Philosophes

http://dbpedia.org/resource/Philosophes an entity of type: Thing

Die philosophes (französisch parti philosophique) waren zunächst eine Gruppe französischer Intellektueller der Aufklärung. Der Begriff wurde später auch auf Protagonisten der Aufklärung anderer Herkunft ausgedehnt, seine exakte Abgrenzung, auch im Hinblick auf die Abgrenzung zur Gruppe der Philosophen, ist jedoch umstritten. rdf:langString
Le « parti philosophique » désignait globalement au XVIIIe siècle, en France, les intellectuels partisans du mouvement des Lumières, par opposition au « parti dévot », catholique, et au jansénisme. rdf:langString
フィロゾーフ (philosophe) は、フランス語で「哲学者」を意味する言葉であるが、特に18世紀の啓蒙時代において、啓蒙思想の担い手であった知識人を指す。実際に哲学者であった者は少なく、哲学のみならず、歴史、科学、政治、経済、社会問題などの多くの領域において、理性を主張して公的な活動をおこなった知識人たちがフィロゾーフと称された。彼らは、批判的な観点から、改善が必要な弱点や欠陥を探した。フィロゾーフたちは、「 (République des Lettres)」と称して、国境を越えて活動し、知識人たちの間で、自由に書籍なり、思想が交換される状態を目指した。フィロゾーフは、大部分が男性であったが、一部には女性もいた。 彼らは、進歩と寛容を強力に支持して、に信を置かず、ほとんどが理神論者であり、封建制にも信を置いていなかった。彼らの多くは、ドゥニ・ディドロの『百科全書』に寄稿していた。フランス革命が暴力的段階に入った1793年以降になると、彼らの影響力は薄れていった。 rdf:langString
Parti philosophique („partia filozofów”) liberalno-materialistyczna oświeceniowa fakcja na dworze francuskim w XVIII wieku, opozycyjna wobec „dewotów” (parti devot - Maria Leszczyńska, Emmanuel de Vignerot du Plessis). „Filozofowie” wyznawali deizm i sprzeciwiali się pozycji kościoła katolickiego. Frakcji filozoficznej przewodziła madame de Pompadour, protektorka takich filozofów jak Voltaire i Diderot. Walka stronnictw rozpoczęła się po przybyciu madame de Pompadour na dwór (1745), a zwłaszcza w latach pięćdziesiątych gdy powstawała Wielka Encyklopedia Francuska. Spośród polityków do partii należeli René Louis de Voyer de Paulmy d’Argenson i Henri Léonard Jean Baptiste Bertin. rdf:langString
La esprimo filozofa partio, partio de la filozofoj aŭ en franca parti philosophique, aludis ĝenerale en la 18a jarcento, en Francio, al la intelektuloj partianoj de la movado de la Lumoj, male al la partio nomita devota. Le termino filozofio estis en tiu kunteksto uzata larĝasence: ĝi kovras la tutan konaron ĝenerale, same la intelektan spekuladon kiel la sciencon. rdf:langString
Philosophes o parti philosophique ("filósofos" y "partido filosófico" en lengua francesa) eran denominaciones que en la segunda mitad del siglo XVIII se dieron a sí mismos los intelectuales franceses identificados con una posición ilustrada (en francés éclairée, lo relativo a "las luces" -sumires-)​ que exigía la crítica de toda clase de dogmas y privilegios (considerados como "supersticiones" y reminiscencias "feudales"), todo lo que representara algún obstáculo para la reforma social y la búsqueda del progreso basado en la razón, el libre pensamiento y la tolerancia religiosa. Su posición religiosa no era tanto el ateísmo o el agnosticismo como el deísmo y el panteísmo, siendo indiferentes ante las religiones organizadas. También se les llamaba "enciclopedistas", por su estrecha relación rdf:langString
The philosophes (French for 'philosophers') were the intellectuals of the 18th-century Enlightenment. Few were primarily philosophers; rather, philosophes were public intellectuals who applied reason to the study of many areas of learning, including philosophy, history, science, politics, economics, and social issues. They had a critical eye and looked for weaknesses and failures that needed improvement. They promoted a "republic of letters" that crossed national boundaries and allowed intellectuals to freely exchange books and ideas. Most philosophes were men, but some were women. rdf:langString
Upplysningsfilosoferna, på många språk ofta benämnda med franskans philosophes (filosoferna) eller parti philosophique (den filosofiska gruppen), var de intellektuella som deltog i Upplysningen som rörelse på 1700-talet. Beteckningen philosophe avsåg från början personer verksamma i Frankrike. Senare har det franska ordet för upplysningsfilosof även använts på företrädare för upplysningen oavsett nationalitet. Dessa filosofer blev från cirka 1740 en allt starkare kraft. rdf:langString
rdf:langString Philosophes
rdf:langString Philosophes
rdf:langString Filozofa partio
rdf:langString Philosophes
rdf:langString Parti philosophique
rdf:langString フィロゾーフ
rdf:langString Parti philosophique
rdf:langString Upplysningsfilosoferna
