Fado

http://dbpedia.org/resource/Fado an entity of type: Thing

Fado je portugalský hudební styl, jehož vznik spadá do 19. století. Tématem písní fado jsou nešťastná láska, sociální nerovnost, těžká práce rybářů a dělníků, melancholie a víra v lepší budoucnost. rdf:langString
Φάδο, που στα πορτογαλικά σημαίνει μοίρα ή πεπρωμένο, ονομάζεται ένα είδος μουσικής που εντοπίζεται τη στην Πορτογαλία, σίγουρα όμως είχε παλαιότερες ρίζες. Η μουσική είναι μελαγχολική, το ίδιο κι οι στίχοι, που συχνά μιλούν για τη θάλασσα ή για τη ζωή των φτωχών. Η μουσική έχει σχέση με την πορτογαλική λέξη saudade, μια από τις δυσκολότερες λέξεις προς μετάφραση: είναι ένα είδος προσμονής, αλλά κι ένα μείγμα νοσταλγίας, λύπης, πόνου, ευτυχίας και αγάπης. Κάποιοι λάτρεις της μουσικής φάδο ισχυρίζονται ότι οι ρίζες της είναι ένα μείγμα της μουσικής των σκλάβων της Αφρικής με την παραδοσιακή μουσική των Πορτογάλων ναυτών και αραβικές επιρροές. rdf:langString
Fado Portugalen egindako musika mota bat da, XIX. mendearen lehen laurdenean sortutakoa. Tradizionalki, abeslariak gitarra klasikoaren joleek laguntzen dituzte. "Fadistak" izena hartzen dute estilo honen musikariek. Portugesez, fado hitzak "patua" esan nahi du, eta saudade sentimendu malenkoniatsuarekin oso lotuta dago. rdf:langString
Le fado est un genre musical portugais, constitué de chants populaires au thème mélancolique accompagné d'instruments à cordes pincées. Le chanteur de fado ou fadiste (fadista) exploite en général des thèmes récurrents : la saudade, l’amour inaccompli, la jalousie, la nostalgie des morts et du passé, la difficulté à vivre, le chagrin, l’exil… Ce chant fut d'abord chanté dans les quartiers populaires avant d'atteindre la bourgeoisie. Le fado fut le chant national du Portugal à l'époque du dictateur Salazar. rdf:langString
파두(포르투갈어: fado, 포르투갈어 발음: [ˈfaðu])는 포르투갈의 음악 장르이다. 주로 검은 옷을 입은 솔로 가수(포르투갈어: fadidsta 파디스타[*])가 부르는 노래 형식이며, 포르투갈 기타(포르투갈어: guitarra portuguesa 기타하 포르투게자[*])와 클래식 기타(포르투갈어: viola 비올라[*]) 연주가 함께한다. 어쿠스틱 베이스 기타(포르투갈어: viola baixo 비올라 바이슈[*])나 콘트라베이스가 반주 악기로 포함되기도 한다. 2011년 11월에 유네스코 무형문화유산으로 선정되었다. rdf:langString
Fado is het Portugese levenslied. Het is in Portugal een zeer gewaardeerde zangkunst die vroeger uitsluitend in armoedige kroegen werd gezongen. In de loop van de twintigste eeuw werd fado een erkende zangkunst die vaak uitgevoerd wordt in de betere uitgaansgelegenheden. Fado neemt een bijzondere plek in in het leven van vele Portugezen. Ze geeft stem aan de gemoederen van het leven, verdriet, melancholie, blijheid, weemoed, saudade en niet te vergeten de feeststemming. Amália Rodrigues wordt algemeen beschouwd als een van de belangrijkste en invloedrijkste fadozangeressen ooit. rdf:langString
O fado é um estilo musical português. Embora a sua origem seja objeto de debate, enquanto canção popular urbana, desenvolveu-se sobretudo a partir de Lisboa, no final do século XIX. Geralmente é cantado por uma só pessoa (fadista) acompanhado por uma guitarra clássica (nos meios fadistas denominada viola) e uma guitarra portuguesa. O fado foi elevado à categoria de Património Cultural e Imaterial da Humanidade pela UNESCO numa declaração aprovada no VI Comité Intergovernamental desta organização internacional, realizado em Bali, na Indonésia, entre 22 e 29 de Novembro de 2011. rdf:langString
Фа́ду (порт. fado [ˈfadu]) — португальский музыкальный (исторически — также танцевальный) жанр. Буквально слово «фаду» означает «фатум», «судьба», доминантной эмоцией в произведениях является принятие горькой судьбы. Основные разновидности — лиссабонское и коимбрское фаду. rdf:langString
法朵/法多(葡萄牙語:Fado,意為命運或宿命),或稱葡萄牙怨曲,是一種音樂類型,可追溯至1820年代的葡萄牙,但起源可能更早。在大眾觀念中,法朵的特色是有著悲慟的曲調與歌詞,其通常與海或贫困的人生有關。然而,事實上,法朵僅單單是一種歌曲形式,其可以與任何事物有關,但必須遵守一定的結構。 法朵音樂普遍與葡萄牙文的「Saudade」一詞(可以理解作懷念或渴望某物或某人)有關。有些愛好者主張,法朵的起源是非洲奴隸節奏融入葡萄牙水手的傳統音樂,並受到阿拉伯音樂的影響,所產生的混合體。 但是,法朵只於1840年后出现在里斯本,那是为人所知并所吟唱的仅限于fado marinheiro (水手法朵)。像“cantigas de levantar ferro”这首歌,当时仅流传于水手间。彼时法朵在葡萄牙的其他地区并不为人所知。甚至在西班牙南部——那里直到十五世纪末都一直深受阿拉伯影响,都无人知道法朵。直到十九世纪初,都未曾出现过对法朵的书面记录。 rdf:langString
