitoj kun grandega armeo de pluraj centmiloj da soldatoj. Ekde la 4-a jarcento a.K. la skitoj estis premataj fare de la fortiĝanta parenca popolo sarmatoj. La skitoj povis vivteni sin nur en la Krimeo ĝis la 1-a jarcento a.K.. Unu el la plej konataj reĝoj de la skitoj estis , kiu militiris kontraŭ Filipo la 2-a de Makedonio kiel pli ol 90-jaraĝa maljunulo. La arkeologiaj restaĵoj baziĝas nur sur eltombigoj de la tomboholmoj (kurganoj), kiuj enhavis inter aliaj oraĵojn, silkaĵojn, armilojn, ĉevalojn (skeletojn) kaj . Mondkonatas la "", altvaloraj oroforĝaĵoj, kiuj inter alie montras la militantajn skitojn en naturfidela ilustraĵo. La parte bona stato de la restaĵoj dankeblas al Mumiigaj teĥnikoj kaj al ĉiamfrosto. La skitoj ne postlasis skribaĵojn, sed ili estis detale priskribitaj fare de la greka historiisto Herodoto. En la epoko de la popolmigrado la gotoj estis rigardataj fare de Jordanes kaj aliaj historioskribantoj kiel "tribo de skitoj". La originlando de la Skitoj estis donata en malnovaj fontoj kiel Gerrhos. La Skitoj kunportis siajn preparitajn mortintoj al tiu lando spite de la kelkfoje tre longa vojo. Ĉerande de Mezeŭropo, la skita ĉeesto estas bone dokumentebla. Tiel oni povas ekzameni la halŝtatepokan setlejojn en kaj , la brultavolon, en kiu troviĝas karakerizaj skitaj armiloj (triflugila sagopinto). La Ortrezoro de , en kiu la tipa skita stilo eble pruvas la ĉeeston de skita princo. Ĉu aŭ kiom la skitoj invadis en Mezeŭropon estas ankoraŭ neklara. Unuj arĥeologoj ne akceptas tiujn trovaĵojn, sed ekzistas kelkaj elementoj kiel ekzemple la transpreno de trink-kornokutimo, kio estas alligita al la skitoj.
rdf:langString Als Skythen werden einige der Reiternomadenvölker bezeichnet, die ab etwa dem 8./7. Jahrhundert v. Chr. die eurasischen Steppen nördlich des Schwarzen Meeres im heutigen Südrussland und der Ukraine von der unteren Wolga und dem Kuban bis zum Dnister besiedelten. Sie wurden im 4./3. Jahrhundert v. Chr. von den kulturell nahestehenden Sarmaten, die sich als Stammesverband zuvor zwischen der unteren Wolga und der Südspitze des Ural gebildet hatten, unterworfen und assimiliert, ein Teil flüchtete auf die Krim, wo noch bis ins 3. Jahrhundert n. Chr. skythische Stammesverbände lebten. Sie hinterließen keine bekannten schriftlichen Aufzeichnungen, und alles, was man über sie weiß, beruht auf Bodenfunden und antiken Quellen anderer Kulturen. Nach dem antiken griechischen Geschichtsschreiber Herodot nannte sich der herrschende Klan Skoloten; die Bezeichnung Skythen stammt aus griechischen Quellen, ist jedoch nicht griechisch. Ihre Sprache wird dem (alt-)nordost-iranischen Zweig der indogermanischen Sprachen zugerechnet. Griechische und römische Quellen bezeichnen manchmal pauschal das gesamte Gebiet der kulturell und wohl auch sprachlich nahe verwandten Reiternomaden Osteuropas und Mittelasiens im 1. Jahrtausend v. Chr. als Skythien. Dort lebten unter anderem auch die Stammesverbände der Saken (vgl. auch die griechische Bezeichnung der nach Indien ausgewanderten Saken als „Indo-Skythen“), Sarmaten und Massageten. In der Archäologie wird dieser Kulturraum Skythiens im weiteren Sinne als „skythisch-sakischer Kulturraum“ oder „“ bezeichnet. Zu ihm zählen als älteste Kulturen (seit dem 9. Jahrhundert v. Chr.) auch einige archäologische Kulturen Südsibiriens wie die Tagar-Kultur (Minussinsker Becken), Pasyryk-Kultur (Altai), Aldy-Bel-Kultur (Tuwa) und die Tes-Stufe (Tuwa). Diese sind nicht aus Schriftquellen bekannt, die sprachliche und ethnische Zugehörigkeit ihrer Träger ist unbekannt, aber ihre materielle Kultur ähnelt derjenigen der Skythen am Schwarzen Meer. Aufgrund des Alters dieser südsibirischen Kulturen, der archäologisch erforschten Ausbreitung dieser Kultur vom Osten in den Westen und Südwesten und Herodots Angaben, dass die Skythen aus dem Osten kamen, gehen Archäologen von einer Herkunft der Skythen, Saken u. a. aus dieser Region aus. Eine nach Osten abgewanderte Splittergruppe bildete die Ordos-Kultur. Nach bisherigen archäologischen Erkenntnissen waren die Stammesverbände des skythisch-sakischen Kulturraums die ersten in der Geschichte der Steppen Asiens und Europas, die (bis auf wenige Ausnahmen) auf jahreszeitlich genutzte feste Ansiedlungen mit bescheidenem Ackerbau verzichteten und zum ganzjährig nomadisierenden Leben als Reitervolk übergingen.
