Critique of Practical Reason

http://dbpedia.org/resource/Critique_of_Practical_Reason an entity of type: Thing

نقد العقل العملي (بالألمانية: Kritik der praktischen Vernunft) هو ثاني نقديّات إيمانويل كانط الثلاثة، وقد نُشر للمرة الأولى عام 1788. قام كانط بتأليف نقد العقل العملي (الذي يتعاطى مع فلسفة الأخلاق) بعد إنهائه نقده الأول، أي نقد العقل الخالص. كان لهذا الكتاب تأثيراً بالغ الأهمّية على التطوّر اللاحق في مجال فلسفة الأخلاق، ويُعدّ المرجع الأساسيّ لفكرة الأخلاق الواجبة في القرن العشرين. rdf:langString
La Crítica de la Raó pràctica és el segon dels textos fonamentals d'Immanuel Kant, publicat l'any 1788 a Riga, on exposa les seves idees en el terreny de l'ètica. Juntament amb la Crítica de la raó pura, és una de les obres clau del pensament kantià. rdf:langString
Critique de la raison pratique (Kritik der praktischen Vernunft) est un ouvrage d'Emmanuel Kant paru en 1788 et traitant de philosophie morale. rdf:langString
『実践理性批判』(じっせんりせいひはん、独:Kritik der praktischen Vernunft)はカントが著した哲学書である。1788年に出版された。カントのいわゆる三批判書(『純粋理性批判』、『実践理性批判』、『判断力批判』)の一部を占めるため、第二批判(だいにひはん)と呼ばれることもある。 rdf:langString
Kritik der praktischen Vernunft is het tweede hoofdwerk van Immanuel Kant. Het boek, verschenen in 1788, behandelt zijn moraalfilosofie en ethiek. Het wordt ook wel aangeduid als de "tweede kritiek" (naast de Kritik der reinen Vernunft en de Kritik der Urteilskraft) en het geldt tot op heden als een van de belangrijkste werken over de praktische filosofie. rdf:langString
Publicada em 1788, a "Crítica da Razão Prática", a segunda das três "Críticas" publicadas por Kant, dá continuidade à sua investigação crítica acerca dos princípios da moral, então iniciada em 1784, com a publicação da "Fundamentação da Metafísica dos Costumes". Nela Kant analisa as condições de possibilidade para uma moral com pretensão universalista e apresenta mais uma vez o imperativo categórico, forma da lei moral para uma vontade imperfeita. O imperativo categórico - agir de tal modo que a máxima da tua ação possa valer como lei universal - é tomado então como um fato da razão, a revelar como essência sua a liberdade da vontade, liberdade que é assim compreendida como autonomia. rdf:langString
«Критика практического разума» (нем. Kritik der praktischen Vernunft) — вторая из трёх критических работ Иммануила Канта непосредственное продолжение «Критики чистого разума». Опубликовано в 1788 г. в Риге И. Ф. Харткнохом. На русский язык переведено в 1879 г. Вторая критика оказала решающее влияние на последующее развитие в области этики и моральной философии, начиная с учения Иоганна Готлиба Фихте о науке и становясь в XX веке главным ориентиром для деонтологической моральной философии. rdf:langString
《实践理性批判》(德語:Kritik der praktischen Vernunft)初版于1788年,伊曼努尔·康德三大批判中的第二部,位于《纯粹理性批判》、《道德形上學基礎》之后,《判断力批判》之前。康德在本书中主要探讨了道德哲学的问题。 自费希特《知识学》(Doctrine of Science)始,《实践理性批判》对其后伦理学以及道德哲学领域的发展产生了决定性的影响。它是二十世纪所有包含义务论(义务伦理学)色彩伦理学的出发点。 rdf:langString
La Kritiko de Praktika Racio (en la germana Kritik der praktischen Vernunft) estas la dua el la tri kritikoj de Immanuel Kant, unuafoje publikigita en 1788. Ĝi sekvas la verkon Kritiko de Pura Racio kaj temas pri morala filozofio. Tiu dua Kritiko plenumis gravan influon super la sekva disvolvigo en la kampo de etiko kaj morala filozofio, kiu komencis per la verko de Johann Gottlieb Fichte Doktrino de Scienco kaj iĝis, dum la 20a jarcento, la ĉefa referenca punkto por deontologia morala filozofio. La principo, el kiu la moralo de Kant fluas, estas la senkondiĉa ordono: rdf:langString