Фа́ду (порт. fado — доля) — особливий стиль традиційної португальської музики, емоційною домінантою якого є складне поєднання почуттів самотності, ностальгії, смутку й любовної туги. Часто сприймається як стиль музики, що характеризується тужливими мелодіями та піснями про море та буденне життя бідних верств населення, хоча, насправді, зміст цих пісень може бути різноманітним, однак потрібно дотримуватися певної структури. Як правило, музика пов'язана з португальським словом «савдади» (порт. saudade), що символізує почуття втрати, постійної й непоправної шкоди, завданої подальшому життю. rdf:langString
فَادُو (بالبرتغالية: fado القدر، النصيب) هو شكل موسيقي يرجع ظهوره لأوائل القرن التاسع عشر في البرتغال. تتميز موسيقى فادو بالألحان والكلمات الحزينة، وهي غالبا ما تتحدث عن البحر والفقر، لكن هذا لا يعني أن الفادو لا تتكلم عن مواضيع أخرى. rdf:langString
El fado és l'expressió més popular de la música portuguesa. En el fado s'expressen els mals moments de la vida a través del cant. Sembla que el seu origen es remunta a les cançons dels esclaus africans, encara que donat l'intens intercanvi de Portugal amb altres cultures a través del mar, les influències es multipliquen. Després de la pèrdua de l'Imperi i de la revolució dels clavells, i d'alguna manera reforçant l'estereotip, el fado ha vingut a representar el sentiment de frustració i fatalisme que, segons ells mateixos, defineix els portuguesos. rdf:langString
Fado ([ˈfaðu]; portugiesisch für „Schicksal“; von lateinisch fatum „Schicksal“) ist ein portugiesischer Musikstil und ein portugiesisches Vortragsgenre, beheimatet vor allem in den Städten Lissabon und Coimbra. Werke dieses Stils handeln meist von unglücklicher Liebe, sozialen Missständen, vergangenen Zeiten oder der Sehnsucht nach besseren Zeiten und vor allem von der saudade (annähernd: Weltschmerz).Der Fado enthält unter anderem arabische Elemente, viele Tonhöhensprünge, bevorzugt Mollmelodien und drückt jenes Lebensgefühl aus, das die Portugiesen angeblich miteinander verbindet. rdf:langString
Fado (el la portugala "fado" [FAdu] ="fato") estas portugala tradicia kantstilo, kiun plenumas solkantisto (vira aŭ ina) kun gitara akompano. La temoj kaj tono estas plejofte melankoliaj (tial la signifo, "fato"), kvankam ne mankas leĝeraj kaj eĉ humuraj ĝenroj. La portugala kantostilo fado, estis agnoskita de Unesko en la jaro 2011 kiel nemateria kultura heredaĵo . Fado estas ludata per klasika aranĝo de t.n. portugala gitaro (turnkerforma, 12-korda), gitaro (portugallingve nomata viola) kaj kantisto, aŭ portugala gitaro kiel solisto kaj portugala gitaro kun ordinara gitaro. rdf:langString
Fado (Portuguese pronunciation: [ˈfaðu]; "destiny, fate") is a music genre that can be traced to the 1820s in Lisbon, Portugal, but probably has much earlier origins. Fado historian and scholar Rui Vieira Nery states that "the only reliable information on the history of fado was orally transmitted and goes back to the 1820s and 1830s at best. But even that information was frequently modified within the generational transmission process that made it reach us today." rdf:langString
El fado es la expresión más conocida internacionalmente de la música portuguesa. En el fado se expresan las experiencias de la vida a través del canto. Generalmente lo canta una sola persona, acompañado por la «viola» (guitarra española) y la guitarra portuguesa. Los temas más cantados en el fado son la melancolía, la nostalgia o pequeñas historias del vivir diario de los barrios humildes, pero especialmente el fatalismo y la frustración. Sus orígenes, no comprobados, conectan el fado con las "Cantigas d'Amigo"​ quizás con influencias africanas y más lejanas, traídas de las colonias.​ rdf:langString