rdf:langString Eszitiarrak (grezieraz: Σκύθης, Σκύθοι) Antzinaroan artzaintza nomadan eta muntatzeko zaldien hazkuntzan oinarritzen zen kultura bat zuten Turkiar jatorriko herri edo herri talde bateko kideei greziarrek ematen zieten izena da. Antzinaro Klasikoan zehar eszitiarrek Estepa Pontikoa domeinatu zuten, Grezia klasikoko iturrietan Eszitia izenaz aipatua. Antzinaro Berantiarrean sarmaziarrek euren menpe hartu zituzten, estepetako nagusi bezala eszitiarren tokia hartu zuten kulturalki oso antzekoa zen herri bat. Eszitiarrei buruz ezagutzen den gehiena, atzerriko iturrietan du jatorria, zehazki greziar eta latindarretan. Horietatik garrantzitsuenak Herodotoren (K.a. 440) Historiak laneko IV. liburua, Estrabonen Geografia eta Ovidioren dira, azken honek nagusiki Eszitia Txikia deskribatzen duelarik, biak garai berekoak (K.a. 13 inguru). Arkeologiak eszitiar kulturaren lekukotzak Errusia hegoaldeko eta Ukrainako tumulu edo hil muinoetan topatu ditu. Adituen ustez eszitiarrak izan ziren aurrenetarikoak zaldiak etxekotzen eta hezten. Horretarako estepetako tarpan zaldi basatiak erabili zituzten. Zaldun trebeak omen ziren. Eszitiar etnonimoa denbora luzez Eszitia izenaz ezagutu ziren gaur egungo Errusia, Ukraina eta Asia Erdialdeko eskualdeak okupatu edo antzeko ohiturak zituzten beste herri batzuei buruz aritzeko ere erabili izan da. Euren aurrekariak K.a. 2000n izan zituztela ezagutzen da, baina historian duten lehen agerpena K.a. VII. mendean izan zen, asiriarrekin izan zuten aliantza batean. Zenbait mende beranduago mediarrekin lan egin zuten (persiarrekin senidetutako irandar herri bat, Asiriar Inperioa desegiteko.
rdf:langString Escitas (en griego antiguo, Σκύθης Scýthēs o Σκύθοι Scýthoi; en un contexto indo-persa también Saka) era el nombre dado en la Antigüedad a los miembros de un grupo de pueblos de origen iranio, caracterizados por una cultura basada en el pastoreo nómada y la cría de caballos de monta. El etnónimo «escita» también ha sido usado para referirse a otros pueblos de costumbres similares o que ocuparon las regiones de Rusia, Ucrania y Asia Central, conocidas durante largo tiempo como Escitia. En sentido amplio se considera escita a , probablemente la mayoría hablantes de lenguas iranias orientales; sería el antecesor del moderno osetio. Fueron mencionados por los pueblos letrados que quedaban al sur de la zona donde habitaban, que eran amplias zonas de la estepa euroasiática occidental y central, desde alrededor del siglo IX a. C. hasta el siglo IV, ya de nuestra era.​​​​ Los «escitas clásicos» conocidos para los antiguos historiadores griegos eran principalmente de origen iranio y se encontraban en el norte del mar Negro y la región del Cáucaso septentrional. Otros grupos escitas documentados por fuentes asirias, aqueménidas y chinas muestra que también vivían en Asia Central, donde eran conocidos como los Iskuzai /Askuzai, Saka (antiguo persa: Sakā; nuevo persa/en pastún, ساکا‎; sánscrito: शक Śaka; griego: Σάκαι; latín: Sacae), y Sai (en chino, 塞; chino antiguo: *sˤək), respectivamente.​ Las relaciones entre estos pueblos, que vivían en zonas tan amplias, y muy separadas, sigue sin estar clara, y el término se usa tanto en sentido amplio como estricto. El término «escita» lo usan los estudiosos modernos en un para hallazgos que se cree que muestran atributos de una cultura amplia «siberiano-escita», sin implicar usualmente una connotación étnica o lingüística.​ El término «escítico» puede usarse también de forma parecida,​ «para describir una fase especial que siguió a la amplia difusión del nomadismo a caballo, caracterizado por la presencia de armas especiales, arreos de caballo, y arte animalístico en forma de placas de metal». Los territorios más al oeste durante la Edad de Hierro fueron conocidos en las fuentes clásicas griegas como Escitia, y en el sentido restringido, estricto, «escita» queda restringido a estas zonas, donde se hablaban lenguas escito-sármatas. En definitiva, las varias definiciones con que se usa «escita» lleva a cierta confusión.​ Los escitas estuvieron entre los primeros pueblos en dominar la guerra a caballo.​ Mantenían manadas de caballos, ganado vacuno y ovejas, vivían en carretas cubiertas y luchaban con arcos y flechas a caballo. Desarrollaron una rica cultura caracterizada por tumbas opulentas, fina metalistería y un estilo artístico brillante.​ Algunos eruditos discuten que en el siglo VIII a. C., un ataque escita sobre Altái puede «relacionarse» con un ataque a la dinastía Zhou.​ Poco después, se expandieron hacia el oeste y conquistaron a los cimerios de la estepa póntica.