The Critique of Practical Reason (German: Kritik der praktischen Vernunft) is the second of Immanuel Kant's three critiques, published in 1788. It follows on from Kant's first critique, the Critique of Pure Reason and deals with his moral philosophy. While Kant had already published one significant work in moral philosophy, the Groundwork of the Metaphysic of Morals (1785), the Critique of Practical Reason was intended to both cover a wider scope and place his ethical views within the larger framework of his system of critical philosophy. rdf:langString
Kritik der praktischen Vernunft (KpV) ist der Titel des zweiten Hauptwerks Immanuel Kants; es wird auch als „zweite Kritik“ (nach der Kritik der reinen Vernunft und vor der Kritik der Urteilskraft) bezeichnet und erschien erstmals 1788 in Riga. Die KpV enthält Kants Theorie der Moralbegründung und gilt bis heute als eines der wichtigsten Werke der Praktischen Philosophie überhaupt. „Handle so, daß die Maxime deines Willens jederzeit zugleich als Prinzip einer allgemeinen Gesetzgebung gelten könne.“ rdf:langString
La Crítica de la razón práctica (Kritik der praktischen Vernunft, abreviado en alemán como KpV) es la segunda de las tres «Críticas» de Immanuel Kant, publicada por primera vez en 1788. Trata sobre su filosofía moral, y continúa en la línea de la Crítica de la razón pura. Si bien Kant había ya publicado una obra significativa sobre filosofía moral, la Fundamentación para una metafísica de las costumbres en 1785, la Crítica de la razón práctica tenía el propósito tanto de abarcar un ámbito más amplio como de colocar sus perspectivas éticas dentro del marco más amplio de su sistema de filosofía crítica. rdf:langString
La Critica della ragion pratica (in originale Kritik der praktischen Vernunft) è un'opera di Immanuel Kant pubblicata nel 1788; è la seconda per ordine cronologico delle tre celebri Critiche di Kant, di cui fanno parte anche la Critica della ragion pura (1781) e la Critica del Giudizio (1790). rdf:langString
《실천이성비판》(독일어: Kritik der praktischen Vernunft)은 이마누엘 칸트의 3개의 비판서 중 두 번째 책으로, 1788년에 처음으로 출간되었다. 《순수 이성 비판》에 뒤이어 나온 책이며, 칸트는 이 책에서 그의 도덕 철학을 다루었다. 두 번째 "비판"은 이후의 윤리학과 도덕 철학 분야에 결정적인 영향을 끼쳤다. 20세기 동안 의무론의 입장에 선 도덕 철학자라면 모두 "실천 이성 비판"을 기본적인 참고도서로 삼았다. rdf:langString
Kritik av det praktiska förnuftet (originaltitel: Kritik der praktischen Vernunft) är ett moralfilosofiskt verk och den andra av Immanuel Kants tre "kritiker". Verket publicerades ursprungligen 1788 efter Kritik av det rena förnuftet. Termen "kritik" används i ungefär samma betydelse som "undersökning". Kritik av det praktiska förnuftet har utövat ett stort inflytande över den akademiska moralfilosofin, med början hos filosofen Fichte. Under 1900-talet har verket utgjort en ständig referenspunkt för deontologisk moralfilosofi. rdf:langString
rdf:langString Critique of Practical Reason
rdf:langString نقد العقل العملي
rdf:langString Crítica de la raó pràctica
rdf:langString Kritik der praktischen Vernunft
rdf:langString Kritiko de Praktika Racio
rdf:langString Crítica de la razón práctica
rdf:langString Critique de la raison pratique
rdf:langString Critica della ragion pratica
rdf:langString 실천이성비판
rdf:langString 実践理性批判
rdf:langString Kritik der praktischen Vernunft
rdf:langString Crítica da Razão Prática
rdf:langString Критика практического разума
rdf:langString Kritik av det praktiska förnuftet
rdf:langString 实践理性批判
rdf:langString Critique of Practical Reason
rdf:langString Critik der praktischen Vernunft
rdf:langString Critique of Practical Reason
rdf:langString The Critique of Practical Reason
xsd:integer 603599
xsd:integer 1113682887
rdf:langString Immanuel KANT
xsd:integer 1788
rdf:langString German
rdf:langString Print
xsd:integer 5683
rdf:langString Kritik in modern German.