Il fado è un genere di musica popolare portoghese, tipico soprattutto delle città di Lisbona e Coimbra. Dal 2011 è riconosciuto dall’UNESCO come patrimonio intangibile dell’umanità. Tecnicamente viene eseguito da una formazione musicale composta dalla voce (fadista) che dialoga con la chitarra portoghese (guitarra portuguesa, a 12 corde), accompagnati dalla chitarra ritmica (viola), a cui possono essere aggiunti un basso portoghese (baixo) e una seconda chitarra portoghese. rdf:langString
Fado (tłum. los, przeznaczenie) – gatunek muzyczny powstały w XIX wieku w biednych dzielnicach portowych miast Portugalii, głównie w lizbońskich kwartałach Alfama i . Fado to melancholijna pieśń, wykonywana przez jednego wokalistę przy akompaniamencie dwóch gitar. Nazywane jest czasami portugalskim bluesem. Istnieją dwa podstawowe rodzaje klasycznego fado: fado z Lizbony (śpiewane zarówno przez mężczyzn jak i kobiety) i śpiewane wyłącznie przez mężczyzn fado z Coimbry. 27 listopada 2011 roku fado, jako styl popularnych pieśni został wpisany na listę niematerialnego dziedzictwa UNESCO. rdf:langString
ファド(ポルトガル語: fado [ˈfaðu])は、ポルトガルに生まれた民族歌謡。ファドとは運命、または宿命を意味し、このような意味の言葉で自分たちの民族歌謡を表すのは珍しい。1820年代に生まれ、19世紀中ごろにリスボンのマリア・セヴェーラの歌によって現在の地位を得た。 イタリアにカンツォーネ、フランスにシャンソン、アルゼンチンにタンゴ、ブラジルにサンバがあるように、ポルトガルにはファドがある。主に「Casa de Fado」と呼ばれる(または「Casa do Fado」)レストランなどで歌われる大衆歌謡で、主にポルトガルギター(ギターラ)と現地ではヴィオラと呼ばれるクラシック・ギター(スチール弦使用)、(時には低音ギター(ヴィオラ・バイショ)が加わる場合もある)で伴奏される。 日本では、ファドは女性が歌うものとの認識が強いようだが、実際には性別に関係なく歌われる。また、ファドは暗く悲しいものだという誤解をもって紹介されることも多いが、我が町を賛美したり、街のうわさ話などを題材とした陽気なファドも数多くある。 首都リスボンと中北部の中心都市コインブラでそれぞれ独特のファドが育まれ、コインブラのそれはコインブラ大学の学生たちのセレナーデとして存在している。日本でよく語られる「リスボンのファドは暗く、コインブラのファドは明るい」という説も、大きな誤解である。 rdf:langString
Den portugisiska folkmusikstilen fado (portugisiskt uttal: [ˈfaðu]) är en sorts klagosång med influenser från portugisiska sjömanssånger, Brasilien, och arabisk musik. Den karakteriseras av klagofyllda melodier och sångtexter som ofta handlar om havet eller om de fattiga människornas liv. Man brukar sammanfatta fadomusiken med det portugisiska ordet saudade vilket inte har någon direkt översättning men som kan beskrivas som hemlängtan, en nostalgisk väntan blandad med sorgsenhet, smärta, lycka och kärlek. Själva ordet fado kommer från latinets ord för öde. Fadosången framförs traditionellt lika ofta av en man som av en kvinna, en fadista, och ackompanjeras av en gitarr och en dubbelsträngad portugisisk gitarr. rdf:langString
rdf:langString Fado
rdf:langString فادو
rdf:langString Fado
rdf:langString Fado
rdf:langString Fado
rdf:langString Φάντο
rdf:langString Fado
rdf:langString Fado
rdf:langString Fado
rdf:langString Fado
rdf:langString Fado
rdf:langString 파두
rdf:langString ファド
rdf:langString Fado (muziek)
rdf:langString Fado
rdf:langString Fado
rdf:langString Фаду
rdf:langString Fado
rdf:langString Фаду
rdf:langString 法朵
rdf:langString Fado
rdf:langString Fado
xsd:integer 172830
xsd:integer 1106140788
rdf:langString Fado, painting by José Malhoa
rdf:langString فَادُو (بالبرتغالية: fado القدر، النصيب) هو شكل موسيقي يرجع ظهوره لأوائل القرن التاسع عشر في البرتغال. تتميز موسيقى فادو بالألحان والكلمات الحزينة، وهي غالبا ما تتحدث عن البحر والفقر، لكن هذا لا يعني أن الفادو لا تتكلم عن مواضيع أخرى. ترتبط الكلمة غالبا بالكلمة البرتغالية سَوْدَادِ (saudade) والتي تعني الحنين.يرى الخبراء أن موسيقى فادو هي مزيج من موسيقى الزنوج الأفارقة مع ألحان برتغالية، وتأثير عربي. هناك نوعان من موسيقى فادو الأولى فادو لشبونة والآخر فادو قلمرية، ويعتبر فادو لشبونه هو الأكثر شعبية، كما أن التصفيق هو الطريقة التي يتم فيها تحية فادو لشبونة، أما فادو قلمرية فإن النحنحة هي الطريقة التي يتم بها تحية موسيقى فادو.
rdf:langString Fado je portugalský hudební styl, jehož vznik spadá do 19. století. Tématem písní fado jsou nešťastná láska, sociální nerovnost, těžká práce rybářů a dělníků, melancholie a víra v lepší budoucnost.
