Callisto (moon)

http://dbpedia.org/resource/Callisto_(moon) an entity of type: Thing

Η Καλλιστώ (αγγλικά: Callisto) ή Δίας IV είναι ο δεύτερος μεγαλύτερος φυσικός δορυφόρος του πλανήτη Δία (μετά τον Γανυμήδη) και ο τρίτος μεγαλύτερος στο Ηλιακό σύστημα (μετά τον Γανυμήδη και τον Τιτάνα του Κρόνου). Ανακαλύφθηκε από τον Γαλιλαίο στις 7 Ιανουαρίου 1610, αν και ο Μάγερ Σίμων ισχυρίσθηκε ότι αυτός πρωτοείδε πρώτος και τους τέσσερις δορυφόρους ενώ ο Γαλιλαίος το βράδυ της 7ης Ιανουαρίου, με την ιδίας του κατασκευής διόπτρα, παρατήρησε τρεις μόνο από τους τέσσερις μεγάλους δορυφόρους του Δία. rdf:langString
Kalisto Jupiter planetaren sateliteetako bat da, bigarren handiena Ganimederen atzetik eta Eguzki sistemaren hirugarrena. "Satelite galiearren" artean Jupiterretik urrutien biratzen duena da, 1.880.000 kilometrotara hain zuzen ere. Merkurioren diametro ia berdina du, baina haren masaren herena. Errotazio sinkronikoa du, hau da, beti aurpegi bera erakusten dio Jupiterri, Ilargiak Lurrari bezala. rdf:langString
カリスト (Jupiter IV Callisto) は、木星の第4衛星である。ガニメデに次いで2番目に大きい木星の衛星であり、太陽系の衛星の中ではガニメデと土星最大の衛星タイタンに次ぐ3番目の大きさを持つ。太陽系の全天体の中でも水星に次いで12番目に大きい。また分化(en:Planetary differentiation)していないと思われる天体としては太陽系最大である。比較的明るい衛星で、双眼鏡でも観察できる。 rdf:langString
Callisto is een maan van de planeet Jupiter. Callisto werd gelijktijdig ontdekt in januari 1610 door Galileo Galilei en Simon Marius. Het is de op twee na grootste maan in het zonnestelsel en is van ongeveer hetzelfde formaat als Mercurius. rdf:langString
كاليستو أو المشتري 4 (اليونانية Καλλιστώ) هو ثاني أكبر أقمار المشتري بعد جانيميد وهو ثالث أكبر قمر في المجموعة الشمسية بعد جانيميد وأكبر أقمار زحل تيتان وأكبر جسيم في المجموعة الشمسية بدون تقسيم كوكبي. تم اكتشاف كاليستو في عام 1610 بواسطة جاليليو جاليلي. بقطره البالغ 4821 كم فإن كاليستو يساوي تقريبا 99% من قطر كوكب عطارد ولكن فقط ثلث كتلته. كاليستو هو رابع الأقمار الجاليلية بعدا عن المشتري بنصف قطر مداري يساوي 1883000 كم. كاليستو ليس في رنين مداري مثل الأقمار الجاليلية الثلاثة الأخرى أيو وأوروبا وجانيميد ولذا فإنه ليس ساخنا بفعل المد. دوران كاليستو في تقييد مدي في مداره حول المشتري بحيث أن وجه واحد فقط من القمر يواجه داخليا طول الوقت ولذا فإن المشتري يظل ثابتا في سماء كاليستو. كما أنه الأقل تأثيرا بمجال المشتري المغناطيسي عن الأقمار الداخلية الأخرى بسبب مداره البعيد حيث أنه يقع بالكاد خارج rdf:langString
Cal·listo (del grec Καλλιστώ) o Júpiter IV és un satèl·lit de Júpiter descobert el 1610 per Galileo Galilei. És el tercer satèl·lit més gran del sistema solar i el segon més gran del sistema jovià, després de Ganimedes. Cal·listo té un 99% del diàmetre del planeta Mercuri, però només un terç de la seva massa. És el quart satèl·lit galileà quant a distància a Júpiter amb un radi orbital d'1.880.000 quilòmetres aproximadament. No és influït per la ressonància orbital que afecta els tres satèl·lits galileans interiors: Ió, Europa i Ganimedes; per tant, manca de la majoria de forces de marea que sí que influeixen els tres altres satèl·lits galileans. Cal·listo té una rotació síncrona, és a dir, el seu període de rotació concorda amb el seu període orbital: igual que la Lluna amb la Terra, semp rdf:langString
Callisto, též Jupiter IV, je měsíc Jupiteru. Náleží k tzv. Galileovým měsícům, objevil ho Galileo Galilei v roce 1610. Callisto je druhým největším z Jupiterových měsíců a třetím největším měsícem ve sluneční soustavě po Jupiterově Ganymedu a Saturnově Titanu. Callisto má průměr 4 820 km, takže dosahuje přibližně 99 % velikosti planety Merkur, ale pouze asi třetiny jeho hmotnosti. Obíhá jako čtvrtý nejvzdálenější měsíc z Galileových měsíců se střední vzdáleností asi 1 880 000 km. Oproti Io, Europě a Ganymedu se nepodílí na orbitální rezonanci zmiňovaných měsíců a slapové působení Jupitera je už tak slabé, že nezpůsobuje významný ohřev měsíce. Měsíc má s Jupiterem vázanou rotaci, takže neustále směřuje k planetě stejnou stranou. Jelikož obíhá daleko od Jupiteru, je jeho povrch méně ovlivňov rdf:langString
Kallisto (auch Callisto oder Jupiter IV) ist der vierte Mond des Riesenplaneten Jupiter. Sie ist der zweitgrößte der vier großen Jupitermonde und ist mit einem Durchmesser von 4820 km der drittgrößte Mond des Sonnensystems, nur geringfügig kleiner als der (allerdings viel massereichere) Planet Merkur. Kallisto gehört zum Typ der Eismonde. Sie ist der kraterreichste Körper des Sonnensystems. Kallisto ist der äußerste der großen Monde I–IV, die alle so hell sind, dass man sie bereits mit einem Fernglas beobachten kann. rdf:langString
Kalisto (J IV Callisto) estas la oka plej proksima satelito de Jupitero, eltrovita en 1610 de Galilejo kun la aliaj galilejaj satelitoj. Ĝi estas la tria plej granda satelito en la Sunsistemo, proksimume same granda al la planedo Merkuro. La surfaco de Kalisto estas tre malnova, kovrita de krateroj kaj montras nenian spuron de platotektoniko. La surfaco de Kalisto estas malpi afektata de la Jupitera magnetosfero ol la aliaj satelitoj, ĉar ĝi estas pli malproksima de la palnedo. Ĝi havas tre maldensan atmosferon, konsistantan el karbona dioksido kaj oksigeno, kaj jonosferon. rdf:langString
Callisto (/kəˈlɪstoʊ/), or Jupiter IV, is the second-largest moon of Jupiter, after Ganymede. It is the third-largest moon in the Solar System after Ganymede and Saturn's largest moon Titan, and the largest object in the Solar System that may not be properly differentiated. Callisto was discovered in 1610 by Galileo Galilei. With a diameter of 4821 km, Callisto is about 99% the diameter of the planet Mercury, but only about a third of its mass. It is the fourth Galilean moon of Jupiter by distance, with an orbital radius of about 1883000 km. It is not in an orbital resonance like the three other Galilean satellites—Io, Europa, and Ganymede—and is thus not appreciably tidally heated. Callisto's rotation is tidally locked to its orbit around Jupiter, so that the same hemisphere always faces rdf:langString
Calisto (del griego Καλλιστώ) es un satélite del planeta Júpiter descubierto en 1610 por Galileo Galilei.​ Es el tercer satélite más grande del sistema solar y el segundo del sistema joviano, después de Ganimedes. Calisto tiene aproximadamente el 99 % del diámetro del planeta Mercurio, pero solo un tercio de su masa. Es el cuarto satélite galileano en cuanto a distancia a Júpiter, con un radio orbital de 1 880 000 kilómetros.​ No está influido por la resonancia orbital que afecta a los tres satélites galileanos interiores —Ío, Europa y Ganimedes—, por lo que no sufre un calentamiento apreciable por fuerzas de marea, como sí ocurre en los otros tres.​ Calisto tiene una rotación síncrona, es decir, su período de rotación concuerda con su período orbital, de manera que, igual que la Luna con rdf:langString