​ En su apogeo, los escitas dominaron toda la estepa,​​ extendiéndose desde los montes Cárpatos en el oeste al centro de China (Cultura de Ordos) y el sur de Siberia (Cultura de Tagar) en el este,​​ creando lo que se ha llamado el primer imperio nómada de Asia central, aunque hay poco que pueda llamarse estado organizado.​​ Con base en lo que es hoy Ucrania, la Rusia europea meridional y Crimea, los escitas occidentales eran gobernados por una clase rica conocida como los Escitas Reales o Regios. Los escitas establecieron y controlaron la ruta de la seda, una vasta red comercial que conectaba Grecia, Persia, la India y China, contribuyendo quizás al florecimiento contemporáneo de aquellas civilizaciones.​ Trabajadores del metal sedentarios confeccionaban objetos decorativos para los escitas. Estos objetos sobreviven principalmente en metal, formando un arte escita distintivo.​ En el siglo VII a. C., los escitas cruzaron el Cáucaso y frecuentemente saquearon Oriente medio junto con los cimerios, teniendo un papel importante en los desarrollos políticos de la región.​ Durante la Antigüedad clásica, los escitas dominaron la estepa póntica, la cual recibió el nombre de Escitia.​ La arqueología ha descubierto testimonios de la cultura escita en los montículos funerarios de Ucrania y el sur de Rusia. Se sabe que tuvieron sus antecedentes desde el año 2000 a. C., pero su primera aparición en la historia es una alianza con los asirios en el siglo VII - siglo VII a. C. ​ Siglos después colaboraron con los medos —tribu irania emparentada con los persas— para desmembrar al Imperio asirio.​ Alrededor de 650–630 a. C., los escitas dominaron brevemente a los medos de la meseta iraní occidental,​​ alcanzando con su poder las fronteras de Egipto.​ Después de perder el control sobre Media, los escitas continuaron interviniendo en los asuntos de Oriente Medio, con un papel destacado en la destrucción del Imperio asirio en el Saqueo de Nínive en el año 612 a. C. Los escitas posteriormente se implicaron en frecuentes conflictos con el imperio aqueménida. Los escitas occidentales sufrieron una gran derrota contra Macedonia en el siglo IV a. C.​ En la Antigüedad tardía fueron sometidos por los sármatas, un pueblo culturalmente afín (iranio, procedía de Asia central)​ que terminó sustituyéndolos como amos de las estepas. En el siglo II a. C., los escitas orientales (Saka) de la estepa euroasiática fueron atacados por los yuezhi, wusun y xiongnu, impulsando a muchos de ellos a emigrar hacia el Sur de Asia,​​ donde pasaron a ser conocidos como indo-escitas.​ En algún momento, quizá tan tarde como el siglo III de nuestra era después de la desaparición de la dinastía Han y los xiongnu, los escitas orientales cruzaron las montañas del Pamir y se asentaron en la cuenca del Tarim occidental, donde están documentados los idiomas escitas jotanés y en escrituras brahmi de los siglos X y XI.​ El reino de Jotán, al menos en parte saka, fue luego conquistado por el kanato qarajánida, que llevó a la y del noroeste de China. En Europa oriental, a principios de la Edad Media, los escitas y los sármatas, tan estrechamente relacionados con ellos, fueron al final asimilados y absorbidos (esto es, eslavizados) por la población protoeslava de la región.​​​​ La mayor parte de lo que se conoce sobre los escitas procede de fuentes extranjeras, concretamente griegas y latinas. Las principales de ellas son el libro IV de la Historia de Heródoto (440 a. C.), la Geografía de Estrabón y el poema de Ovidio Epístola desde el Ponto, que describe principalmente la Escitia Menor, ambos de la misma época (circa 13 d. C.)
rdf:langString Ba ghrúpa eitneach Áiseach iad na Scitiaigh. Is í a bpríomhtheanga.
rdf:langString Bangsa Skithia atau Skith (bahasa Yunani Kuno: Σκύθαι) adalah yang merupakan yang pada masa Antikuitas Klasik mendominasi stepa Pontos-Kaspia, yang ketika itu dikenal sebagai Skithia. Sebelum tahun 2006, mereka dipercaya telah menempati wilayah sebelah barat Pegunungan Altai, sampai sebuah pemakaman kerajaan ditemukan di sebelah timur Mongolia. Pada masa Antikuitas Akhir orang Sarmatia datang dan menguasai bangsa Skithia di sebelah barat. Banyak dari informasi mengenai bangsa Skithia berasal dari sejarawan Yunani, Herodotos (sek. 440 BC) dalam karyanya Historia dan Ovidius dalam sajaknya . Penemuan arkeologi menunjukkan adanya benda-benda indah dari emas yang ditemukan di gundukan pemakamn Skithia di Ukraina dan Rusia selatan. Nama "Skithia" pernah digunakan untuk menyebut berbagai bangsa yang mirip dengan bangsa Skithi, atau yang tinggal di daerah Asia Tengah, Rusia, dan Ukraina—dikenal sampai Abad Pertengahan sebagai Skithia. Mereka digambarkan sebagai "jaringan suku-suku yang secara budaya serupa." Misalnya, nama Skithia pernah digunakan untuk menyebut bangsa Goth.