xsd:integer 1788
rdf:langString The Critique of Practical Reason
rdf:langString Critik  der praktischen Vernunft
rdf:langString نقد العقل العملي (بالألمانية: Kritik der praktischen Vernunft) هو ثاني نقديّات إيمانويل كانط الثلاثة، وقد نُشر للمرة الأولى عام 1788. قام كانط بتأليف نقد العقل العملي (الذي يتعاطى مع فلسفة الأخلاق) بعد إنهائه نقده الأول، أي نقد العقل الخالص. كان لهذا الكتاب تأثيراً بالغ الأهمّية على التطوّر اللاحق في مجال فلسفة الأخلاق، ويُعدّ المرجع الأساسيّ لفكرة الأخلاق الواجبة في القرن العشرين.
rdf:langString La Crítica de la Raó pràctica és el segon dels textos fonamentals d'Immanuel Kant, publicat l'any 1788 a Riga, on exposa les seves idees en el terreny de l'ètica. Juntament amb la Crítica de la raó pura, és una de les obres clau del pensament kantià.
rdf:langString Kritik der praktischen Vernunft (KpV) ist der Titel des zweiten Hauptwerks Immanuel Kants; es wird auch als „zweite Kritik“ (nach der Kritik der reinen Vernunft und vor der Kritik der Urteilskraft) bezeichnet und erschien erstmals 1788 in Riga. Die KpV enthält Kants Theorie der Moralbegründung und gilt bis heute als eines der wichtigsten Werke der Praktischen Philosophie überhaupt. Wie die drei Jahre zuvor erschienene Grundlegung zur Metaphysik der Sitten (GMS) ist die KpV eine Grundlegungsschrift, die also keine Auseinandersetzung mit der praktischen Anwendung der Grundsätze der Moral zum Gegenstand hat, sondern auf die Frage antwortet, wie das sittliche Handeln durch die praktische Vernunft bestimmt werden kann. In der KpV geht es vor allem darum, das grundlegende Prinzip der Moral, ihre Aufgaben und Grenzen festzusetzen. Dies ist der Kategorische Imperativ (KI), den Kant in der KpV wie folgt formuliert: „Handle so, daß die Maxime deines Willens jederzeit zugleich als Prinzip einer allgemeinen Gesetzgebung gelten könne.“ Damit lehnt Kant die seinerzeit traditionellen Weisen der Moralbegründung im moralischen Gefühl, im Willen Gottes oder in der Suche nach dem höchsten Gut als Glück ab. Für ihn liegt die einzige Möglichkeit, das oberste Prinzip der Moral zu bestimmen, in der reinen praktischen Vernunft. Die Vernunft ist einerseits auf das Erkenntnisvermögen gerichtet (‚Was kann ich wissen?‘). Das ist Thema der Kritik der reinen Vernunft. Zum anderen ist in ganz anderer Stoßrichtung das menschliche Handeln (‚Was soll ich tun?‘) Inhalt vernünftiger Überlegungen. Dies ist Gegenstand der KpV. Sein und Sollen sind bei Kant zwei nicht voneinander abhängige Aspekte der einen Vernunft. Für die menschliche Praxis ist die Freiheit als Grundlage autonomer Entscheidungen notwendig und evident, während sie in der theoretischen Vernunft nur als möglich erwiesen werden kann. Ein Handeln ohne Freiheit kann nicht gedacht werden. Dabei erkennen wir die Freiheit nur durch das Bewusstsein des Sittengesetzes. Kant zeigt, dass man das Sittengesetz nicht durch Erfahrung erkennen, sondern nur als ein allgemeines Gesetz der Form nach bestimmen kann. Diese Form, der KI, ist dann auf die subjektiven Handlungsregeln, die Maximen, anzuwenden und das Prüfkriterium ist, ob die jeweilige Maxime dem Grundprinzip der Verallgemeinerbarkeit standhält. Ob eine Maxime moralisch akzeptabel oder sogar geboten ist, kann nach Kant bereits der „gemeine Menschenverstand“ (also jedermann) erkennen. Hierzu bedarf es keiner besonderen Theorie. Der Mensch kann nur moralisch handeln, weil er selbstbestimmt (autonom) ist und weil die Vernunft ein unabweisbares Faktum ist. Maßstab für die Beurteilung einer Maxime sind die Begriffe Gut und Böse als Kategorien der Freiheit, d. h. als sittliche und nicht als empirische Begriffe. Wie nun eine mögliche Handlung sittlich einzustufen ist, dazu bedarf es der praktischen Urteilskraft. Mit deren Hilfe wird das sittliche Wollen als gut oder böse bestimmt. Gründe und Motive (Triebfedern) für moralisches Handeln sieht Kant in einer besonderen Einsicht der praktischen Vernunft, die in der Achtung für das Sittengesetz resultiert. In der Dialektik der reinen praktischen Vernunft wird die Frage ‚Was darf ich hoffen?