rdf:langString El fado és l'expressió més popular de la música portuguesa. En el fado s'expressen els mals moments de la vida a través del cant. Sembla que el seu origen es remunta a les cançons dels esclaus africans, encara que donat l'intens intercanvi de Portugal amb altres cultures a través del mar, les influències es multipliquen. Després de la pèrdua de l'Imperi i de la revolució dels clavells, i d'alguna manera reforçant l'estereotip, el fado ha vingut a representar el sentiment de frustració i fatalisme que, segons ells mateixos, defineix els portuguesos. Existeixen bàsicament dues versions de fados: una és la que es pot escoltar als barris lisboetes de Mouraria i , i que té bàsicament un contingut personal i sentimental. L'altra és la de la zona de Coïmbra, més acadèmica, com imposa el passat universitari de la ciutat. La cantant de fados més coneguda és Amália Rodrigues. Altres cantants de fado: , Dulce Pontes, , Carlos do Carmo, Mariza, Mísia, Camané, .
rdf:langString Fado ([ˈfaðu]; portugiesisch für „Schicksal“; von lateinisch fatum „Schicksal“) ist ein portugiesischer Musikstil und ein portugiesisches Vortragsgenre, beheimatet vor allem in den Städten Lissabon und Coimbra. Werke dieses Stils handeln meist von unglücklicher Liebe, sozialen Missständen, vergangenen Zeiten oder der Sehnsucht nach besseren Zeiten und vor allem von der saudade (annähernd: Weltschmerz).Der Fado enthält unter anderem arabische Elemente, viele Tonhöhensprünge, bevorzugt Mollmelodien und drückt jenes Lebensgefühl aus, das die Portugiesen angeblich miteinander verbindet. Die portugiesische Bezeichnung für die Sängerin oder den Sänger des Fado ist Fadista. Bekannte Fadistas waren Amália Rodrigues, die noch immer als die Verkörperung des Fado gilt, Alfredo Marceneiro, und Carlos do Carmo. Eine Bewegung der Erneuerung und/oder Verjüngung des Fados wird seit Anfang der 1990er Jahre angeführt von Mísia und Alexandra (Maria José Canhoto) und findet inzwischen auch in Cristina Branco, Mariza, Camané, Telmo Pires, Ana Moura, Dulce Pontes sowie Mafalda Arnauth viel beachtete Interpreten. 2011 wurde der Fado in die Liste des immateriellen Weltkulturerbes der UNESCO aufgenommen.
rdf:langString Φάδο, που στα πορτογαλικά σημαίνει μοίρα ή πεπρωμένο, ονομάζεται ένα είδος μουσικής που εντοπίζεται τη στην Πορτογαλία, σίγουρα όμως είχε παλαιότερες ρίζες. Η μουσική είναι μελαγχολική, το ίδιο κι οι στίχοι, που συχνά μιλούν για τη θάλασσα ή για τη ζωή των φτωχών. Η μουσική έχει σχέση με την πορτογαλική λέξη saudade, μια από τις δυσκολότερες λέξεις προς μετάφραση: είναι ένα είδος προσμονής, αλλά κι ένα μείγμα νοσταλγίας, λύπης, πόνου, ευτυχίας και αγάπης. Κάποιοι λάτρεις της μουσικής φάδο ισχυρίζονται ότι οι ρίζες της είναι ένα μείγμα της μουσικής των σκλάβων της Αφρικής με την παραδοσιακή μουσική των Πορτογάλων ναυτών και αραβικές επιρροές.
rdf:langString Fado (el la portugala "fado" [FAdu] ="fato") estas portugala tradicia kantstilo, kiun plenumas solkantisto (vira aŭ ina) kun gitara akompano. La temoj kaj tono estas plejofte melankoliaj (tial la signifo, "fato"), kvankam ne mankas leĝeraj kaj eĉ humuraj ĝenroj. La portugala kantostilo fado, estis agnoskita de Unesko en la jaro 2011 kiel nemateria kultura heredaĵo . En Portugalio ĝi estas depost kelkaj jardekoj ĝenerale aprezata kaj prestiĝa kantarto, kvankam ĝi plene konserviĝas ankaŭ kiel popola fenomeno, daŭre kantata en malriĉaj drinkejoj. Kutima prezentaĵo ankaŭ en luksaj drinkejoj kaj restoracioj, kune kun manĝaĵoj kaj bonaj vinoj, fado estas unu el la ĉefaj “porturistaj tipaĵoj”. Tamen fado okupas specialan lokon en la vivo de preskaŭ ĉiuj portugaloj, kiu sincere kunsentas la ĉagrenon, melankolion, kaj saŭdadon kiujn temas la muziko. Fado ekestis ĉirkaŭ 1820. Estas pluraj hipotezoj pri ĝia apero, sed neniu plene akceptita teorio. Plej verŝajnaj estas la influo de koloniaj enmigrantoj kaj revenantaj elmigrintoj, kiuj alportis elementojn afrikajn kaj brazilajn; lokaj influoj, nome de ciganaj romancoj kaj flamenko, estas ankaŭ verŝajnaj. Post iom kriza periodo en la jaroj 1970-aj, kiam la fado ekmalpopulariĝis inter la junuloj, ĝi estas nuntempe pli populara ol verŝajne iam ajn, perdinte la fifamon kiun ĝi ĝuis ĝis ĉ. mezo de la 20 jardento (la vorto "fadista" estis eĉ uzata neformale en “decaj” rondoj kiel sinonimo de "vagabondo" aŭ eĉ "stratkrimulo"). Estas du ĉefaj fadskoloj, Lisbona kaj koimbra. Ĉilasta evoluis el la unua (aŭ el iama formo de tiu) kaj ĝin kantas universitataj studentoj, ĉefe pri amaj temoj kaj preskaŭ ĉiam malgaje. Koimbra fado estas kutime ludata per pli ol du gitaroj. Fado estas ludata per klasika aranĝo de t.n. portugala gitaro (turnkerforma, 12-korda), gitaro (portugallingve nomata viola) kaj kantisto, aŭ portugala gitaro kiel solisto kaj portugala gitaro kun ordinara gitaro. Ne maloftas muzikeksperimentoj kiuj aldonas netradiciaj stilojn kaj instrumentojn al fado (ekzemple Amália kaj Don Byas saksofono, aŭ aldono de baso aŭ kontrabaso). Sed ne malpopulariĝas la tradicia formo (kvankam ĝi ja evoluadas).