rdf:langString The Scythians or Scyths, and sometimes also referred to as the Classical Scythians and the Pontic Scythians,[[[Wikipedia:Citing_sources|page needed]]]_3-0" class="reference"> were an ancient Eastern Iranian equestrian nomadic people who had migrated from Central Asia to the Pontic Steppe in modern-day Ukraine and Southern Russia from approximately the 7th century BC until the 3rd century BC. Skilled in mounted warfare, the Scythians replaced the Cimmerians as the dominant power on the Pontic Steppe in the 8th century BC. In the 7th century BC, the Scythians crossed the Caucasus Mountains and frequently raided West Asia along with the Cimmerians. After being expelled from West Asia by the Medes, the Scythians retreated back into the Pontic Steppe and were gradually conquered by the Sarmatians. In the late 2nd century BC, the capital of the largely Hellenized Scythians at Scythian Neapolis in the Crimea was captured by Mithridates VI and their territories incorporated into the Bosporan Kingdom. By the 3rd century AD, the Sarmatians and last remnants of the Scythians were overwhelmed by the Goths, and by the early Middle Ages, the Scythians and the Sarmatians had been largely assimilated and absorbed by early Slavs. The Scythians were instrumental in the ethnogenesis of the Ossetians, who are believed to be descended from the Alans. After the Scythians' disappearance, authors of the ancient, mediaeval, and early modern periods used the name "Scythian" to refer to various populations of the steppes unrelated to them. The Scythians played an important part in the Silk Road, a vast trade network connecting Greece, Persia, India and China, perhaps contributing to the prosperity of those civilisations. Settled metalworkers made portable decorative objects for the Scythians, forming a history of Scythian metalworking. These objects survive mainly in metal, forming a distinctive Scythian art.
rdf:langString Les Scythes (/sit/, en grec ancien : Σκύθοι) sont un ensemble de peuples indo-européens d'Eurasie, en grande partie peuples cavaliers nomades. Originaires d'Asie centrale, ils ont vécu leur apogée entre le VIIe siècle av. J.-C. et la fin de l'Antiquité, notamment dans les steppes de l'Eurasie centrale, une vaste zone allant de l'Ukraine à l'Altaï, en passant par la Russie et le Kazakhstan. Les Perses désignent ces peuples par le nom de Sakas, francisé en Saces. De nombreuses sources antiques attestent des peuples scythes, les Assyriens mentionnant les Saces dès 640 avant notre ère. Les Scythes sont parmi les premiers peuples d'Eurasie à maîtriser la guerre à cheval. Ils remplacent les Cimmériens comme puissance dominante de la steppe pontique au VIIIe siècle av. J.-C. Pendant ce temps, eux et les peuples apparentés ont dominé toute la steppe eurasienne des Carpates à l'ouest au plateau d'Ordos à l'est, créant ce qu'on a appelé le premier empire nomade d'Asie centrale. Basés dans ce qui est l'Ukraine moderne et le sud de la Russie, ils s'appellent eux-mêmes Scoloti et sont dirigés par une aristocratie guerrière nomade connue sous le nom de Scythes royaux. Les Scythes ont joué un rôle important dans la route de la soie, un vaste réseau commercial reliant la Grèce, la Perse, l'Inde et la Chine, contribuant peut-être à la prospérité de ces civilisations. Les métallurgistes scythes sont réputés pour leurs objets décoratifs portables affiliés à l'art des steppes. Par extension, le terme « Scythe » est parfois utilisé pour désigner d'autres peuples nomades d'Eurasie, ethniquement proches ou culturellement influencés par les Scythes, mais le consensus scientifique actuel est que les Scythes proprement dits sont les peuples indo-européens antiques d'Eurasie centrale qui parlaient une langue iranienne, et qui avaient en partie un mode de vie de cavaliers nomades.