‘ zum Gegenstand der Betrachtung. Hier entwickelt Kant seine Gedanken zur Bestimmung des höchsten Guts. Es ist die Frage nach dem Unbedingten im praktischen Sinn. In der KrV hatte Kant gezeigt, dass man die unbedingten Ideen von Freiheit, Gott und Unsterblichkeit der Seele zwar nicht beweisen, wohl aber als regulative Ideen für möglich halten kann. Für die praktische Vernunft sind diese Ideen aus Sicht von Kant denknotwendig und können deshalb als Postulate der reinen praktischen Vernunft als wirklich angesehen werden. Im sehr kurzen zweiten Teil der KpV, der Methodenlehre, entwirft Kant ein knappes Konzept der moralischen Erziehung, mit dem junge Menschen dazu angeregt werden sollen, ihre Urteilskraft mit Blick auf moralische Fragen auszubilden. Kants Auffassungen zur praktischen Moralphilosophie finden sich in der Metaphysik der Sitten sowie in seinen Vorlesungen zur Moralphilosophie.
rdf:langString La Kritiko de Praktika Racio (en la germana Kritik der praktischen Vernunft) estas la dua el la tri kritikoj de Immanuel Kant, unuafoje publikigita en 1788. Ĝi sekvas la verkon Kritiko de Pura Racio kaj temas pri morala filozofio. Tiu dua Kritiko plenumis gravan influon super la sekva disvolvigo en la kampo de etiko kaj morala filozofio, kiu komencis per la verko de Johann Gottlieb Fichte Doktrino de Scienco kaj iĝis, dum la 20a jarcento, la ĉefa referenca punkto por deontologia morala filozofio. Kiel la filozofio de Kartezio komenciĝas per "Mi pensas...", tiu de Kant komenciĝas per "Mi devas...". Kie sensa kaj racia scio estas kondiĉa, limigita, specifa kaj malcerta, morala devo estas senkondiĉa, necesa kaj universala. Plue, morala devo estas rekte malkaŝita al la menso, per la voĉo de konscienco, ne malrekte per longa ĉeno de rezonado. Tial ĝi estas la certa fundamento de filozofio. La principo, el kiu la moralo de Kant fluas, estas la senkondiĉa ordono: Agu kvazaŭ la leĝo, laŭ kiu vi agas, fariĝus leĝo universala. Ekzemple, "Ne ŝtelu" estas morala devo, ĉar se ĉiuj ŝtelas, ĉiujefektive havas nenion, ĉar havado fariĝus malebla. La ordono aplikiĝas nenur al homoj, sed al iu ajn inteligenta, racia estaĵo (eksterteranoj,robotoj, ktp). De sia moralo, de praktika racio, Kant povis pruvi tion, kion li nepovis pruvi per pura racio, kiel implicitan en la naturo de moralo:
rdf:langString The Critique of Practical Reason (German: Kritik der praktischen Vernunft) is the second of Immanuel Kant's three critiques, published in 1788. It follows on from Kant's first critique, the Critique of Pure Reason and deals with his moral philosophy. While Kant had already published one significant work in moral philosophy, the Groundwork of the Metaphysic of Morals (1785), the Critique of Practical Reason was intended to both cover a wider scope and place his ethical views within the larger framework of his system of critical philosophy. The second Critique exercised a decisive influence over the subsequent development of the field of ethics and moral philosophy, beginning with Johann Gottlieb Fichte's Doctrine of Science and becoming, during the 20th century, the principal reference point for deontological moral philosophy.