rdf:langString Fado (Portuguese pronunciation: [ˈfaðu]; "destiny, fate") is a music genre that can be traced to the 1820s in Lisbon, Portugal, but probably has much earlier origins. Fado historian and scholar Rui Vieira Nery states that "the only reliable information on the history of fado was orally transmitted and goes back to the 1820s and 1830s at best. But even that information was frequently modified within the generational transmission process that made it reach us today." Although the origins are difficult to trace, today fado is commonly regarded as simply a form of song which can be about anything, but must follow a certain traditional structure. In popular belief, fado is a form of music characterized by mournful tunes and lyrics, often about the sea or the life of the poor, and infused with a sentiment of resignation, fate and melancholy. This is loosely captured by the Portuguese word saudade, or longing, symbolizing a feeling of loss (a permanent, irreparable loss and its consequent lifelong damage). This is similar to the character of several musical genres in Portuguese ex-colonies such as morna from Cape Verde, which may be historically linked to fado in its earlier form and have retained its rhythmic heritage. This connection to the music of a historic Portuguese urban and maritime proletariat (sailors, bohemians, dock workers, port traders, fishwives and other working-class people) can also be found in Brazilian modinha and Indonesian kroncong, although all these music genres subsequently developed their own independent traditions. Famous singers of fado include Maria Teresa de Noronha, Alfredo Marceneiro, , , Amália Rodrigues, Dulce Pontes, Carlos do Carmo, Mariza, Mafalda Arnauth, António Zambujo, Ana Moura, Camané, Helder Moutinho, Carminho, Mísia, Cristina Branco, Gisela João and Katia Guerreiro. On 27 November 2011, fado was added to the UNESCO Intangible Cultural Heritage Lists. It is one of two Portuguese music traditions part of the lists, the other being Cante Alentejano.
rdf:langString Fado Portugalen egindako musika mota bat da, XIX. mendearen lehen laurdenean sortutakoa. Tradizionalki, abeslariak gitarra klasikoaren joleek laguntzen dituzte. "Fadistak" izena hartzen dute estilo honen musikariek. Portugesez, fado hitzak "patua" esan nahi du, eta saudade sentimendu malenkoniatsuarekin oso lotuta dago.
rdf:langString El fado es la expresión más conocida internacionalmente de la música portuguesa. En el fado se expresan las experiencias de la vida a través del canto. Generalmente lo canta una sola persona, acompañado por la «viola» (guitarra española) y la guitarra portuguesa. Los temas más cantados en el fado son la melancolía, la nostalgia o pequeñas historias del vivir diario de los barrios humildes, pero especialmente el fatalismo y la frustración. Documentalmente se comprueba la existencia del fado desde 1838, aunque hay quien identifica su origen con los cantos de las gentes del mar, inspirados en la soledad, la nostalgia y los balanceos de los barcos sobre el agua. A pesar de los numerosos investigadores —Gonçalo Sampaio, Mascarenhas Barreto, Pinto de Carvalho o Rodney Gallop— el misterio de sus orígenes todavía no se ha develado. Se cree que nació en los barrios alrededor del puerto de Lisboa, entre clases pobres, marineros, obreros, rufianes, chamiceras, gente bohemia de Alfama, Bairro Alto y otros. Sus orígenes, no comprobados, conectan el fado con las "Cantigas d'Amigo"​ quizás con influencias africanas y más lejanas, traídas de las colonias.