Gealach de chuid Iúpatair í Callisto, agus í ar an naoú satailít is cóngaraí don phláinéad sin. Ceann de Ghealacha Galileo atá ann, is é sin, na gealacha a d'aithin Galileo Galilei roimh aon duine eile sa bhliain 1610. Is í Callisto an tríú ghealach ceann is mó sa Ghrianchóras. Tá Callisto ainmnithe as "Callisto", ghrá gheal Séas ("Zeus" as Béarla) i miotaseolaíocht na Gréige. Cósúil le Europa tá dromchla oighear ar an ngealach agus chreideann eolaithe go bhfuil uisce salannach faoi. rdf:langString
Kalisto adalah satelit planet Jupiter yang ditemukan pada tahun 1610 oleh Galileo Galilei. Kalisto merupakan satelit terbesar ketiga di Tata Surya dan terbesar kedua di sistem Jupiter setelah Ganimede. Diameter Kalisto kurang lebih sekitar 99% diameter planet Merkurius, tetapi massanya hanya sekitar sepertiganya. Berdasarkan jarak, ia adalah satelit Galileo keempat dari Jupiter, dengan jari-jari orbit sekitar 1.880.000 km. Satelit ini tidak ikut serta dalam resonansi orbit yang memengaruhi tiga satelit Galileo lainnya—Io, Europa, dan Ganimede—dan akibatnya tidak mengalami pemanasan pasang surut. Rotasi Kalisto terkunci pasang surut terhadap Jupiter, sehingga belahan yang sama selalu menghadap ke arah Jupiter dan Jupiter tampak diam di langit Kalisto. Kalisto tidak terlalu terpengaruh oleh rdf:langString
Callisto, ou Jupiter IV, est un satellite naturel de la planète Jupiter, découvert en 1610 par Galilée. Callisto est la troisième plus grande lune dans le Système solaire et la deuxième du système jovien, après Ganymède. C'est également la lune galiléenne la plus éloignée de Jupiter et la seule à ne pas être en résonance orbitale. Callisto se serait formée par accrétion du disque de gaz qui entourait Jupiter après sa formation. rdf:langString
Callisto è uno dei quattro principali satelliti naturali del pianeta Giove, la terza più grande luna del sistema solare, la seconda più grande del sistema gioviano, dopo Ganimede, e il più grande oggetto del sistema solare a non essere completamente differenziato. rdf:langString
칼리스토(영어: Callisto/kəˈlɪstoʊ/, 그리스어: Καλλιστώ) 또는 목성 IV는 목성의 위성으로, 1610년에 갈릴레오 갈릴레이가 발견했다. 또한 칼리스토는 태양계에서 3번째로 큰 위성이고, 목성의 위성 중에서는 가니메데 다음으로 크며, 행성 분화율은 태양계에서 제일 낮다. 그리고 칼리스토의 지름은 4,821km이며, 수성의 99%에 달하는 크기를 가졌지만, 질량은 3분의 1밖에 되지 않는다. 또한 궤도 반경은 1,880,000km이고, 갈릴레이 위성 중에서는 목성으로부터 제일 멀리 있다. 칼리스토는 내부 갈릴레이 위성들(이오, 유로파, 가니메데)과 궤도 공명을 일으키지 않고, 따라서 조석 가열의 정도가 약하다. 칼리스토는 목성에 조석 고정되어 있기 때문에, 항상 같은 면만 목성을 바라보게 된다. 칼리스토는 다른 목성의 위성들에 비해 자기권이 약한데, 이는 목성의 방사선대에서 멀리 떨어져 있기 때문이다. rdf:langString
Kallisto (Jowisz IV) – drugi co do wielkości księżyc Jowisza, trzeci w Układzie Słonecznym, najbardziej oddalony z księżyców galileuszowych. Kallisto jest o 1% mniejsza od Merkurego, lecz około trzykrotnie od niego lżejsza. Promień orbity wynosi około 1 882 700 km. W przeciwieństwie do trzech pozostałych, nie jest częścią rezonansu orbitalnego i nie jest w tak znacznym stopniu poddany sile pływowej. Kallisto obraca się synchronicznie i zawsze jest zwrócona do Jowisza tą samą stroną. W przeciwieństwie do wewnętrznych satelitów, jest mniej narażona na działanie magnetosfery gazowego giganta. rdf:langString
Calisto é um satélite de Júpiter, descoberta em 7 de janeiro de 1610 por Galileu Galilei. É a terceira maior lua do Sistema Solar e a segunda maior do planeta Júpiter. Tem cerca de 99% do diâmetro de Mercúrio, mas apenas um terço de sua massa. É a quarta lua de Galileu por distância a Júpiter, com um raio orbital de cerca de 1 880 000 quilômetros. Não faz parte da ressonância orbital que afeta os outros três satélites de Galileu (Io, Europa e Ganimedes), e portanto, não sofre aquecimento pelas forças de maré. Sua rotação diferencial é síncrona, ou seja, uma face está sempre virada para Júpiter, enquanto a outra nunca é visível do planeta. A superfície de Calisto é menos afetada pela magnetosfera de Júpiter do que os seus outros satélites internos porque sua órbita está mais afastada do pla rdf:langString
Калли́сто (лат. Callisto; др.-греч. Καλλιστώ) — второй по размеру спутник Юпитера (после Ганимеда), один из четырёх галилеевых спутников и самый удалённый среди них от планеты. Является третьим по величине спутником в Солнечной системе после Ганимеда и Титана. Был открыт в 1610 году Галилео Галилеем, назван в честь персонажа древнегреческой мифологии — Каллисто, любовницы Зевса. rdf:langString
Callisto är den åttonde av Jupiters kända månar och den näst största, endast något mindre än Merkurius men bara en tredjedel av dess massa. Den upptäcktes av Galileo Galilei och Simon Marius den 7 januari 1610 och är den yttersta av de galileiska månarna. Callistos yta är helt täckt av kratrar. Ytan är väldigt gammal, precis som högländerna på månen och Mars. Callisto har den äldsta och mest bekratrade ytan av alla kroppar som hittills observerats i solsystemet. Den har inte genomgått mycket mer förändring än ett och annat nedslag under 4 miljarder år. rdf:langString
Каллісто (лат. Callisto; грец. Καλλιστώ) — другий за розміром супутник Юпітера, один із чотирьох галілеєвих супутників і найдальший від планети серед них. Відкритий 1610 року Галілео Галілеєм, названий на честь персонажа давньогрецької міфології — Каллісто, коханки Зевса. rdf:langString
木卫四又稱為「卡利斯托」(Callisto、發音: /kəˈlɪstoʊ/、希腊文:Καλλιστώ),是围绕木星运转的一颗卫星,由伽利略在1610年首次发现。木卫四是太阳系第三大卫星,也是木星第二大卫星,僅次於木卫三。木卫四的直径为水星直径的99%,但是质量只有它的三分之一。該衛星的轨道在四颗伽利略卫星中距离木星最远,约为188万公里。木卫四并不像内层的三颗伽利略卫星(木卫一、木卫二和木卫三)那般处于轨道共振状态,所以并不存在明显的潮汐热效应。木卫四属於同步自转卫星,永远以同一個面朝向木星。木卫四由于公轉轨道较远,表面受到木星磁场的影响小於内层的卫星。 木卫四由近乎等量的岩石和水所构成,平均密度约为1.83公克/公分3。天文學家通过光谱测定得知木卫四表面物质包括冰、二氧化碳、硅酸盐和各种有机物。伽利略号的探测结果顯示木卫四内部可能存在一个较小的硅酸盐内核,同时在其表面下100公里处可能有一个液态水構成的地下海洋存在。 由于木卫四上可能有冰下海洋存在,所以该卫星上也可能有生物生存,不过該星地熱能較少,故概率要小于邻近的另一顆卫星木卫二。多艘空间探测器都曾对该卫星进行过探测,包括先驱者10号、先驱者11号、伽利略号和卡西尼号。长久以来,人們都认为木卫四是设置进一步探索木星系统基地的最佳地点。 rdf:langString
rdf:langString Callisto (moon)
rdf:langString كاليستو (قمر)
rdf:langString Cal·listo (satèl·lit)
rdf:langString Callisto
rdf:langString Kallisto (Mond)
rdf:langString Καλλιστώ (δορυφόρος)
rdf:langString Kalisto (luno)
rdf:langString Calisto (satélite)
rdf:langString Kalisto
rdf:langString Callisto (gealach)
rdf:langString Kalisto (satelit)
rdf:langString Callisto (astronomia)
rdf:langString Callisto (lune)
rdf:langString 칼리스토 (위성)
rdf:langString カリスト (衛星)
rdf:langString Kallisto (księżyc)
rdf:langString Callisto (maan)
rdf:langString Calisto (satélite)
rdf:langString Каллисто (спутник)
rdf:langString Callisto
rdf:langString Каллісто (супутник)
rdf:langString 木卫四
rdf:langString Callisto
xsd:integer 43126
xsd:integer 1123518477
rdf:langString etc.