xsd:integer 429049
xsd:integer 1110238871
rdf:langString La esprimo filozofa partio, partio de la filozofoj aŭ en franca parti philosophique, aludis ĝenerale en la 18a jarcento, en Francio, al la intelektuloj partianoj de la movado de la Lumoj, male al la partio nomita devota. Le termino filozofio estis en tiu kunteksto uzata larĝasence: ĝi kovras la tutan konaron ĝenerale, same la intelektan spekuladon kiel la sciencon. Tiu «partio» estis neformala koncepto kaj ne korespondis al iu asocio instituciita, nek al politika organizo propre dirita. La intelektuloj ligitaj al tiu partio ne estis ĉiuj en kontakto unu kun aliaj: ekzemple Diderot kaj Voltaire neniam renkontiĝis.
rdf:langString Die philosophes (französisch parti philosophique) waren zunächst eine Gruppe französischer Intellektueller der Aufklärung. Der Begriff wurde später auch auf Protagonisten der Aufklärung anderer Herkunft ausgedehnt, seine exakte Abgrenzung, auch im Hinblick auf die Abgrenzung zur Gruppe der Philosophen, ist jedoch umstritten.
rdf:langString Philosophes o parti philosophique ("filósofos" y "partido filosófico" en lengua francesa) eran denominaciones que en la segunda mitad del siglo XVIII se dieron a sí mismos los intelectuales franceses identificados con una posición ilustrada (en francés éclairée, lo relativo a "las luces" -sumires-)​ que exigía la crítica de toda clase de dogmas y privilegios (considerados como "supersticiones" y reminiscencias "feudales"), todo lo que representara algún obstáculo para la reforma social y la búsqueda del progreso basado en la razón, el libre pensamiento y la tolerancia religiosa. Su posición religiosa no era tanto el ateísmo o el agnosticismo como el deísmo y el panteísmo, siendo indiferentes ante las religiones organizadas. También se les llamaba "enciclopedistas", por su estrecha relación con la aparición de L'Encyclopédie (1751) y Napoleón llamó "ideólogos" a sus últimos representantes, que se solían reunir en la , entre ellos él mismo. Con el estallido de el Terror revolucionario (1793) puede darse por terminada su época, junto con el Ancien Régime: la République n'a pas besoin de savants ("la República no necesita sabios"), se dijo al condenar a la guillotina a Lavoisier en 1794. Y la Ilustración se transformará en Liberalismo. Pocos de los philosophes pueden considerarse realmente filósofos en el sentido de cultivadores de lo que posteriormente se entiende por filosofía; la mayor parte eran literatos, artistas, juristas, políticos, historiadores, economistas o científicos de muy distintas disciplinas que formaban una verdadera "República de las Letras"​ por encima de las fronteras nacionales y practicaban un libre intercambio de libros e ideas. Aunque la mayor parte eran varones, también había mujeres (Émilie du Châtelet, traductora al francés de los Principia de Newton, fue la maestra de Voltaire).​​​ A semejanza de sus modelos entre los filósofos de la Antigüedad, pretendían dedicarse a resolver los problemas del mundo real. Escribían de toda clase de asuntos y para un amplio público que esperaba con ansiedad sus últimas novedades, a pesar de la presión de la censura política y religiosa, utilizando toda clase de medios a su alcance. Así Jean-Jacques Rousseau escribió textos políticos, pedagógicos, crítica literaria, novela, ópera y su propia autobiografía. En 1784 Immanuel Kant resumió el programa de los philosophes en el lema latino sapere aude ("atrévete a saber" -ten el valor de pensar por ti mismo-), definiendo la Ilustración (Aufklärung) como "salida del hombre de su autoculpable minoría de edad". Voltaire (Dictionnaire philosophique, 1764) tomó como objetivo principal de su crítica el fanatismo religioso, pues "una vez que ha corrompido una mente, la enfermedad es casi incurable... el único remedio para esa epidemia es el espíritu filosófico". Confiaban en que la expansión del conocimiento impulsaría la reforma en todos los aspectos de la vida (desde el comercio de granos hasta el sistema penal). La principal pretensión era obtener la libertad intelectual: libertad de usar la propia razón y publicar los resultados , los primeros entre los derechos naturales que estarían en la base del progreso.​ * Montesquieu. * Voltaire. * Rousseau. * Condorcet, a quien Voltaire llamó "filósofo universal".