rdf:langString La Crítica de la razón práctica (Kritik der praktischen Vernunft, abreviado en alemán como KpV) es la segunda de las tres «Críticas» de Immanuel Kant, publicada por primera vez en 1788. Trata sobre su filosofía moral, y continúa en la línea de la Crítica de la razón pura. Si bien Kant había ya publicado una obra significativa sobre filosofía moral, la Fundamentación para una metafísica de las costumbres en 1785, la Crítica de la razón práctica tenía el propósito tanto de abarcar un ámbito más amplio como de colocar sus perspectivas éticas dentro del marco más amplio de su sistema de filosofía crítica. La segunda Crítica ejerció una enorme influencia en el desarrollo posterior del campo de la ética y la filosofía moral, empezando con la Doctrina de la ciencia de Johann Gottlieb Fichte y convirtiéndose durante el siglo XX en el principal referente para la filosofía moral deontológica.
rdf:langString Critique de la raison pratique (Kritik der praktischen Vernunft) est un ouvrage d'Emmanuel Kant paru en 1788 et traitant de philosophie morale.
rdf:langString 『実践理性批判』(じっせんりせいひはん、独:Kritik der praktischen Vernunft)はカントが著した哲学書である。1788年に出版された。カントのいわゆる三批判書(『純粋理性批判』、『実践理性批判』、『判断力批判』)の一部を占めるため、第二批判(だいにひはん)と呼ばれることもある。
rdf:langString La Critica della ragion pratica (in originale Kritik der praktischen Vernunft) è un'opera di Immanuel Kant pubblicata nel 1788; è la seconda per ordine cronologico delle tre celebri Critiche di Kant, di cui fanno parte anche la Critica della ragion pura (1781) e la Critica del Giudizio (1790). Nella Ragion pratica, il filosofo conduce l'analisi critica della ragione nel caso in cui essa sia indirizzata all'azione ed al comportamento, alla pratica per l'appunto. Lo scritto è affine ad altre due opere kantiane, la Fondazione della metafisica dei costumi (1785) e La metafisica dei costumi (1797): nella Fondazione e nella Critica Kant pone il problema della fondazione e dei principi della "critica", in una parte de La Metafisica dei costumi, dal titolo Dottrina della virtù (l'altra parte dell'opera è la Dottrina del diritto), Kant passa dalla "critica" al "sistema", ovvero espone i "doveri" e la sua etica. Come nella Ragion pura il filosofo si proponeva di mostrare non cosa l'uomo conosce, ma "come" conosce, ovvero evidenziare i principi della conoscenza umana, allo stesso modo ora si pone di fronte al problema della morale: egli non vuole definire quali precetti etici debbano essere seguiti dall'uomo, bensì "come" quest'ultimo debba comportarsi per compiere un'azione autenticamente morale, e quindi in cosa consiste realmente la morale. In questo senso l'opera è deontologica, o prescrittiva. La morale della Critica della ragion pratica vuole essere, come già chiarisce la "Prefazione" all'opera, una morale formale, vuole indicare una "formula della moralità", la forma della morale, ma non il suo contenuto (le norme morali). Le norme della moralità, i singoli doveri, non sono in contrasto con l'intento della morale kantiana nel suo complesso, ma rientrano nei compiti non della Critica della ragion pratica bensì della Dottrina della virtù della Metafisica dei costumi (1797), che contiene il sistema dei doveri che derivano dalla ragione pratica.