rdf:langString Callistoan
xsd:double 0.22
rdf:langString Jupiter
rdf:langString zero
rdf:langString #a0ffa0
xsd:gMonthDay --07-08
xsd:date 1610-01-07
<kilometrePerSecond> 2.44
xsd:double 0.192 2.017
xsd:double 5.65
rdf:langString Καλλιστώ Kallistō
<kilometre> 1882700.0
rdf:langString K
rdf:langString Cal·listo (del grec Καλλιστώ) o Júpiter IV és un satèl·lit de Júpiter descobert el 1610 per Galileo Galilei. És el tercer satèl·lit més gran del sistema solar i el segon més gran del sistema jovià, després de Ganimedes. Cal·listo té un 99% del diàmetre del planeta Mercuri, però només un terç de la seva massa. És el quart satèl·lit galileà quant a distància a Júpiter amb un radi orbital d'1.880.000 quilòmetres aproximadament. No és influït per la ressonància orbital que afecta els tres satèl·lits galileans interiors: Ió, Europa i Ganimedes; per tant, manca de la majoria de forces de marea que sí que influeixen els tres altres satèl·lits galileans. Cal·listo té una rotació síncrona, és a dir, el seu període de rotació concorda amb el seu període orbital: igual que la Lluna amb la Terra, sempre "mostra" la mateixa cara cap a Júpiter. La superfície de Cal·listo no està tan influïda per la magnetosfera de Júpiter com els altres satèl·lits interiors, ja que la seva òrbita és més llunyana respecte als satèl·lits interiors. Aquest satèl·lit està compost aproximadament de parts iguals de roca i gel, amb una densitat mitjana d'uns 1,83 g/cm³. Els components detectats mitjançant la signatura espectral de la superfície inclouen gel, diòxid de carboni, silicats, i materials orgànics. La investigació de la sonda espacial Galileo va revelar que Cal·listo té un nucli compost principalment de silicats, i a més a més, la possibilitat d'un oceà intern d'aigua líquida a una profunditat superior a 100 quilòmetres. La superfície de Cal·listo està extremadament crivellada de cràters, i ha rebut els impactes de nombrosos bòlids al llarg de la seva existència. Els principals accidents geogràfics inclouen múltiples estructures, com ara cràters d'impacte en forma d'anell, cadenes de cràters (catenae), escarpaments, crestes i dipòsits. En petita escala, la superfície és variada i es compon de petits i brillants dipòsits congelats als cims de les altures, envoltats per un litoral baix, compost de material fosc. L'edat absoluta dels accidents geogràfics és desconeguda. Cal·listo està rodejat per una atmosfera extremadament fina, composta de diòxid de carboni i probablement d'oxigen molecular, a més a més d'una ionosfera relativament forta. Es pensa que el tercer satèl·lit més gran de Júpiter es va formar per una "lenta" acreció del remolí de matèria que va envoltar Júpiter després de la seva formació. Aquesta lentitud i la falta de forces de marea van fer que Cal·listo, en general, es diferenciés dels altres satèl·lits interiors. La també lenta convecció a l'interior de Cal·listo, que va començar poc després de la seva formació, va aportar la possibilitat d'un oceà interior a una fondària de 100 a 150 quilòmetres, així com un petit i rocós nucli. La probable presència d'un oceà líquid sota la superfície de Cal·listo indica que aquest dipòsit d'aigua podria servir de "refugi" per a la vida. Tanmateix, això és menys probable que a Europa. Diverses sondes espacials com la Pioneer 10 i 11 o la Galileo i la Cassini han estudiat el satèl·lit. Cal·listo és considerat el lloc més "acollidor" per a una base humana per a la futura exploració del sistema jovià.
rdf:langString كاليستو أو المشتري 4 (اليونانية Καλλιστώ) هو ثاني أكبر أقمار المشتري بعد جانيميد وهو ثالث أكبر قمر في المجموعة الشمسية بعد جانيميد وأكبر أقمار زحل تيتان وأكبر جسيم في المجموعة الشمسية بدون تقسيم كوكبي. تم اكتشاف كاليستو في عام 1610 بواسطة جاليليو جاليلي. بقطره البالغ 4821 كم فإن كاليستو يساوي تقريبا 99% من قطر كوكب عطارد ولكن فقط ثلث كتلته. كاليستو هو رابع الأقمار الجاليلية بعدا عن المشتري بنصف قطر مداري يساوي 1883000 كم. كاليستو ليس في رنين مداري مثل الأقمار الجاليلية الثلاثة الأخرى أيو وأوروبا وجانيميد ولذا فإنه ليس ساخنا بفعل المد. دوران كاليستو في تقييد مدي في مداره حول المشتري بحيث أن وجه واحد فقط من القمر يواجه داخليا طول الوقت ولذا فإن المشتري يظل ثابتا في سماء كاليستو. كما أنه الأقل تأثيرا بمجال المشتري المغناطيسي عن الأقمار الداخلية الأخرى بسبب مداره البعيد حيث أنه يقع بالكاد خارج الحزام الإشعاعي للمشتري.يتكون كاليستو من كميات متساوية تقريبا من الصخور والجليد بكثافة تساوي 1.83 جم/سم مكعب مما يجعله الأقل كثافة والأضعف جاذبية بين أقمار المشتري الأساسية. المواد المرصودة طيفيا على سطح القمر هي جليد الماء وثاني أكسيد الكربون والسليكيات بالإضافة إلى بعض المركبات العضوية. أظهر الفحص بواسطة سفينة الفضاء جاليليو أن كاليستو ربما يمتلك لبا من السليكات وربما محيط من الماء تحت السطح تحت عمق يزيد على 100 كم. سطح كاليستو هو الأقدم والأكثر تعرضا للفوهات الصدمية في المجموعة الشمسية. سطح القمر مغطى بالفوهات بشكل كامل تقريبا. القمر لا يُظهر أي عمليات تحت السطح مثل الصفائح التكتونية أو البراكين وبدون علامات على وجود أي نشاط جيولوجي من قبل ولذا فإنه يُعتقد أن القمر تكون بشكل كامل من الصدمات. تشمل التضاريس الهامة بعض التشكيلات الحلقية والفوهات الصدمية متعددة الأشكال وحلقات الفوهات الصدمية والحواف والترسبات. على نطاق أصغر فإن السطح مكون من ترسبات صغيرة لامعة وناعمة من المواد السوداء. يُعتقد أن هذا ناتج عن التحلل الأرضي الناتج عن التسامي. العمر الدقيق لأشكال السطح على القمر غير معروف. كاليستو محاط بغلاف رقيق جدا من ثاني أكسيد الكربون وربما الأكسجين الجزيئي بالإضافة إلى وجود طبقة أيونوسفير قوية. يُعتقد أن كاليستو تكون عن طريق التنامي البطئ من سحابة الغاز والغبار التي كانت تحيط بالمشتري بعد تكونه. تنامي كاليستو التدريجي وافتقاده إلى تسخين مدي أدى إلى عدم توافر الحرارة الكافية للتكوين السريع. الحمل البطئ في داخل كاليستو والذي بدأ بعد التكوين مباشرة أدى إلى تكوين جزئي وربما إلى محيط تحت السطح في عمق 100-150 كم بالإضافة إلى لب صخري.احتمالية وجود محيط في داخل كاليستو يترك الاحتمال أمام إمكانية احتضانه للحياة. إلا أن الظروف أقل في الأفضلية عن القمر الآخر القريب منه أوروبا. العديد من المسابير الفضائية قامت بدراسة كاليستو مثل بيونير 10 وبيونير 11 وجاليليو وكاسيني. بسبب انخفاض مستويات الإشعاع في كاليستو فإنه يُعتبر أكثر مكان مناسب لقاعدة بشرية للاستكشافات المستقبلية لنظام المشتري.