rdf:langString スキタイ人(Scythae, Skythai, 希: Σκύθαι)は、サイス人、古典的スキタイ人やポントスキタイ人とも呼ばれれ、古代東イラン騎馬遊牧民で、主に現在のウクライナと南ロシアに相当する地域に住み、彼らの名をとってスキシアまたはスキティカと呼ばれ、前7世紀頃から前3世紀頃までポントス草原の領土を支配していた。スキタイ人は、王族スキタイ人と呼ばれる戦士貴族に率いられていた。スキタイ人を科学的に研究することをスキタイ学という。 スキタイは騎馬戦に最も早く取り組んだ民族で、紀元前8世紀にはキンメリア人に代わってポントス草原を支配する勢力となった。紀元前7世紀、スキタイ人はコーカサス山脈を越え、キンメリア人と共に西アジアを頻繁に襲撃し、この地域の政治発展に重要な役割を果たした 。メディア人によって西アジアから追放されたスキタイ人はポントス草原に退き、その後、東に住むイラン系のサルマティア人に次第に征服されていった。紀元前2世紀末、ヘレン化したスキタイ人の首都であるクリミア半島のスキタイ・ネアポリスはミトリダテス6世に占領され、彼らの領土はボスポロス王国に編入された。紀元3世紀にはスキタイ人とスキタイ人の最後の生き残りがゴート族に圧倒され、中世前期にはスキタイ人とスキタイ人は初期のスラヴ人にほぼ同化され吸収された 。スキタイ人は、アラン人の子孫とされるオセチア人の民族形成に大きく寄与している。 スキタイ人の消滅後、古代・中世・近世の著者はスキタイ人とは無関係の大草原の諸民族を指して「スキタイ人」という呼称を使用した。 スキタイ人は、ギリシャ、ペルシャ、インド、中国を結ぶ広大な貿易網であるシルクロードで重要な役割を果たし、おそらくこれらの文明の繁栄に貢献したとされる。定住していた金属加工職人はスキタイ人のために携帯用の装飾品を作り、スキタイの金属加工の歴史を形成していた。これらのオブジェは主に金属製で残っており、スキタイ独特の芸術を形成している。
rdf:langString Gli Sciti (in latino: Scythi; in greco antico: Σκύθης, anche Σκύθοι; persiano Saka) furono una popolazione iranica di nomadi attestata nella steppa eurasiatica dal XIX secolo a.C. al IV secolo dell'Era cristiana. Gli antichi greci li consideravano mitologicamente figli di Eracle ed Echidna, o di Zeus e Boristene. Le relazioni tra i popoli residenti in questa vastità di regioni non sono oggi chiare e il termine "Sciti" è stato utilizzato in senso a volte ampio a volte specialistico. Gli archeologi moderni parlano di "Sciti" quali esponenti della "Cultura scito-siberiana" senza implicazioni etnico-linguistiche, tanto che il termine "scitico" finisce per "descrivere una fase di diffusione del nomadismo montato, caratterizzato dalla presenza di specifiche armi, finimenti e un'arte basata su placche metalliche zoomorfe". Il territorio più occidentale toccato dal fenomeno nell'Età del ferro è quello che gli antichi greci chiamarono "Scizia", circoscrivendo così l'uso del termine "Sciti" a identificativo di coloro che abitavano quell'area ove erano parlate le lingue scitiche. Gli Sciti furono tra i primi a padroneggiare l'impiego bellico della cavalleria: allevavano mandrie di cavalli e armenti, vivevano in tende montate su carri e combattevano armati d'arco e frecce dalle loro selle. Svilupparono una ricca cultura caratterizzata da opulente sepolture, raffinata metallurgia e un brillante stile artistico. Nel VIII secolo a.C. razziarono (pare) l'impero cinese della dinastia Zhou e, poco dopo, si spostarono a ovest, raggiungendo le steppe pontico-caspiche dalle quali espulsero i Cimmeri. All'apice del loro potere, gli Sciti dominavano la totalità delle steppe eurasiatiche, dai Carpazi a ovest fino alla Cina centrale e alla Siberia meridionale (Cultura di Tagar) a est, creando quello che è stato definito il primo impero nomade dell'Asia centrale, sebbene si trattasse di una compagine che ben poco aveva di "statale". Secondo lo storico greco Erodoto, gli Sciti chiamavano sé stessi "Scoloti", nome derivato da quello di uno dei loro re, tale Skules. Di conseguenza, gli Sciti chiamavano se stessi "Skula". Erodoto sostiene inoltre che i Persiani chiamassero gli Sciti "Saka". Attraverso lo studio di nove iscrizioni persiane, Oswald Szemerényi ha riscontrato che in due di queste gli Sciti occidentali erano chiamati dai Persiani Sakā tyaiy paradraya e Saka paradraiya in una, gli Sciti orientali sono chiamati Sakā haumavargā e tigraxaudā. In un'altra iscrizione, è utilizzato il termine "Saka" sempre in riferimento agli Sciti orientali oppure Sakaibiš. Assiri ed Ebrei trassero il nome aškuza/iškuza tramite gli Sciti stessi dopo l'invasione del Medioriente, da cui deriverebbe il nome originario Skuza, pressoché identico al greco Σκὺθης, mutuato dal prototipo iraniano *Skuδa-, il cui significato originario non era "cacciatore di scalpi" o "pastore". Questo nome si formò dalla radice *skeud-, "gettare, tirare", traslata anche nelle lingue germaniche (cfr. con l'inglese shoot); il suo significato sarebbe pertanto "arciere", come del resto confermato dalle fonti storiche che fanno dell'abilità con l'arco un tratto fondamentale degli Sciti.Sebbene gli antichi Persiani, gli antichi Greci e gli antichi Babilonesi usassero rispettivamente i nomi "Saka", "Scita" e "Cimmero" per tutti i nomadi delle steppe, i Saka che abitavano la steppa eurasiatica settentrionale e orientale e il bacino del Tarim devono essere distinti dagli Sciti europei, e il nome "Scita" è usato specificamente per i membri occidentali delle culture scite, mentre il nome "Saka", noti come Saci, è usato specificamente per i loro membri orientali.