rdf:langString Le « parti philosophique » désignait globalement au XVIIIe siècle, en France, les intellectuels partisans du mouvement des Lumières, par opposition au « parti dévot », catholique, et au jansénisme.
rdf:langString The philosophes (French for 'philosophers') were the intellectuals of the 18th-century Enlightenment. Few were primarily philosophers; rather, philosophes were public intellectuals who applied reason to the study of many areas of learning, including philosophy, history, science, politics, economics, and social issues. They had a critical eye and looked for weaknesses and failures that needed improvement. They promoted a "republic of letters" that crossed national boundaries and allowed intellectuals to freely exchange books and ideas. Most philosophes were men, but some were women. They strongly endorsed progress and tolerance, and distrusted organized religion (most were deists) and feudal institutions. Many contributed to Diderot's Encyclopédie. They faded away after the French Revolution reached a violent stage in 1793.
rdf:langString フィロゾーフ (philosophe) は、フランス語で「哲学者」を意味する言葉であるが、特に18世紀の啓蒙時代において、啓蒙思想の担い手であった知識人を指す。実際に哲学者であった者は少なく、哲学のみならず、歴史、科学、政治、経済、社会問題などの多くの領域において、理性を主張して公的な活動をおこなった知識人たちがフィロゾーフと称された。彼らは、批判的な観点から、改善が必要な弱点や欠陥を探した。フィロゾーフたちは、「 (République des Lettres)」と称して、国境を越えて活動し、知識人たちの間で、自由に書籍なり、思想が交換される状態を目指した。フィロゾーフは、大部分が男性であったが、一部には女性もいた。 彼らは、進歩と寛容を強力に支持して、に信を置かず、ほとんどが理神論者であり、封建制にも信を置いていなかった。彼らの多くは、ドゥニ・ディドロの『百科全書』に寄稿していた。フランス革命が暴力的段階に入った1793年以降になると、彼らの影響力は薄れていった。
rdf:langString Upplysningsfilosoferna, på många språk ofta benämnda med franskans philosophes (filosoferna) eller parti philosophique (den filosofiska gruppen), var de intellektuella som deltog i Upplysningen som rörelse på 1700-talet. Beteckningen philosophe avsåg från början personer verksamma i Frankrike. Senare har det franska ordet för upplysningsfilosof även använts på företrädare för upplysningen oavsett nationalitet. Dessa filosofer blev från cirka 1740 en allt starkare kraft. Upplysningsfilosoferna var offentliga intellektuella som försökte tillämpa rationellt tänkande inom en hel mängd områden såsom filosofi, historia, naturvetenskap, politik, ekonomi och samhälle. Få av dem var egentligen filosofer i modern mening; de stora namnen inom upplysningstidens filosofi är andra. Upplysningsfilosoferna kan snarare karaktäriseras som debattörer och provokatörer vilka kritiskt granskade det mesta i sin tids samhälle, inklusive styrelseskick, kyrka och rättsväsende. Till de ursprungliga upplysningsfilosoferna hör kretsen kring Diderots uppslagsverk Encyclopédie. Denna encyclopedies definition av en filosof kom därför att stämma väl överens med deras ideal. Artikeln i ämnet skrevs av (1676-1756) och var ursprungligen en anonymt publicerad pamflett kallad Le Philosophe (1743). Texten betonade upplysningens syn på filosofin som världsligt, inte metafysiskt inriktad. Filosofen skulle vara kvick, välformulerad, fördomsfri och smakfull. Den ideale filosofen var en materialistisk fritänkare som synade allting i det kritiska förnuftets ljus, vilket sågs som en befriande motvikt till övertro och vidskeplighet. Till upplysningsfilosoferna hör exempelvis Montesquieu, Diderot, La Mettrie, , Buffon, Rousseau (även om han delvis förespråkade ting som skiljer sig från upplysningens huvudfåra) och Voltaire. De misstrodde organiserad religion, särskilt den katolska kyrkan, liksom den rådande feodala ordningen. Genom brevväxling utgjorde tidens intellektuella med sina politiska, religionsskeptiska och kulturkritiska intressen en "", eller , vilken överskred nationsgränser och tillät ett fritt utbyte av idéer. I brevrepubliken kunde även kvinnor ta del, som till exempel Louise d'Épinay vilken ingick i kretsen kring Diderot eller Émilie du Châtelet som översatte och förklarade Newton på franska. Även salongerna var en arena dit kvinnor hade tillträde och kunde spela viktiga roller, såsom salongsvärdinnorna Marie Thérèse Geoffrin och Julie de Lespinasse. De franska upplysningsfilosoferna hade även en mäktig bundsförvant i Madame de Pompadour. Mary Wollstonecraft var en av de främsta upplysningsfilosofierna.[källa behövs] Det som förankrar henne i upplysningen är förnuftstron, utvecklingsoptimismen, betydelsen av kunskap och den radikala civilisationskritiken. Wollstonecraft var kritisk till bland annat Rousseaus kvinnosyn. De franska upplysningsfilosoferna var ofta deister eller på annat sätt odogmatiskt kristna. Ateister fanns bland dem, men var en liten grupp. Voltaire, med sitt kända slagord om att krossa den skändliga kyrkan, uppmanade ändå sina anställda på sitt gods att gå i mässan och anställde också en kaplan på godset; det torde ha varit primärt kyrkans maktställning han ville åt. Genom upplysningsfilosoferna blev filosof och filosofi politiskt laddade ord på franska. I den egenskapen återfinns ordet ibland i titlar till litterära verk från 1700-talet, såsom de anonymt utgivna libertinska romanerna Thérèse philosophe (1748) och Filosofin i sängkammaren (1795). Den första tillskrivs markis d'Argens, den andra markis de Sade. När franska revolutionen utbröt 1789 var de flesta av de ursprungliga upplysningsfilosoferna redan döda. Sedan revolutionen 1793 nått ett våldsamt skede bleknade parti philosophique bort. En stor del av upplysningsfilosoferna var inriktade på att praktiskt lösa existerande problem. Kunskap skulle leda till nytta. Somligt slog väl ut, och Benjamin Franklins många praktiskt tillämpliga uppfinningar såsom åskledare kan tjäna som exempel på det. Annat var orealistiska konstruktioner från filosofernas skrivbord men som sådana visar de ändå på upplysningsfilosofernas och deras läsares tro på förnuftet och framsteget.
rdf:langString Parti philosophique („partia filozofów”) liberalno-materialistyczna oświeceniowa fakcja na dworze francuskim w XVIII wieku, opozycyjna wobec „dewotów” (parti devot - Maria Leszczyńska, Emmanuel de Vignerot du Plessis). „Filozofowie” wyznawali deizm i sprzeciwiali się pozycji kościoła katolickiego. Frakcji filozoficznej przewodziła madame de Pompadour, protektorka takich filozofów jak Voltaire i Diderot. Walka stronnictw rozpoczęła się po przybyciu madame de Pompadour na dwór (1745), a zwłaszcza w latach pięćdziesiątych gdy powstawała Wielka Encyklopedia Francuska. Spośród polityków do partii należeli René Louis de Voyer de Paulmy d’Argenson i Henri Léonard Jean Baptiste Bertin.
xsd:nonNegativeInteger 7274

data from the linked data cloud