​ Una de las mejores definiciones de fado la ofrece Amália Rodrigues (1920-1999), considerada la embajadora artística de Portugal: «el fado es una cosa muy misteriosa, hay que sentirlo y hay que nacer con el lado angustioso de las gentes, sentirse como alguien que no tiene ni ambiciones, ni deseos. Una persona... como si no existiera. Esa persona soy yo y por eso he nacido para cantar el fado». Amália puso emoción y voz de fado a grandes poetas portugueses, como O`Neill, Manuel Alegre, Homem de Melo y Camoens. En una de sus canciones más célebres «Todo esto es fado» canta: Amor, celos, ceniza y fuego, dolor y pecado. Todo esto existe; todo esto es triste; todo esto es fado. También el escritor portugués Fernando Pessoa escribió: «El fado no es alegre ni triste [...] Formó el alma portuguesa cuando no existía y deseaba todo sin tener fuerza para desearlo [...] El fado es la fatiga del alma fuerte, el mirar de desprecio de Portugal al Dios en que creyó y que también lo abandonó». Su origen es sin duda popular y tiene algunos paralelismos con otros estilos relevantes de la misma época, como el tango, el rebetiko y el flamenco. Aunque protegido por las instituciones oficiales durante la dictadura salazarista, los amantes de este cante lo siguieron preservando durante la segunda mitad del siglo pasado. Hoy la popularidad del fado es cada vez mayor, principalmente entre las nuevas generaciones de cantantes portugueses. La guitarra portuguesa que acompaña siempre el fado tiene doce cuerdas y su origen se remonta a la Edad Media y a un instrumento llamado «cítula». Fue introducido en Portugal en la segunda mitad del siglo XVIII, a través de la colonia inglesa en Oporto. A finales del siglo empezó a ser utilizada en los salones de la burguesía. Su timbre es especial e inconfundible y está vinculado con el fado lisboeta desde 1870. Las guitarras de Lisboa y Coímbra varían ligeramente en su tamaño, afinación y construcción. La estructura del fado se divide en secuencias en las que unas veces la guitarra suena sola y en otras acompaña solamente a la voz del fadista. Las casas de fado son restaurantes de los barrios antiguos de Lisboa (Bairro Alto, Alfama, Lapa o Alcântara), que suelen abrir solo por las noches. Después de cenar y tomar un buen vino, se baja la intensidad de la luz, se hace silencio absoluto y uno se deja llevar por el ambiente íntimo y por las voces dulces de los fadistas. Aunque hay fados alegres, que son los más demandados, los melancólicos tienen más admiradores portugueses. Las composiciones de Alfredo Marceneiro y Severa son un clásico. En noviembre del 2011, la Unesco inscribió a El fado, canto popular urbano de Portugal como integrante de la Lista Representativa del Patrimonio Cultural Inmaterial de la Humanidad.​
rdf:langString Le fado est un genre musical portugais, constitué de chants populaires au thème mélancolique accompagné d'instruments à cordes pincées. Le chanteur de fado ou fadiste (fadista) exploite en général des thèmes récurrents : la saudade, l’amour inaccompli, la jalousie, la nostalgie des morts et du passé, la difficulté à vivre, le chagrin, l’exil… Ce chant fut d'abord chanté dans les quartiers populaires avant d'atteindre la bourgeoisie. Le fado fut le chant national du Portugal à l'époque du dictateur Salazar.
rdf:langString 파두(포르투갈어: fado, 포르투갈어 발음: [ˈfaðu])는 포르투갈의 음악 장르이다. 주로 검은 옷을 입은 솔로 가수(포르투갈어: fadidsta 파디스타[*])가 부르는 노래 형식이며, 포르투갈 기타(포르투갈어: guitarra portuguesa 기타하 포르투게자[*])와 클래식 기타(포르투갈어: viola 비올라[*]) 연주가 함께한다. 어쿠스틱 베이스 기타(포르투갈어: viola baixo 비올라 바이슈[*])나 콘트라베이스가 반주 악기로 포함되기도 한다. 2011년 11월에 유네스코 무형문화유산으로 선정되었다.
rdf:langString Fado is het Portugese levenslied. Het is in Portugal een zeer gewaardeerde zangkunst die vroeger uitsluitend in armoedige kroegen werd gezongen. In de loop van de twintigste eeuw werd fado een erkende zangkunst die vaak uitgevoerd wordt in de betere uitgaansgelegenheden. Fado neemt een bijzondere plek in in het leven van vele Portugezen. Ze geeft stem aan de gemoederen van het leven, verdriet, melancholie, blijheid, weemoed, saudade en niet te vergeten de feeststemming. Amália Rodrigues wordt algemeen beschouwd als een van de belangrijkste en invloedrijkste fadozangeressen ooit.