rdf:langString 스키타이족(히브리어: סקיתים 스퀴팀, 고대 그리스어: Σκὐθαι, Σκύθης, 영어: Scythia)은 사카(Saka), 사카이(Sakae), 사이(Sai), 이스쿠자이(Iskuzai), 아스쿠자이(Askuzai)라고도 불리는, 주로 동부 이란어군을 사용한 이란계 민족에 속하는 유라시아 유목민들이며 이들 남쪽에 있던 식자 민족들에게 약 기원전 9세기에서 4세기까지 중부 유라시아 스텝의 넓은 지역들에서 거주했다고 언급되었다. 이들이 기원이 주로 이란족이라는 데에 합의한, 들에게 알려진 “고전 스키타이인”들은 와 북캅카스에 있었다. 아시리아, 아케메네스, 중국에서 기록된, 다른 스키타이족 집단들에 대한 사료는 이들이 중앙 아시아에서도 존재했다는 것을 보여주며, 그곳에서 그들은 각각 이스쿠자이(Iskuzai)/아스쿠자이(Askuzai), 사카 (고대 페르시아어: Sakā; 페르시아어/ساکا; 산스크리트어: शक Śaka; 그리스어: Σάκαι; 라틴어: Sacae), 그리고 사이 (중국어: 塞; 상고 한어: *sˤək)이라 불렸다. 멀리 떨어진 지역들에서 거주하는 스키타이족들끼리의 관계는 명확하지 않은 상태로 남아있으며, 스키타이라는 용어는 넓고 좁은 개념에서 사용된다. 영어로 “스키타이의”라는 뜻의 형용사 "Scythian"는 일반적으로 인종적이고 언어적인 의미를 나타내지 않고, 넓은 “스키타이-시베리아” 문화의 속성을 나타낸다고 여겨지는 발견물들에 대한 고고학적 상황에서 현대 학자들이 사용한다. ’스키타이의’를 뜻하는 또다른 영어 형용사 Scythic는 유사한 방식으로, 특별한 무기, 마구, 금속판에 새겨진 동물 미술의 존재로 특정 지어지는, 말을 탄 유목 생활 양식이 널리 퍼진 특정 시기를 묘사하기 위해 사용될 수도 있다. 철기 시대 기간에 스키타이족의 극서쪽의 영역은 고전 그리스 사료에서 스키티아라고 알려졌고, 좀더 좁은 관념의 "Scythian"는 스키타이어로 소통되는 이 지역으로 일부 제한된다. "Scythian"에 대한 다른 정의들도 사용되어, 많은 혼란을 일으키고 있다. 스키타이인들은 군마 전술을 익힌, 이른 시기의 민족들에 속한다. 이들은 말, 소, 양들을 키웠고, 천막을 덮은 마차에서 살았으며 말의 등 위에서 활과 화살을 들고 싸웠다. 이들은 호화로운 무덤, 우수한 금속공예품, 뛰어난 미술 양식으로 특정 지어지는 풍부한 문화를 발전시켰다.기원전 8세기에, 스키타이인들은 아마도 주나라를 공격했다. 얼마 안 있어, 스키타이인들은 서쪽으로 확장하였고 폰토스 스텝에서 킴메르인들의 세력을 몰아냈다. 전성기에, 스키타이인들은 서쪽에서는 카르파티아 산맥에서 동쪽으로는 남부 몽골과 남부 시베리아에 이르는, 유라시아 스텝 전역을 지배했고, 최초의 중앙 아시아 유목 제국라고 불릴만 한 세력을 형성했으나 쉽게 조직된 국가라고 불리기는 어렵다. 오늘날에 우크라이나, 러시아의 동유럽 남부 영토, 크림 반도를 기반으로 한, 서부 스키타이인들은 왕족 스키타이라고 알려진 권력 계층들의 지배를 받았다. 서부 스키타이인들은 그리스, , 인도, 중국을 연결하는 거대한 무역로인 비단길을 만들고 통제했으며, 이 문명들의 번영에 기여했을 것이다.정착한 금속세공업자들은 스키타이인들을 위한 휴대용 장식품들을 만들었다. 이 장식품들은 금속 재료에서 주로 살아남았고, 독특한 을 형성했다. 기원전 7세기에, 스키타이인들은 킴메르인들과 같이 코카서스 산맥을 넘어서 중동 지역을 자주 약탈했고, 중동의 정치학에서 중요한 역할을 했다. 기원전 650–630년에, 스키타이인들은 이란 고원 서부의 메디아를 잠시 지배했고, 이집트 경계까지 힘을 뻗쳤다. 메디아에 대한 지배권을 상실한 후, 스키타이인들은 중동 지역에 대한 간섭을 계속했고, 기원전 612년 에서 아시리아 제국의 멸망에 주도적인 역할을 했다. 스키타이인들은 그 후에 아케메네스 제국과 잦은 분쟁에 연루되었다. 서부 스키타이인들은 기원전 4세기 마케도니아 왕국에 큰 패배를 당했고 그 후에 중앙 아시아에서 온 이란계 민족 사르마티아인들에게 서서히 정복되었다. 아시아 스텝의 동부 스키타이인들 (사카인)은 기원전 2세기에 월지, 오손, 흉노의 공격을 받았고, 이들의 상당 수가 남아시아로 이주하도록 유발이 되어, 그곳에서 스키타이인들은 인도-스키타이이라고 알려졌다.