rdf:langString Callisto, též Jupiter IV, je měsíc Jupiteru. Náleží k tzv. Galileovým měsícům, objevil ho Galileo Galilei v roce 1610. Callisto je druhým největším z Jupiterových měsíců a třetím největším měsícem ve sluneční soustavě po Jupiterově Ganymedu a Saturnově Titanu. Callisto má průměr 4 820 km, takže dosahuje přibližně 99 % velikosti planety Merkur, ale pouze asi třetiny jeho hmotnosti. Obíhá jako čtvrtý nejvzdálenější měsíc z Galileových měsíců se střední vzdáleností asi 1 880 000 km. Oproti Io, Europě a Ganymedu se nepodílí na orbitální rezonanci zmiňovaných měsíců a slapové působení Jupitera je už tak slabé, že nezpůsobuje významný ohřev měsíce. Měsíc má s Jupiterem vázanou rotaci, takže neustále směřuje k planetě stejnou stranou. Jelikož obíhá daleko od Jupiteru, je jeho povrch méně ovlivňován působením jeho magnetosféry než v případě vnitřních měsíců. Těleso je tvořeno horninami a ledem v přibližně stejném množství. Průměrná hustota měsíce dosahuje 1,83 g/cm3. Spektroskopická měření naznačují, že se na povrchu nachází vodní led, oxid uhličitý, křemičitany a organické látky. Jeho kůra je silná až 150 km. Pod ledovou kůrou měsíce se nachází v hloubce okolo 100 km zřejmě relativně mělký oceán slané vody a pod ním již jen nediferencované či jen částečně diferencované jádro složené z křemičitanů. Povrch Callisto je silně rozryt impaktními krátery a je tudíž velice starý. Nevykazuje žádné stopy jako je desková tektonika či vulkanismus a tak se předpokládá, že jeho povrch byl zcela zformován pouze dopady jiných těles. Výrazné povrchové útvary tvoří četné prstencové struktury, impaktní krátery různých tvarů a pásy sekundárních kráterů a jizev, hřebenů a uloženin. Při pohledu na měsíc z menší vzdálenosti je rozeznatelný členitý povrch tvořený malými světlými zmrzlými depozity nacházejícími se na vrcholcích vyvýšenin. Tyto vyvýšeniny jsou obklopeny hladkou vrstvou tmavého materiálu. Předpokládá se, že je to výsledek degradace malých útvarů vlivem sublimace, což podporuje absence malých impaktních kráterů a přítomnost množství malých pahorků, které pravděpodobně představují jejich zbytky. Absolutní stáří povrchu není známo. Kolem Callisto se nachází velice slabá atmosféra tvořená oxidem uhličitým a pravděpodobně také molekulárním kyslíkem a nad ní pak poměrně intenzivní ionosféra. Předpokládá se, že měsíc vznikl pomalou akrecí z disku prachu a plynu, který obklopoval Jupiter po jeho vzniku. Protože akrece probíhala pomalu a rovněž slapové ohřívání bylo velmi malé, neměl Callisto dostatek tepla, aby mohla proběhnout jeho vnitřní diferenciace. Pomalá konvekce uvnitř Callisto, která započala krátce po vzniku měsíce, vedla k částečné diferenciaci a pravděpodobně i ke zformování podpovrchového oceánu v hloubce okolo 100–150 km a malého kamenitého jádra. Pravděpodobná přítomnost podpovrchového oceánu nechává otevřenou možnost, že by Callisto mohl hostit potenciální mimozemský život. Nicméně podmínky pro jeho vznik jsou méně přívětivé než v případě sousední Europy. Měsíc zkoumaly sondy Pioneer 10, Pioneer 11, Galileo a Cassini. Kvůli nízké míře radiace na povrchu měsíce se dlouho uvažovalo o Callisto jako o nejvhodnějším místě pro případnou lidskou základnu pro výzkum Jupiterovy soustavy. Teplota na jeho povrchu se pohybuje od -190 °C do -130 °C.
rdf:langString Η Καλλιστώ (αγγλικά: Callisto) ή Δίας IV είναι ο δεύτερος μεγαλύτερος φυσικός δορυφόρος του πλανήτη Δία (μετά τον Γανυμήδη) και ο τρίτος μεγαλύτερος στο Ηλιακό σύστημα (μετά τον Γανυμήδη και τον Τιτάνα του Κρόνου). Ανακαλύφθηκε από τον Γαλιλαίο στις 7 Ιανουαρίου 1610, αν και ο Μάγερ Σίμων ισχυρίσθηκε ότι αυτός πρωτοείδε πρώτος και τους τέσσερις δορυφόρους ενώ ο Γαλιλαίος το βράδυ της 7ης Ιανουαρίου, με την ιδίας του κατασκευής διόπτρα, παρατήρησε τρεις μόνο από τους τέσσερις μεγάλους δορυφόρους του Δία.
rdf:langString Kalisto (J IV Callisto) estas la oka plej proksima satelito de Jupitero, eltrovita en 1610 de Galilejo kun la aliaj galilejaj satelitoj. Ĝi estas la tria plej granda satelito en la Sunsistemo, proksimume same granda al la planedo Merkuro. Kalisto komponiĝas ĉirkaŭ egalparte el roko kaj glacio. Ĉar la varmigo pro tajda forto estas feblega, la luno estus malmulte diferenciĝinta. Esploroj faritaj helpe'de la kosmosondilo elmontris, ke Kalisto havas malgrandan kernon el silikatoj kaj oceanon da likva akvo je pli ol cent kilometroj sub la surfaco de la luno, en kiu ne estas malebla ke ekzistus formo de ekstertera vivo. La surfaco de Kalisto estas tre malnova, kovrita de krateroj kaj montras nenian spuron de platotektoniko. La surfaco de Kalisto estas malpi afektata de la Jupitera magnetosfero ol la aliaj satelitoj, ĉar ĝi estas pli malproksima de la palnedo. Ĝi havas tre maldensan atmosferon, konsistantan el karbona dioksido kaj oksigeno, kaj jonosferon. Kalisto estis studata de pluraj kosmsondiloj,: , Pioneer 11 , kaj Cassini. Tiu satelito estis longtempe rigardita, kiel unu el la plej bona loko de instalo de bazo por esplori la Jupiteran lunaron.