rdf:langString ファド(ポルトガル語: fado [ˈfaðu])は、ポルトガルに生まれた民族歌謡。ファドとは運命、または宿命を意味し、このような意味の言葉で自分たちの民族歌謡を表すのは珍しい。1820年代に生まれ、19世紀中ごろにリスボンのマリア・セヴェーラの歌によって現在の地位を得た。 イタリアにカンツォーネ、フランスにシャンソン、アルゼンチンにタンゴ、ブラジルにサンバがあるように、ポルトガルにはファドがある。主に「Casa de Fado」と呼ばれる(または「Casa do Fado」)レストランなどで歌われる大衆歌謡で、主にポルトガルギター(ギターラ)と現地ではヴィオラと呼ばれるクラシック・ギター(スチール弦使用)、(時には低音ギター(ヴィオラ・バイショ)が加わる場合もある)で伴奏される。 日本では、ファドは女性が歌うものとの認識が強いようだが、実際には性別に関係なく歌われる。また、ファドは暗く悲しいものだという誤解をもって紹介されることも多いが、我が町を賛美したり、街のうわさ話などを題材とした陽気なファドも数多くある。 因みに、「大航海時代に帰らぬ船乗りたちを待つ女たちの歌」という起源説は、1974年まで続いた独裁政権(エスタード・ノーヴォ)の文化政策の中で作られたでっちあげである。アマリア・ロドリゲス(1920~1999)が国民的歌手として国内外で知られ、その人気は死後も衰える兆しを見せない。 首都リスボンと中北部の中心都市コインブラでそれぞれ独特のファドが育まれ、コインブラのそれはコインブラ大学の学生たちのセレナーデとして存在している。日本でよく語られる「リスボンのファドは暗く、コインブラのファドは明るい」という説も、大きな誤解である。 2011年にはユネスコの人類の無形文化遺産の代表的な一覧表に記載された。
rdf:langString Il fado è un genere di musica popolare portoghese, tipico soprattutto delle città di Lisbona e Coimbra. Dal 2011 è riconosciuto dall’UNESCO come patrimonio intangibile dell’umanità. Tecnicamente viene eseguito da una formazione musicale composta dalla voce (fadista) che dialoga con la chitarra portoghese (guitarra portuguesa, a 12 corde), accompagnati dalla chitarra ritmica (viola), a cui possono essere aggiunti un basso portoghese (baixo) e una seconda chitarra portoghese. Si tratta di una musica tonale, suonata su un tempo pari (2/4 o 4/8) generalmente armonizzata secondo lo schema mediterraneo e che, nella tradizione, ripete, di volta in volta, le coppie dei versi variandone la melodia. Il nome deriva dal latino fatum (destino) in quanto essa si ispira al tipico sentimento portoghese della saudade e racconta temi di emigrazione, di lontananza, di separazione, dolore, sofferenza.
rdf:langString Fado (tłum. los, przeznaczenie) – gatunek muzyczny powstały w XIX wieku w biednych dzielnicach portowych miast Portugalii, głównie w lizbońskich kwartałach Alfama i . Fado to melancholijna pieśń, wykonywana przez jednego wokalistę przy akompaniamencie dwóch gitar. Nazywane jest czasami portugalskim bluesem. Istnieją dwa podstawowe rodzaje klasycznego fado: fado z Lizbony (śpiewane zarówno przez mężczyzn jak i kobiety) i śpiewane wyłącznie przez mężczyzn fado z Coimbry. Pierwszą udokumentowaną pieśniarką fado była Maria Severa, ale za największą pieśniarkę fado, uznawaną za królową, międzynarodowy symbol i wzorzec artysty tego gatunku, uważa się Amálię Rodrigues. W latach dziewięćdziesiątych XX wieku fado zaczęło przeżywać swój renesans, głównie za sprawą pojawienia się na scenie nowego pokolenia artystów śpiewających zarówno klasyczne, jak i uwspółcześnione fado. Najważniejsi z nich to Dulce Pontes, Mariza, Mísia, Cristina Branco, Mafalda Arnauth, , , , i . Niektórzy z nich są znani również za granicami swojego kraju: Mariza odnosi duże sukcesy w Wielkiej Brytanii, Dulce Pontes – w Hiszpanii, Cristina Branco – w Holandii, a Mísia – we Francji. Fado pozostaje gatunkiem muzycznym uprawianym prawie wyłącznie w swojej ojczyźnie – Portugalii. Wyjątkiem jest Japonia, gdzie jest garstka artystów śpiewających fado po japońsku (chociaż należy zaznaczyć, że zdaniem purystów gatunkowych fado zaśpiewane w innym języku niż portugalski przestaje być fado). Innym wyjątkiem jest holenderska artystka , która, zainspirowana twórczością Cristiny Branco, nagrała płytę z utworami fado śpiewanymi w języku fryzyjskim. 27 listopada 2011 roku fado, jako styl popularnych pieśni został wpisany na listę niematerialnego dziedzictwa UNESCO.
rdf:langString O fado é um estilo musical português. Embora a sua origem seja objeto de debate, enquanto canção popular urbana, desenvolveu-se sobretudo a partir de Lisboa, no final do século XIX. Geralmente é cantado por uma só pessoa (fadista) acompanhado por uma guitarra clássica (nos meios fadistas denominada viola) e uma guitarra portuguesa. O fado foi elevado à categoria de Património Cultural e Imaterial da Humanidade pela UNESCO numa declaração aprovada no VI Comité Intergovernamental desta organização internacional, realizado em Bali, na Indonésia, entre 22 e 29 de Novembro de 2011.