rdf:langString 《실천이성비판》(독일어: Kritik der praktischen Vernunft)은 이마누엘 칸트의 3개의 비판서 중 두 번째 책으로, 1788년에 처음으로 출간되었다. 《순수 이성 비판》에 뒤이어 나온 책이며, 칸트는 이 책에서 그의 도덕 철학을 다루었다. 두 번째 "비판"은 이후의 윤리학과 도덕 철학 분야에 결정적인 영향을 끼쳤다. 20세기 동안 의무론의 입장에 선 도덕 철학자라면 모두 "실천 이성 비판"을 기본적인 참고도서로 삼았다. 유한한 인간은 이 세상의 행복을 얻으려는 욕심의 지배를 받아 이를 실천의 원리로 삼으려 한다. 그러나 한편, 내부에서 단호한 도덕적 명령(의무의 소리)을 받는다. 그래서 《실천이성비판》 은 후자의 길(순수하게 도덕적 의무의 명령에 따르는 것)이 선이며 전자(행복의 지배를 받는 것)가 악임을 분명히 하는 것이다. 순수하게 도덕적 명령을 따른다는 것은 오직 의무를, 누구나가 지켜야만 할 의무이기 때문에 이행한다는 태도(형식적 태도)를 의미한다. "그대는 그대가 하려는 바가 또한 누구나가 이행해야만 할 의무인가를 생각하고, 그렇기 때문에 그것을 하라!" 이것이 내부로부터의 무조건 절대 명령의 골자(최고원리)이며 의지의 선, 악의 척도이다. 따라서 선·악은 처음에 있어서 원리가 결정되는 것이 아니라 그 반대인 것이다. 선의지(善意志)는 인간에게 좋은 여러 성질이나 재능이나 행복마저 초월하여 홀로 찬란히 빛난다. 의지가 선일 수 있는 까닭은, 의지가 지향한 목적이라든지 결과 여하에 있는 것이 아니라 그 태도 내지 형식에 있는 것이다. 무조건 절대인 내부로부터의 명령은 사실 참다운 자기가 유한한, 비열한 자기에게 명령하는 것이다. 사람은 거기에 참된 자기의 자유에 바탕을 둔 자율(自律)을 자각한다. 인간은 한편으로 유한한 존재로서 이 세상의 인과에 지배받으면서도 다른 한편에서는 이 입장을 초월하여 초인과 자유로운 세계에 서는 것이다. 이와 같은 신성한 성격으로 말미암아 인간은 인격이라고 불리며 단순한 물(物)과 구별된다. 그래서 칸트는 앞서 말한 형식적 근본원리를 "자(自)·타(他)의 인간성을 단순한 도구처럼 다루지 말고 언제나 동시에 목적으로서 다루며 인간다운 존경을 해야만 한다"고 하였다. 자·타의 의도, 자·타의 인격을 서로가 시인하고 서로 존중할 수 있는 사회를 칸트는 ''라고 불렀다. 단호한 의무의 명령은 행복을 추구하는 인간(自愛的人間)에게 있어서는 체면을 손상당한 불쾌감을 준다. 그러나 그것은 다른 면에서 말한다면 자기의 진실을 우러러 보는 기쁨이기도 하다. 도덕법칙 내지 진실한 자기는 이제 존경의 정념으로서 남들이 우러러본다. 번뇌하는 인간에게 있어서 순수한 도덕적 경지는 영원한 과제라고 할 수 있겠다. 그러나 그래야만 하는 이상 인간은 거기에서 불사(不死)를 확신한다. 또한 인간은 행복 추구를 원리로 해서는 안 된다고 하지만 덕에 적합한 행복이 주어지기를 원한다. 덕·행복의 일치는 마땅히, 또한 허락될 수 있는 소원이라고 할 수 있겠다. 그러나 이 일치는 만능의 신에 의존하는 수밖에 없다. 사람은 여기서 신에게 애원하는 것이 허락된다. 자유·불사·신이라는 형이상학적 개념은 이제 도덕을 통해서 의의를 지니기에 이르렀던 것이다. "그것을 생각하는 것이 거듭되면 될수록, 또한 길면 길수록 더욱 새롭고 강한 감탄과 숭앙의 정념으로써 마음을 충만케 하는 것이 둘 있다. 우리의 위에 있는 하늘의 별과 우리 내면의 도덕법칙" 이것이 《실천이성비판》을 맺는 말이다.