rdf:langString Callisto (/kəˈlɪstoʊ/), or Jupiter IV, is the second-largest moon of Jupiter, after Ganymede. It is the third-largest moon in the Solar System after Ganymede and Saturn's largest moon Titan, and the largest object in the Solar System that may not be properly differentiated. Callisto was discovered in 1610 by Galileo Galilei. With a diameter of 4821 km, Callisto is about 99% the diameter of the planet Mercury, but only about a third of its mass. It is the fourth Galilean moon of Jupiter by distance, with an orbital radius of about 1883000 km. It is not in an orbital resonance like the three other Galilean satellites—Io, Europa, and Ganymede—and is thus not appreciably tidally heated. Callisto's rotation is tidally locked to its orbit around Jupiter, so that the same hemisphere always faces inward. Because of this, there is a sub-Jovian point on Callisto's surface, from which Jupiter would appear to hang directly overhead. It is less affected by Jupiter's magnetosphere than the other inner satellites because of its more remote orbit, located just outside Jupiter's main radiation belt. Callisto is composed of approximately equal amounts of rock and ices, with a density of about 1.83 g/cm3, the lowest density and surface gravity of Jupiter's major moons. Compounds detected spectroscopically on the surface include water ice, carbon dioxide, silicates, and organic compounds. Investigation by the Galileo spacecraft revealed that Callisto may have a small silicate core and possibly a subsurface ocean of liquid water at depths greater than 100 km. The surface of Callisto is the oldest and most heavily cratered in the Solar System. Its surface is completely covered with impact craters. It does not show any signatures of subsurface processes such as plate tectonics or volcanism, with no signs that geological activity in general has ever occurred, and is thought to have evolved predominantly under the influence of impacts. Prominent surface features include multi-ring structures, variously shaped impact craters, and chains of craters (catenae) and associated scarps, ridges and deposits. At a small scale, the surface is varied and made up of small, sparkly frost deposits at the tips of high spots, surrounded by a low-lying, smooth blanket of dark material. This is thought to result from the sublimation-driven degradation of small landforms, which is supported by the general deficit of small impact craters and the presence of numerous small knobs, considered to be their remnants. The absolute ages of the landforms are not known. Callisto is surrounded by an extremely thin atmosphere composed of carbon dioxide and probably molecular oxygen, as well as by a rather intense ionosphere. Callisto is thought to have formed by slow accretion from the disk of the gas and dust that surrounded Jupiter after its formation. Callisto's gradual accretion and the lack of tidal heating meant that not enough heat was available for rapid differentiation. The slow convection in the interior of Callisto, which commenced soon after formation, led to partial differentiation and possibly to the formation of a subsurface ocean at a depth of 100–150 km and a small, rocky core. The likely presence of an ocean within Callisto leaves open the possibility that it could harbor life. However, conditions are thought to be less favorable than on nearby Europa. Various space probes from Pioneers 10 and 11 to Galileo and Cassini have studied Callisto. Because of its low radiation levels, Callisto has long been considered the most suitable place for a human base for future exploration of the Jovian system.
rdf:langString Kallisto (auch Callisto oder Jupiter IV) ist der vierte Mond des Riesenplaneten Jupiter. Sie ist der zweitgrößte der vier großen Jupitermonde und ist mit einem Durchmesser von 4820 km der drittgrößte Mond des Sonnensystems, nur geringfügig kleiner als der (allerdings viel massereichere) Planet Merkur. Kallisto gehört zum Typ der Eismonde. Sie ist der kraterreichste Körper des Sonnensystems. Kallisto ist der äußerste der großen Monde I–IV, die alle so hell sind, dass man sie bereits mit einem Fernglas beobachten kann. Sie ist 5-mal so weit von Jupiter entfernt wie der Erdmond von der Erde, hat aber durch die gewaltige Masse des Planeten nur 16 Tage Umlaufzeit. Beim nächstinneren Mond III (Ganymed) beträgt sie 7,2 Tage.
rdf:langString Kalisto Jupiter planetaren sateliteetako bat da, bigarren handiena Ganimederen atzetik eta Eguzki sistemaren hirugarrena. "Satelite galiearren" artean Jupiterretik urrutien biratzen duena da, 1.880.000 kilometrotara hain zuzen ere. Merkurioren diametro ia berdina du, baina haren masaren herena. Errotazio sinkronikoa du, hau da, beti aurpegi bera erakusten dio Jupiterri, Ilargiak Lurrari bezala.
rdf:langString Calisto (del griego Καλλιστώ) es un satélite del planeta Júpiter descubierto en 1610 por Galileo Galilei.​ Es el tercer satélite más grande del sistema solar y el segundo del sistema joviano, después de Ganimedes. Calisto tiene aproximadamente el 99 % del diámetro del planeta Mercurio, pero solo un tercio de su masa. Es el cuarto satélite galileano en cuanto a distancia a Júpiter, con un radio orbital de 1 880 000 kilómetros.​ No está influido por la resonancia orbital que afecta a los tres satélites galileanos interiores —Ío, Europa y Ganimedes—, por lo que no sufre un calentamiento apreciable por fuerzas de marea, como sí ocurre en los otros tres.​ Calisto tiene una rotación síncrona, es decir, su período de rotación concuerda con su período orbital, de manera que, igual que la Luna con la Tierra, siempre «muestra» la misma cara a Júpiter. La superficie de Calisto no está tan influida por la magnetosfera de Júpiter como la de los otros satélites interiores ya que su órbita es más alejada.​ Este satélite está compuesto aproximadamente por partes iguales de roca y hielo, con una densidad media de unos 1,83 g/cm³. Los componentes detectados mediante la firma espectral de la superficie incluyen hielo, dióxido de carbono, silicatos y compuestos orgánicos. La investigación de la sonda espacial Galileo reveló que Calisto tiene un núcleo, compuesto principalmente de silicatos, y además, la posibilidad de la existencia de un océano interno de agua a una profundidad superior a 100 kilómetros.​​ La superficie de Calisto está repleta de cráteres y es muy antigua. No presenta señales de actividad tectónica y se piensa que su evolución se ha producido predominantemente bajo la influencia de los impactos de numerosos meteoritos a lo largo de su existencia.​ Los principales accidentes geográficos incluyen múltiples estructuras, como cráteres de impacto, grandes cuencas de impacto con múltiples anillos concéntricos (con los escarpes, crestas y depósitos a ellas asociados) y cadenas de cráteres (catenae).​ A pequeña escala, la superficie es variada y consiste en pequeños y brillantes depósitos congelados en las cimas de las alturas, rodeadas por un litoral bajo, compuesto de material oscuro.​ La edad absoluta de los accidentes geográficos se desconoce. Calisto está rodeado por una atmósfera extremadamente fina, compuesta de dióxido de carbono y probablemente de oxígeno molecular,​​ además de una ionosfera relativamente fuerte.​ Se piensa que el segundo satélite mayor de Júpiter se formó por una «lenta» acreción del remolino de materia que rodeó Júpiter después de su formación.​ Esta lentitud y la falta de fuerzas de marea evitaron una rápida diferenciación química. La también lenta convección en el interior de Calisto, que empezó poco después de su formación, ha producido una diferenciación química parcial y aporta la posibilidad de un océano interior a una profundidad de 100 a 150 kilómetros, así como un pequeño núcleo rocoso.​ La probable presencia de un océano líquido bajo la superficie de Calisto indica que puede o podría haber albergado vida.​ Sin embargo, esto es menos probable que en Europa.​ Diversas sondas espaciales, como la Pioneer 10 y 11 o la Galileo y la Cassini, han estudiado el satélite. Calisto está considerado el lugar más «acogedor» para una base humana en una futura exploración del sistema joviano.​
rdf:langString Gealach de chuid Iúpatair í Callisto, agus í ar an naoú satailít is cóngaraí don phláinéad sin. Ceann de Ghealacha Galileo atá ann, is é sin, na gealacha a d'aithin Galileo Galilei roimh aon duine eile sa bhliain 1610. Is í Callisto an tríú ghealach ceann is mó sa Ghrianchóras. Fuair Callisto a hainm ó Simon Marius (a dúirt gur Johannes Kepler a mhol an t-ainm dó), an réalteolaí Gearmánach a thug le fios gurbh eisean, seachas Galileo, ba thúisce a chonaic an ghealach. Ní raibh na réalteolaithe sásta na hainmneacha a thug Marius ar na gealacha a úsáid, agus ar feadh i bhfad, thugaidís "Iúpatar a ceathar" ar Europa, agus iad ag baint úsáide as córas ainmnithe na ngealach a bhí céadcheaptha ag Galileo féin. Mar sin, níor éirigh "Callisto" coitianta mar ainm ach san fhichiú haois. Tá Callisto ainmnithe as "Callisto", ghrá gheal Séas ("Zeus" as Béarla) i miotaseolaíocht na Gréige. Cósúil le Europa tá dromchla oighear ar an ngealach agus chreideann eolaithe go bhfuil uisce salannach faoi.