rdf:langString Den portugisiska folkmusikstilen fado (portugisiskt uttal: [ˈfaðu]) är en sorts klagosång med influenser från portugisiska sjömanssånger, Brasilien, och arabisk musik. Den karakteriseras av klagofyllda melodier och sångtexter som ofta handlar om havet eller om de fattiga människornas liv. Man brukar sammanfatta fadomusiken med det portugisiska ordet saudade vilket inte har någon direkt översättning men som kan beskrivas som hemlängtan, en nostalgisk väntan blandad med sorgsenhet, smärta, lycka och kärlek. Själva ordet fado kommer från latinets ord för öde. Fadosången framförs traditionellt lika ofta av en man som av en kvinna, en fadista, och ackompanjeras av en gitarr och en dubbelsträngad portugisisk gitarr. De portugisiska städerna Lissabon och Coimbra har båda sin egen stil av fado och dessa är de två huvudstilarna i landet. Det är den Lissabonska fadon, som är mer klagofylld, som är mer populär och känd över världen. I Coimbra, som är en universitetsstad, har det sedan länge funnits studerande från Brasilien som har påverkat fadon. Fadon i Coimbra är mer gladlynt och handlar om studenternas liv och kärlek. Enligt tradition applåderar man på olika sätt till fado i de olika städerna. I Lissabon skall man klappa med händerna medan i Coimbra skall man hosta så som om man harklade sig. Den första kända fadosångerskan var María Severa, född 1820 i Lissabon och som dog 26 år gammal av tuberkulos den 30 november 1846 i Lissabon. María Severa var en lång och graciös prostituerad som brukade sjunga fado och spela på portugisisk gitarr i sin mors bar. Den mest kända fadosångerskan genom tiderna är (1920-1999). Hon utvecklade fadon till det man nu kallar den moderna fadon. Hon bröt de traditionella reglerna och framförde fadosånger med både stråkkvartett och stråkorkester. Hon använde dikter och texter av berömda poeter så som Luís de Camões, , , , , , , , , och Maria da Fé. När Amâlia dog 1999 utlystes landssorg i hela Portugal och hon är begraven bland adliga och kända personer i National Pantheon i Lissabon. I den moderna fadon har vissa även börjat blanda in elektronisk musik, vilket har blivit mycket populärt. Idag finns det även många yngre sångerskor som kommit bland de populäraste och kändaste fadistanamnen. Den halvt portugisiska, halvt mosambiquianska Mariza är troligtvis den mest kända levande fadosångerskan för tillfället. Hon har blivit utvald av BBC till Europas tredje bästa artist och hennes första skiva har sålt i över 30 000 exemplar. Hon har turnerat runt världen med slutsålda konserter i de flesta länder. Andra nämnvärda namn är , , , , , , Dulce Pontes, Madredeus, , Carminho, Maria Ana Bobone, Ana Sofia Varela, Gonçalo Salgueiro, Diamantina och Ana Moura. Den traditionella fadon, eller ”típico”, spelas nuförtiden mest för turister på fadorestauranter, ackompanjerat på det traditionella sättet av gitarr och portugisisk gitarr. De bästa fadorestauranterna ligger i stadsdelarna Alfama, Mouraria, Bairro Alto och Madragoa i Lissabon. Utöver den traditionella klagosången kan de även sjunga lustiga historier med ironi eller så kan även två sångare tävla med varandra genom att improvisera och hitta på verser, vilket kallas desgarrada.
rdf:langString Фа́ду (порт. fado [ˈfadu]) — португальский музыкальный (исторически — также танцевальный) жанр. Буквально слово «фаду» означает «фатум», «судьба», доминантной эмоцией в произведениях является принятие горькой судьбы. Основные разновидности — лиссабонское и коимбрское фаду.
rdf:langString 法朵/法多(葡萄牙語:Fado,意為命運或宿命),或稱葡萄牙怨曲,是一種音樂類型,可追溯至1820年代的葡萄牙,但起源可能更早。在大眾觀念中,法朵的特色是有著悲慟的曲調與歌詞,其通常與海或贫困的人生有關。然而,事實上,法朵僅單單是一種歌曲形式,其可以與任何事物有關,但必須遵守一定的結構。 法朵音樂普遍與葡萄牙文的「Saudade」一詞(可以理解作懷念或渴望某物或某人)有關。有些愛好者主張,法朵的起源是非洲奴隸節奏融入葡萄牙水手的傳統音樂,並受到阿拉伯音樂的影響,所產生的混合體。 但是,法朵只於1840年后出现在里斯本,那是为人所知并所吟唱的仅限于fado marinheiro (水手法朵)。像“cantigas de levantar ferro”这首歌,当时仅流传于水手间。彼时法朵在葡萄牙的其他地区并不为人所知。甚至在西班牙南部——那里直到十五世纪末都一直深受阿拉伯影响,都无人知道法朵。直到十九世纪初,都未曾出现过对法朵的书面记录。
rdf:langString Фа́ду (порт. fado — доля) — особливий стиль традиційної португальської музики, емоційною домінантою якого є складне поєднання почуттів самотності, ностальгії, смутку й любовної туги. Часто сприймається як стиль музики, що характеризується тужливими мелодіями та піснями про море та буденне життя бідних верств населення, хоча, насправді, зміст цих пісень може бути різноманітним, однак потрібно дотримуватися певної структури. Як правило, музика пов'язана з португальським словом «савдади» (порт. saudade), що символізує почуття втрати, постійної й непоправної шкоди, завданої подальшому життю.
rdf:langString Early 19th-century Lisbon, Portugal
xsd:nonNegativeInteger 11474

data from the linked data cloud