rdf:langString Scytowie (gr. Σκύθης, Σκύθοι) – koczownicze ludy zamieszkujące obszar pomiędzy Ałtajem, a Ukrainą, tj. z obszaru kultury andronowskiej. Gałęziami Scytów byli Sakowie, (Turkmenistan), (Uzbekistan), (Kirgistan), (Tadżykistan) oraz grupa zwana jako (północne Indie, północny Afganistan i północny Pakistan).
rdf:langString De Scythen of Skythen (Oudgrieks: Σκύθαι, Skuthai; Latijn: Scythae) waren Iraanse ruiterstammen die tussen de 7e eeuw v.Chr. en de 4e eeuw n. Chr. grote gebieden in de Euraziatische steppe bewoonden. In algemene zin benoemt men als "Scythisch" een mozaïek aan volkeren en culturen in de steppezone, in verschillende perioden en onder verschillende namen bekend, maar met een verwante "Scytho-Siberische cultuur". Hun verschijnen viel samen met de opkomst van een semi-nomadische ruitercultuur van de Karpaten tot in Mongolië tijdens het 1e millennium v.Chr. Ondanks duidelijke plaatselijke verschillen zijn de overeenkomsten groot en verspreidden culturele innovaties zich snel over het gebied. Onder deze "Scythen in ruimere zin" vallen historisch bekende volkeren als de Sarmaten, Massageten en Saken. De antieke bronnen maken echter vaak geen duidelijk onderscheid. Hun grondgebied was bij de klassieke Griekse bronnen bekend als 'Scythië', waarbij men onderscheid maakte tussen Scythia intra Imaum en Scythia extra Imaum, resp. ten westen en ten oosten van de Imaus, d.w.z. de Pamir-Tiensjan-keten. Meer specifiek worden met Scythen de 'Koninklijke' of 'Pontische Scythen', bekend bij de oude Griekse historici, bedoeld. Deze leefden in de Pontisch-Kaspische Steppe ten noorden van de Zwarte Zee en de voor-Kaukasus regio. Later werden deze Pontische Scythen door de verwante Sarmaten verdreven.
rdf:langString Skyterna [sk-] (fornpersiska 𐎿𐎤𐎢𐎭𐎼 Skudra) var under antiken en iranskspråkig geografisk, politisk och kulturell enhet (Skytien) snarare än en etnisk folkgrupp, som levde omkring Kaspiska havet, på de ukrainska stäpperna fram till östra Polen, i norra och östra Iran och vid Altaibergen i Centralasien. Deras räder nådde ända upp till Danmark.[källa behövs] Stäppen mellan Dnestr och Don har under lång tid bebotts av boskapsskötande indo-iranska folk vilka anses vara en av de mest betydelsefulla skytiska grupperna. Omkring 800 f.Kr. spred de sig mot Svarta havet, Ukraina, Polen, Rumänien, Ungern och Bulgarien. Skyterna återfinns för första gången i historiska källor i slutet av 700-talet f.Kr. då de invandrade till östra Anatolien i nuvarande Turkiet. De skytiska kungagravarna i Altaibergen är berömda för rika fynd av välbevarat organiskt material som bland annat dräkter, sadlar och resterna av en tatuerad man. Tack vare permafrosten (ständig tjäle) har materialet kunnat bevaras så väl. Den typiska skytiska djurornamentiken med kronhjorten som huvudmotiv påverkade bland annat den keltiska konsten. Även bruket av hästen i krigiska sammanhang och följaktligen förknippad utrustning som till exempel långbyxan anses vara ett resultat av kontakten med skyterna. I boken Fortidens slagmarker (utgiven 2014) berättar arkeologen att ryska arkeologer de sista 50 åren hittat 140 vapengravar nordväst om Svarta havet som innehåller kvinnor. Flera skelett visar spår efter strid, och på sin resa efter döden har de fått med sig sin vapenutrustning. I en av gravarna låg en 7–10-årig flicka iklädd ringbrynja och försedd med två spjut. Detta kan betyda att flickor redan i tidig ålder fick lära sig hur man hanterar vapen. Av det totala antalet funna vapengravar i området utgör kvinnogravarna 20 procent. Dessa gravar tillskrivs de nomader som kallats skyter, vilka 600 f.Kr.–200 e.Kr. behärskade stora delar av stäppen nordväst om Svarta havet. Ryska arkeologer tror att dessa kvinnliga krigare utgör bakgrunden till de historier grekerna diktade om krigande kvinnor – amazoner.
rdf:langString Os citas (do grego antigo Σκύθης, transl. Skythēs, pl. Σκύθοι, Skythoi) eram um antigo povo Iraniano de equestres que por toda a Antiguidade Clássica dominaram a estepe pôntico-cáspia, conhecida à época como Cítia. Na Antiguidade Tardia os sármatas, povo com o qual os citas tinham forte parentesco, acabaram por dominar a região. A maior parte das informações que perduraram a respeito dos citas vem do historiador grego Heródoto, que os descreveu em sua obra Histórias (século V a.C.) e pelos achados arqueológicos, como as belas obras em ouro encontradas nos kurgans (mamoas) na Ucrânia e sul da Rússia. O nome "cita" foi usado também para se referir aos diversos povos vistos, ao longo da história, como semelhantes aos citas, ou que viveram em qualquer lugar da imensa área que era conhecida até a Idade Média como Cítia.