rdf:langString Kalisto adalah satelit planet Jupiter yang ditemukan pada tahun 1610 oleh Galileo Galilei. Kalisto merupakan satelit terbesar ketiga di Tata Surya dan terbesar kedua di sistem Jupiter setelah Ganimede. Diameter Kalisto kurang lebih sekitar 99% diameter planet Merkurius, tetapi massanya hanya sekitar sepertiganya. Berdasarkan jarak, ia adalah satelit Galileo keempat dari Jupiter, dengan jari-jari orbit sekitar 1.880.000 km. Satelit ini tidak ikut serta dalam resonansi orbit yang memengaruhi tiga satelit Galileo lainnya—Io, Europa, dan Ganimede—dan akibatnya tidak mengalami pemanasan pasang surut. Rotasi Kalisto terkunci pasang surut terhadap Jupiter, sehingga belahan yang sama selalu menghadap ke arah Jupiter dan Jupiter tampak diam di langit Kalisto. Kalisto tidak terlalu terpengaruh oleh magnetosfer Jupiter dibanding satelit Galileo lainnya karena orbitnya yang jauh. Kalisto terdiri dari batu dan es, dengan rata-rata massa jenis sekitar 1,83 g/cm3. Senyawa di permukaan yang dideteksi dengan spektroskopi meliputi es air, karbon dioksida, silikat, dan senyawa organik. Penyelidikan yang dilakukan oleh wahana Galileo menunjukkan bahwa di Kalisto mungkin terdapat inti yang terdiri dari silikat dan samudra air di bawah permukaan dengan kedalaman lebih dari 100 km. Permukaan Kalisto dipenuhi oleh kawah tubrukan dan sangat tua. Tidak ada tanda-tanda terjadinya proses endogenik seperti tektonika lempeng atau vulkanisme, dan evolusi Kalisto diduga sangat dipengaruhi oleh tubrukan. Ciri permukaan yang penting meliputi struktur cincin ganda, kawah tubrukan, dan serangkaian kawah (catenae) serta gawir, punggung bukit dan endapan yang terkait. Dalam skala kecil, permukaannya bervariasi dan terdiri dari endapan beku yang kecil dan cerah di puncak ketinggian yang dikelilingi oleh bahan gelap di bawahnya. Hal ini diduga merupakan akibat dari degradasi bentang alam yang didorong oleh sublimasi, yang didukung oleh kurangnya kawah tubrukan kecil dan keberadaan knob-knob kecil (sejenis bukit) yang diduga merupakan sisa dari proses tersebut. Umur bentang alam di Kalisto masih belum diketahui. Kalisto dikelilingi oleh atmosfer yang sangat tipis dan terdiri dari karbon dioksida, (kemungkinan) oksigen molekuler, dan ionosfer. Satelit ini diduga terbentuk melalui proses akresi dari cakram gas dan debu yang mengelilingi Jupiter setelah pembentukannya. Akibat akresi gradual dan ketiadaan pemanasan pasang surut, tidak ada cukup panas yang mampu mendiferensiasi Kalisto secara cepat. Konveksi perlahan di dalam Kalisto, yang dimulai setelah pembentukannya, mengakibatkan diferensiasi sebagian dan pembentukan samudra di bawah permukaan dengan kedalaman 100–150 km serta inti yang berbatu. Kemungkinan keberadaan samudra di Kalisto menimbulkan dugaan bahwa ada kehidupan di satelit tersebut. Namun, keadaannya dianggap tidak lebih baik dibanding Europa. Berbagai wahana seperti Pioneers 10, 11, Galileo, dan Cassini telah mempelajari Kalisto. Karena tingkat radiasinya yang rendah, Kalisto dianggap sebagai pangkalan penjelajahan Jupiter yang paling tepat. Bersama Kalisto, Jupiter untuk saat ini diketahui memiliki 79 satelit.
rdf:langString Callisto, ou Jupiter IV, est un satellite naturel de la planète Jupiter, découvert en 1610 par Galilée. Callisto est la troisième plus grande lune dans le Système solaire et la deuxième du système jovien, après Ganymède. C'est également la lune galiléenne la plus éloignée de Jupiter et la seule à ne pas être en résonance orbitale. Callisto se serait formée par accrétion du disque de gaz qui entourait Jupiter après sa formation. Elle est composée approximativement à parts égales de roche et de glaces. En raison de l'absence d'échauffement dû aux forces de marées, la lune ne serait que partiellement différenciée. Des recherches menées à l'aide de la sonde Galileo révèlent que Callisto pourrait posséder un petit noyau composé de silicates, ainsi qu'un océan d'eau liquide à plus de 100 kilomètres sous la surface de la lune. Ce dernier serait susceptible d'accueillir une vie extraterrestre. La surface de Callisto est très cratérisée, extrêmement vieille et ne présente pas de trace d'activité tectonique. Elle est beaucoup moins affectée par la magnétosphère de Jupiter que celles des autres satellites galiléens car elle est plus éloignée de la planète. Elle est entourée par une atmosphère très ténue composée notamment de dioxyde de carbone et probablement d'oxygène moléculaire, ainsi que par une ionosphère intense. Plusieurs sondes spatiales, de Pioneer 10 et 11 à Galileo et Cassini-Hugens étudient la lune aux XXe et XXIe siècles. Callisto est parfois considérée comme le corps le plus adapté à l'installation d'une base humaine pour l'exploration du système jovien.
rdf:langString 칼리스토(영어: Callisto/kəˈlɪstoʊ/, 그리스어: Καλλιστώ) 또는 목성 IV는 목성의 위성으로, 1610년에 갈릴레오 갈릴레이가 발견했다. 또한 칼리스토는 태양계에서 3번째로 큰 위성이고, 목성의 위성 중에서는 가니메데 다음으로 크며, 행성 분화율은 태양계에서 제일 낮다. 그리고 칼리스토의 지름은 4,821km이며, 수성의 99%에 달하는 크기를 가졌지만, 질량은 3분의 1밖에 되지 않는다. 또한 궤도 반경은 1,880,000km이고, 갈릴레이 위성 중에서는 목성으로부터 제일 멀리 있다. 칼리스토는 내부 갈릴레이 위성들(이오, 유로파, 가니메데)과 궤도 공명을 일으키지 않고, 따라서 조석 가열의 정도가 약하다. 칼리스토는 목성에 조석 고정되어 있기 때문에, 항상 같은 면만 목성을 바라보게 된다. 칼리스토는 다른 목성의 위성들에 비해 자기권이 약한데, 이는 목성의 방사선대에서 멀리 떨어져 있기 때문이다. 칼리스토는 거의 같은 비율의 암석과 얼음으로 구성되어 있으며, 밀도는 1.83 g/cm3으로 목성의 주요 위성들 중 밀도가 가장 낮고 표면 중력 또한 가장 약하다. 분광기를 사용해 표면을 분석했을 때 발견된 물질들로는 얼음, 이산화 탄소, 규산염, 유기 화합물들이 있었다. 갈릴레오 탐사선은 칼리스토가 작은 규산염 핵이 있을 수도 있다는 사실과 칼리스토가 깊이 100 km가 넘는 지하수가 존재할 가능성을 밝혀냈다. 칼리스토의 표면은 태양계에서 가장 오래 되었고 충돌구가 가장 많이 존재한다. 또한 판이나 화산과 같은 어떠한 지질학적 활동도 보여주지 않고 이러한 활동이 일어난 흔적도 없으며, 표면은 주로 충돌을 통해 변화해 왔다고 추측된다. 표면의 주요 구조물로는 다환 충돌구(multi-ring structures), 다양한 형태의 충돌구들, 사슬형 충돌구(카테나), 그리고 이러한 충돌이 빚어낸 산등성이, 단애, 퇴적지형이 있다. 작은 규모에서 보면, 서리로 덮여 밝게 빛나는 돌출된 지형과, 이 주변을 덮은 어둡고 부드러운 퇴적층으로 구분된다. 이는 승화가 촉진한 풍화 작용이 작은 충돌구를 없애고, 그 결과 많은 수의 돌출 지형을 남긴 것으로 보인다. 이 지형들의 정확한 연대는 아직 알려지지 않았다. 또한 칼리스토는 이산화탄소와 (아마도) 산소로 이루어진 매우 옅은 대기권으로 둘러싸여 있고, 상당히 강한 전리층도 존재한다. 칼리스토는 목성이 형성될 때 주변에 형성되었던 가스와 먼지 원반에서 느린 강착을 통해서 형성되었다고 추측되고 있다. 칼리스토의 점진적인 강착 속도와 조석 가열량의 부족으로 인해 칼리스토는 빠른 행성 분화가 일어날 만한 열이 부족한 상태였다. 형성 직후 시작된 칼리스토 내부에서의 대류는 불완한 행성 분화를 일으켰고, 이에 따라 작고 암석질인 핵과 깊이 100~150 km의 지하 바다가 형성되었다고 추측된다. 만일 칼리스토에도 바다가 존재한다면, 다른 천체들처럼 외계 생명체가 존재할 가능성이 있지만, 환경은 근처의 유로파보다 좋지 않으리라고 추측된다. 칼리스토를 연구해 온 탐사선으로는 파이어니어 10호, 파이어니어 11호, 갈릴레오, 카시니-하위헌스 등이 있다. 또한 칼리스토는 방사능이 매우 낮아, 미래 유인 목성계 탐사 시 기지를 세울 장소로 고려되고 있다.