rdf:langString Kritik der praktischen Vernunft is het tweede hoofdwerk van Immanuel Kant. Het boek, verschenen in 1788, behandelt zijn moraalfilosofie en ethiek. Het wordt ook wel aangeduid als de "tweede kritiek" (naast de Kritik der reinen Vernunft en de Kritik der Urteilskraft) en het geldt tot op heden als een van de belangrijkste werken over de praktische filosofie.
rdf:langString Publicada em 1788, a "Crítica da Razão Prática", a segunda das três "Críticas" publicadas por Kant, dá continuidade à sua investigação crítica acerca dos princípios da moral, então iniciada em 1784, com a publicação da "Fundamentação da Metafísica dos Costumes". Nela Kant analisa as condições de possibilidade para uma moral com pretensão universalista e apresenta mais uma vez o imperativo categórico, forma da lei moral para uma vontade imperfeita. O imperativo categórico - agir de tal modo que a máxima da tua ação possa valer como lei universal - é tomado então como um fato da razão, a revelar como essência sua a liberdade da vontade, liberdade que é assim compreendida como autonomia.
rdf:langString «Критика практического разума» (нем. Kritik der praktischen Vernunft) — вторая из трёх критических работ Иммануила Канта непосредственное продолжение «Критики чистого разума». Опубликовано в 1788 г. в Риге И. Ф. Харткнохом. На русский язык переведено в 1879 г. Вторая критика оказала решающее влияние на последующее развитие в области этики и моральной философии, начиная с учения Иоганна Готлиба Фихте о науке и становясь в XX веке главным ориентиром для деонтологической моральной философии.
rdf:langString Kritik av det praktiska förnuftet (originaltitel: Kritik der praktischen Vernunft) är ett moralfilosofiskt verk och den andra av Immanuel Kants tre "kritiker". Verket publicerades ursprungligen 1788 efter Kritik av det rena förnuftet. Termen "kritik" används i ungefär samma betydelse som "undersökning". Kritik av det praktiska förnuftet har utövat ett stort inflytande över den akademiska moralfilosofin, med början hos filosofen Fichte. Under 1900-talet har verket utgjort en ständig referenspunkt för deontologisk moralfilosofi. Bokens centrala tema är det praktiska förnuftet, det vill säga förnuftet i egenskap av praktisk handlingsmotivation och bestämning av viljan. Boken behandlar även det som är centralt i Grundläggning av sedernas metafysik, nämligen "moralitetens högsta princip". Han formulerar här sitt kategoriska imperativ "Handla så att maximen för din vilja alltid samtidigt kan gälla som princip för en allmän lag". Enligt Kant är det enda obetingat goda den goda viljan. Den goda viljan är god inte i egenskap av sina avsedda eller faktiska konsekvenser, utan i egenskap av de maximer som den bestäms av. En maxim är en beskrivning av en handling, i stil med "Jag stjäl ett äpple för att jag är hungrig". Kant för fram tanken att en handling är god i den utsträckning dess maxim kan vilja upphöjas till allmän lag. Han lägger även fram argument för att visa att den fria viljan är förenlig med en strikt deterministisk värld.
rdf:langString 《实践理性批判》(德語:Kritik der praktischen Vernunft)初版于1788年,伊曼努尔·康德三大批判中的第二部,位于《纯粹理性批判》、《道德形上學基礎》之后,《判断力批判》之前。康德在本书中主要探讨了道德哲学的问题。 自费希特《知识学》(Doctrine of Science)始,《实践理性批判》对其后伦理学以及道德哲学领域的发展产生了决定性的影响。它是二十世纪所有包含义务论(义务伦理学)色彩伦理学的出发点。
xsd:nonNegativeInteger 20559

data from the linked data cloud