rdf:langString Ски́фы (др.-греч. Σκύθης, Σκύθαι, самоназвание: Skolot) — древний кочевой ираноязычный народ, существовавший в VIII в. до н. э. — IV в. н. э.. Скифы не имели письменности, из скифского языка известно более двух сотен слов, а также личные имена, топонимы и глоссы в античных и клинописных источниках. Скифы в широком смысле — кочевые народы на территории от причерноморских степей (к востоку от Дуная) до территории современного Китая (провинция Синьцзян), общими культурными маркерами которых являются звериный стиль в искусстве, набор оружия (короткий меч «акинак», небольшой композитный лук с тонкими стрелами), характерное снаряжение для верховой езды.Часть скифов обитала в степной зоне Северного Причерноморья от Дуная до Дона, именуемой в древнегреческих источниках Скифией. Многие племена и народы были как в союзе со скифами, так и враждебны им. О скифах известно из сочинений античных авторов (таких как Геродот, Гиппократ, Плиний Старший, Чжан Цянь), археологических раскопок и генетических исследований. Родственными скифам народами были сарматы, саки и массагеты. В современном обществе о скифах циркулирует множество мифов, большая часть которых появилась в XIX и XX веках.
rdf:langString Скі́фи, або ски́ти (грец. Σκύϑαι; самоназва «сколоти»: грец. Σκολότοι), — екзоетнонім грецького походження, який у сучасній науковій та художній літературі застосовується до практично всіх племен, що мешкали у VII—III ст. до н. е. на землях сучасної України від Дунаю до Дону, всю цю територію Геродот називав Велика Скіфія. На землі нинішньої України скіфи прийшли у VII столітті до нашої ери, перетнувши Кавказ і захопивши Кімерію, та частково витіснивши в закавказзя та Малу Азію, та асимілювавши кімерійський етнос і стали домінуючою силою в степах та лісостепах на північ від Понту. За 4 століття життя скіфи пізнали великий розквіт і занепад. Відомості про скіфів засвідчують грецькі (особливо Геродот) і римські автори та археологічні знахідки. З території сучасної України скіфи, внаслідок переселення до Криму та в більшості були підкорені та асимільовані сарматами, на рубежі IV—III ст. до н. е. Подекуди вони відомі аж до III ст. н. е. Невелика держава так званих пізніх скіфів зберігалися на території Криму, нижнього Подніпров'я та в Добруджі «Мала Скіфія».. На території Криму в передгір'ях, частина скіфів злилася з таврами утворивши тавроскіфів.
rdf:langString 斯基泰人(古希臘語:Σκύθης或Σκύθοι,複數:Σκύθαι;英語: Scythian,複數:Skuthai)也譯为斯基提亞人 、西古提人、叔提雅人、西徐亞人或塞西亞人,為古代在東歐大草原至中亞一帶居住與活動、操東伊朗語支的游牧民族或半游牧民族,他們的領土被稱為斯基提亞;古代波斯人稱之為塞克人(古波斯语:Sakā,也译为薩迦人),共分為戴尖帽塞克人、飲豪麻汁塞克人、海邊塞克人。中國《史記》、《漢書》記錄的塞種可能源自這個民族。 主流學術界普遍認同斯基泰人為伊朗人的分支,其語言屬東伊朗語支,並信仰一種前祆教時期古伊朗宗教。為最早使用騎兵的民族之一,在西元前8世紀取代了辛梅里亞人成為東歐大草原的霸主,在這段時期斯基泰人及其分支民族幾乎統治了整個歐亞大草原,從喀爾巴阡山脈一直到陝甘寧盆地都是他們的勢力範圍,創造了人類歷史上首個游牧帝國。盤據在今烏克蘭和南俄一帶的斯基泰人自稱「蘇格洛提」(Skoloti),由稱為「斯基泰皇室」的游牧戰士貴族所帶領。 在西元前7世紀,斯基泰人與西米里亞人一起跨越高加索山脈並頻密地洗劫中東地區,為當地的政治發展充當了重要角色。大約在西元前650到630年,斯基泰人短暫支配了位於伊朗高原西部的米底王國,並將其勢力範圍擴展至埃及邊境。而在失去米底王國的控制權後,斯基泰人仍持續介入中東的地區事務,並在西元前612年的尼尼微戰役中扮演領導角色,摧毀了亞述帝國,隨後與波斯帝國頻密發生衝突。西元前4世紀,斯基泰人先被馬其頓王國重挫,隨後逐漸被另一支伊朗民族薩爾馬提亞人征服。西元前2世紀後期,他們位於克里米亞半島的首都被本都王國的米特里達梯六世佔領,而他們剩餘的地盤亦被合併到博斯普魯斯王國,並大幅度被希臘化。在西元3世紀,斯基泰人和薩爾馬提亞人一同被另一支伊朗民族奄蔡人統治,並一直被哥德人侵擾。中世紀早期,大量的斯基泰人和薩爾馬提亞人被同化和吸收到早期斯拉夫民族中。 斯基泰人在絲綢之路中扮演重要角色,促進了希臘、波斯、印度和中國文明的商業繁榮。在城市定居的金屬工匠為斯基泰人所打造的飾品別具風格,後世稱之為斯基泰風藝術。
xsd:nonNegativeInteger 134228

data from the linked data cloud