rdf:langString カリスト (Jupiter IV Callisto) は、木星の第4衛星である。ガニメデに次いで2番目に大きい木星の衛星であり、太陽系の衛星の中ではガニメデと土星最大の衛星タイタンに次ぐ3番目の大きさを持つ。太陽系の全天体の中でも水星に次いで12番目に大きい。また分化(en:Planetary differentiation)していないと思われる天体としては太陽系最大である。比較的明るい衛星で、双眼鏡でも観察できる。
rdf:langString Callisto is een maan van de planeet Jupiter. Callisto werd gelijktijdig ontdekt in januari 1610 door Galileo Galilei en Simon Marius. Het is de op twee na grootste maan in het zonnestelsel en is van ongeveer hetzelfde formaat als Mercurius.
rdf:langString Callisto è uno dei quattro principali satelliti naturali del pianeta Giove, la terza più grande luna del sistema solare, la seconda più grande del sistema gioviano, dopo Ganimede, e il più grande oggetto del sistema solare a non essere completamente differenziato. Scoperto da Galileo Galilei nel 1610, Callisto ha un diametro di 4821 km, equivalente al 99% del diametro del pianeta Mercurio ma solo circa un terzo della sua massa. È la quarta luna galileiana in ordine di distanza da Giove, trovandosi a circa 1880000 km dal pianeta. Callisto non partecipa alla risonanza orbitale che coinvolge gli altri 3 satelliti galileiani: Io, Europa e Ganimede, quindi non subisce i riscaldamenti mareali, che originano i fenomeni endogeni presenti su Io ed Europa. Privo di campo magnetico interno e appena al di fuori della fascia di radiazioni del gigante gassoso, non interagisce particolarmente con la magnetosfera di Giove. Callisto è composto, più o meno in egual misura, da rocce e ghiacci, con una densità media di circa 1,83 g/cm³, la più bassa tra i satelliti medicei. Sulla sua superficie è stata rilevata spettroscopicamente la presenza del ghiaccio d'acqua, del biossido di carbonio, di silicati e composti organici. Studi condotti dalla sonda Galileo hanno rivelato che Callisto potrebbe avere un piccolo nucleo di silicati e forse uno strato di acqua liquida al di sotto della superficie, a profondità superiori a 100 km. La superficie di Callisto è la più antica e la più pesantemente craterizzata del sistema solare. Non risultano tracce di processi del sottosuolo, come tettonica a placche o vulcanismo; non c'è alcun segno che un'attività geologica si sia mai verificata in passato e l'evoluzione della sua superficie si è prodotta principalmente per gli impatti meteoritici. Le principali caratteristiche superficiali includono strutture con multipli anelli concentrici, con scarpate, creste e depositi ad essi associati, crateri da impatto di varie forme e catene di crateri. Le età delle diverse morfologie non sono note. Callisto è circondato da una sottile atmosfera composta di biossido di carbonio e ossigeno molecolare, nonché da una ionosfera piuttosto intensa. Si pensa che Callisto si sia formato nel processo di accrescimento che ha interessato il disco di gas e polveri che circondava Giove dopo la sua formazione. La lentezza del processo di accumulo di materia e la mancanza del riscaldamento mareale ha evitato la differenziazione chimica, mentre una lenta convezione all'interno di Callisto ha portato a una differenziazione solo parziale e alla possibile formazione di un oceano nel sottosuolo ad una profondità di 100–150 km, con un piccolo nucleo roccioso interno. La probabile presenza di un oceano nel sottosuolo di Callisto lascia aperta la possibilità che possa ospitare la vita. Tuttavia, le condizioni sembrano essere meno favorevoli rispetto alla vicina Europa. Diverse sonde spaziali, le Pioneer 10 e 11, la Galileo e la Cassini hanno studiato Callisto, che, a causa dei suoi bassi livelli di radiazione, è stato a lungo considerato il luogo più adatto per una base umana in una futura esplorazione del sistema gioviano.
rdf:langString Kallisto (Jowisz IV) – drugi co do wielkości księżyc Jowisza, trzeci w Układzie Słonecznym, najbardziej oddalony z księżyców galileuszowych. Kallisto jest o 1% mniejsza od Merkurego, lecz około trzykrotnie od niego lżejsza. Promień orbity wynosi około 1 882 700 km. W przeciwieństwie do trzech pozostałych, nie jest częścią rezonansu orbitalnego i nie jest w tak znacznym stopniu poddany sile pływowej. Kallisto obraca się synchronicznie i zawsze jest zwrócona do Jowisza tą samą stroną. W przeciwieństwie do wewnętrznych satelitów, jest mniej narażona na działanie magnetosfery gazowego giganta. Kallisto jest księżycem lodowym, składa się w przybliżeniu z równej ilości skał i lodu. Jej średnia gęstość to około 1,83 g/cm³. Na powierzchni metodą spektroskopową wykryto lód wodny, dwutlenek węgla, krzemiany oraz związki organiczne. Obserwacje sondy Galileo wskazują, że Kallisto może mieć małe krzemianowe jądro i prawdopodobnie ocean ciekłej wody na głębokości ponad 100 km. Księżyc był badany przez różne sondy kosmiczne: Pioneer 10 i 11 oraz Galileo i Cassini.
rdf:langString Callisto är den åttonde av Jupiters kända månar och den näst största, endast något mindre än Merkurius men bara en tredjedel av dess massa. Den upptäcktes av Galileo Galilei och Simon Marius den 7 januari 1610 och är den yttersta av de galileiska månarna. Till skillnad från Ganymedes verkar Callisto ha ganska lite inre struktur. Callisto studerades i detalj av rymdsonden Galileo mellan åren 1995 och 2003. Mätningar som sonden gjorde visade att de inre delarna av månen har en ökande halt sten mot kärnan. Callisto består av ungefär 40 % is och 60 % sten och järn. Titan och Triton är antagligen liknande. Callistos yta är helt täckt av kratrar. Ytan är väldigt gammal, precis som högländerna på månen och Mars. Callisto har den äldsta och mest bekratrade ytan av alla kroppar som hittills observerats i solsystemet. Den har inte genomgått mycket mer förändring än ett och annat nedslag under 4 miljarder år. De största kratrarna omges av en serie koncentriska ringar som ser ut som enorma sprickor men som har jämnats ut av eoner av långsam rörelse av isen. Den största av dessa kratrar är Valhalla. Med sina 4000 kilometer i diameter är Valhalla ett dramatiskt exempel på en multiringkrater, resultatet av ett massivt nedslag. Den näst största är Asgard. Andra exempel i solsystemet är Mare Orientale på månen och Caloris Basin på Merkurius. Liksom Ganymedes har Callistos forntida kratrar kollapsat, de höga ringbergen och de centrala sänkorna vanliga hos kratrarna på månen och Merkurius saknas. Detaljerade bilder från rymdsonden Galileo visar att små kratrar, åtminstone på vissa ställen, för det mesta har utplånats. Detta tyder på nyliga processer även om det bara är en gissning. är en lång serie av nedslagskratrar uppradade på en rak linje. Detta orsakades antagligen av ett objekt som splittrades när den passerade nära Jupiter och sedan slog ner på Callisto. Till skillnad från Ganymedes, med sina komplexa terränger, finns det knappast något som tyder på tektonisk aktivitet på Callisto. Rymdsonden Galileo har inte upptäckt några bevis för ett magnetfält.
rdf:langString Calisto é um satélite de Júpiter, descoberta em 7 de janeiro de 1610 por Galileu Galilei. É a terceira maior lua do Sistema Solar e a segunda maior do planeta Júpiter. Tem cerca de 99% do diâmetro de Mercúrio, mas apenas um terço de sua massa. É a quarta lua de Galileu por distância a Júpiter, com um raio orbital de cerca de 1 880 000 quilômetros. Não faz parte da ressonância orbital que afeta os outros três satélites de Galileu (Io, Europa e Ganimedes), e portanto, não sofre aquecimento pelas forças de maré. Sua rotação diferencial é síncrona, ou seja, uma face está sempre virada para Júpiter, enquanto a outra nunca é visível do planeta. A superfície de Calisto é menos afetada pela magnetosfera de Júpiter do que os seus outros satélites internos porque sua órbita está mais afastada do planeta. É composto de quantidades aproximadamente iguais de rocha e gelo, com uma densidade média de 1,83 g/cm³. Os componentes identificados por espectroscopia da superfície incluem gelo, dióxido de carbono, silicatos e compostos orgânicos. Investigações pela sonda Galileu revelam que Calisto pode ter um pequeno núcleo de silicato e possivelmente um oceano subterrâneo de água líquida em profundidades superiores a 100 quilômetros. Sua superfície é cheia de crateras e extremamente antiga. Não há nenhum sinal de atividade tectônica ou vulcanismo em sua superfície e pensa-se que sua evolução tem ocorrido principalmente sob a influência dos impactos de diversos meteoritos ao longo de sua existência. Os principais acidentes geográficos incluem várias crateras de impacto, grandes bacias de impacto com vários anéis concêntricos e cadeias de crateras com escarpas, cumes e depósitos. Em pequena escala, a superfície é variada e consiste em pequenos depósitos brilhantes congelados no topo das colinas, cercados por uma baixa manta de material escuro. A idade absoluta dos acidentes geográficos é desconhecida. É cercado por uma atmosfera extremamente fina composta por dióxido de carbono, e provavelmente, oxigênio molecular, bem como por uma ionosfera bastante intensa. Pensa-se que Calisto se formou por uma lenta acreção a partir do disco de gás e poeira que circundava Júpiter após sua formação. A lenta convecção no interior de Calisto, que teve início logo após sua formação, produziu uma diferenciação parcial e oferece a possibilidade de que haja um oceano subterrâneo, a uma profundidade de 100 a 150 quilômetros, e pequeno núcleo rochoso. A provável presença de um oceano dentro de Calisto deixa aberta a possibilidade de que possa abrigar vida. No entanto, acredita-se que as condições de Europa são melhores para a vida do que as de Calisto. Várias sondas já estudaram a lua. Por causa dos baixos níveis de radiação em sua superfície, Calisto tem sido considerado o local mais adequado para uma base para a futura exploração humana do sistema de Júpiter.
rdf:langString Калли́сто (лат. Callisto; др.-греч. Καλλιστώ) — второй по размеру спутник Юпитера (после Ганимеда), один из четырёх галилеевых спутников и самый удалённый среди них от планеты. Является третьим по величине спутником в Солнечной системе после Ганимеда и Титана. Был открыт в 1610 году Галилео Галилеем, назван в честь персонажа древнегреческой мифологии — Каллисто, любовницы Зевса. Благодаря низкому уровню радиационного фона в окрестностях Каллисто и её размерам её часто предлагают для основания станции, которая послужит для дальнейшего освоения системы Юпитера человечеством. На 2015 год основной объём знаний об этом спутнике получен аппаратом «Галилео»; другие АМС — «Пионер-10», «Пионер-11», «Вояджер-1», «Вояджер-2», «Кассини» и «Новые горизонты» — изучали спутник во время полёта к другим объектам.
rdf:langString 木卫四又稱為「卡利斯托」(Callisto、發音: /kəˈlɪstoʊ/、希腊文:Καλλιστώ),是围绕木星运转的一颗卫星,由伽利略在1610年首次发现。木卫四是太阳系第三大卫星,也是木星第二大卫星,僅次於木卫三。木卫四的直径为水星直径的99%,但是质量只有它的三分之一。該衛星的轨道在四颗伽利略卫星中距离木星最远,约为188万公里。木卫四并不像内层的三颗伽利略卫星(木卫一、木卫二和木卫三)那般处于轨道共振状态,所以并不存在明显的潮汐热效应。木卫四属於同步自转卫星,永远以同一個面朝向木星。木卫四由于公轉轨道较远,表面受到木星磁场的影响小於内层的卫星。 木卫四由近乎等量的岩石和水所构成,平均密度约为1.83公克/公分3。天文學家通过光谱测定得知木卫四表面物质包括冰、二氧化碳、硅酸盐和各种有机物。伽利略号的探测结果顯示木卫四内部可能存在一个较小的硅酸盐内核,同时在其表面下100公里处可能有一个液态水構成的地下海洋存在。 木卫四表面曾经遭受过猛烈撞击,其地质年龄十分古老。由于木卫四上没有任何板块运动、地震或火山喷发等地质活动存在的证据,故天文學家認為其地质特征主要是陨石撞击所造成的。木卫四主要的地质特征包括多环结构、各种形态的撞击坑、撞击坑链、悬崖、山脊與沉积地形。在天文學家仔细考察後,發現该卫星表面地形多变,包括位于抬升地形顶部、面积较小且明亮的冰体沉积物及环绕其四周、边缘较平缓的地区(由较黑暗的物质來构成)。天文學家認為這種地形是小型地質構造昇華所導致的,小型撞擊坑普遍消失,許多疙瘩地形是遺留下來的痕跡,该地形的确切年龄还未确定。 木卫四上存在一层非常稀薄的大气,主要由二氧化碳构成,成分可能还包括氧气,此外木卫四还有一个活动剧烈的电离层。科学家们认为木卫四是因木星四周气体和尘埃圆盘的吸积作用而缓慢形成的。由于木卫四形成过程缓慢且缺乏潮汐热效应,所以内部结构并未经历快速的分化。木卫四内部的热对流在形成后不久就已经開始,这种对流导致内部结构的部分分化,位于地表100至150公里深处的地下海洋與一个個比较小的岩质内核可能因此形成。 由于木卫四上可能有冰下海洋存在,所以该卫星上也可能有生物生存,不过該星地熱能較少,故概率要小于邻近的另一顆卫星木卫二。多艘空间探测器都曾对该卫星进行过探测,包括先驱者10号、先驱者11号、伽利略号和卡西尼号。长久以来,人們都认为木卫四是设置进一步探索木星系统基地的最佳地点。
rdf:langString Каллісто (лат. Callisto; грец. Καλλιστώ) — другий за розміром супутник Юпітера, один із чотирьох галілеєвих супутників і найдальший від планети серед них. Відкритий 1610 року Галілео Галілеєм, названий на честь персонажа давньогрецької міфології — Каллісто, коханки Зевса. Завдяки низькому рівню радіаційного фону в околі Каллісто та її розмірам вона часто пропонується для заснування станції, яка слугуватиме для подальшого освоєння системи Юпітера людством. Станом на 2016 рік основний об'єм знань про цей супутник отриманий апаратом «Галілео»; інші АМС — «Піонер-10», «Піонер-11», «Вояджер-1», «Вояджер-2», «Кассіні» та «Нові обрії» — вивчали супутник під час польоту до інших об'єктів.
rdf:langString yes
rdf:langString up to molecular oxygen
rdf:langString ≈ carbon dioxide;
xsd:nonNegativeInteger 79947

data from the linked data cloud