Atticism

http://dbpedia.org/resource/Atticism an entity of type: Thing

Attikisme adalah sebuah gerakan retorik yang dimulai pada perempat pertama abad ke-1 SM; istilah ini mungkin juga mengacu kepada penggunaan kata yang khas pada anggota geraka nini, berbeda dengan bahasa Yunani Koine yang umum digunakan pada saat itu (baik sebagai bahasa sastra maupun bahasa sehari-hari). Gerakan Attikisme mencoba "mengembalikan" dialek Attika sebagai standar bahasa Yunani Klasik. Gerakan ini diwakili oleh ahli retorik seperti dan ahli tata bahasa seperti dan di Alexandria. rdf:langString
아티키주의 (그리스 아테네를 포함하는 지역인 "아티키를 선호"라는 뜻)는 기원전 1세기 1분기에 시작한 수사학 운동이었다. 또한 그리스주의 그리스어의 일반적인 용도의 인도 방향으로 계속 진화한 코이네 그리스어 (문학과 비어 전부)의 다양한 현대적인 형태와는 달리, 이 운동의 전형적인 원문과 어법을 가리킨다. rdf:langString
L'atticismo è un movimento "retorico-stilistico" nato in Attica (zona della Grecia dove sorge Atene) nel I secolo a.C. in opposizione agli eccessi della scuola dell'asianesimo di Quinto Ortensio Ortalo, e convenzionalmente identificato alla scuola di Alessandria. Con il nome di "atticismo parigino" viene invece definito un movimento pittorico sviluppatosi alla metà del XVII secolo da pittori francesi del classicismo. rdf:langString
Attycyzm – odmiana stylu retorycznego, powstała w retoryce greckiej w I w. p.n.e. jako reakcja na ozdobność i niezwykłość form językowych (reprezentowane m.in. przez sofistów i tzw. azjanizm), którym przeciwstawiała ideał powagi, prostoty i jasności. Polegał na jednoznacznym i zarazem prostym wyrażaniu myśli i propagował powrót do ideałów starożytnych mówców z Attyki. Pierwszym teoretykiem attycyzmu był Cecyliusz z Kaleakte. rdf:langString
Аттикізм — (тобто прихильність Аттиці, області Греції, в якій розташовані Афіни) — напрямок в риториці, що зародився в першій чверті I століття до нашої ери. Також цей термін позначає вирази і фрази, характерні для афінської мовної норми (на противагу розмовній формі грецької мови), яка набула поширення в різних регіонах в період елліністичної Греції. Аттикізм позиціонувався як відхід від химерного елліністичного стилю, від мистецтва софістів, до класичного стилю, за ідеал якого були взяті мови десятків аттичних ораторів. rdf:langString
L'aticisme fou un moviment literari retòric que buscava imitar l'estil de la prosa àtica. Va començar a principis del segle I aC com a reacció a l'asianisme, autors del qual acostumaven a introduir el grec àtic -dialecte de major prestigi, parlat a Àtica- paraules del grec jònic, parlat a l'Àsia Menor, regió d'on eren originaris, raó per la qual van ser anomenats "asiàtics" pels aticistes. Es va difondre per tot el món hel·lènic, establint connexions culturals a través del Mediterrani i més, motiu pel qual va sobreviure almenys fins al segle xvi. rdf:langString
Ο αττικισμός ως φαινόμενο ξεκίνησε από Ρωμαίους και Έλληνες λογίους και δασκάλους του 1ου αι. π.Χ. οι οποίοι θεωρούσαν πως η καθομιλουμένη ελληνιστική κοινή της εποχής αποτελούσε παρηκμασμένη και εκβαρβαρισμένη μορφή της αττικής διαλέκτου και μη μπορώντας να αποδώσει ικανοποιητικά τον πνευματικό λόγο έπρεπε να αποφεύγεται η χρήση της. Το ρεύμα του αττικισμού ενισχύθηκε και διαδόθηκε με αποτέλεσμα να κυκλοφορήσουν και εγχειρίδια με οδηγίες για τη ορθή χρήση της Αττικής. Ένα τέτοιο γράφτηκε και από τον γραμματικό Φρύνιχο, λεξικογράφο της ρωμαϊκής εποχής. rdf:langString
Atticism (meaning "favouring Attica", the region of Athens in Greece) was a rhetorical movement that began in the first quarter of the 1st century BC; it may also refer to the wordings and phrasings typical of this movement, in contrast with various contemporary forms of Koine Greek (both literary and vulgar), which continued to evolve in directions guided by the common usages of Hellenistic Greek. However, there were literary writers such as Strabo, Plutarch, and Josephus who intentionally withdrew from this way of expression (classical Greek) in favor of the common form of Greek. rdf:langString
Attizismus bedeutet wörtlich eine Bevorzugung der Athener oder der reinen attischen (griechischen) Sprache. Im engeren Sinne bezeichnet man mit Attizismus eine Bewegung in der Rhetorik, die in der Mitte des 1. Jahrhunderts v. Chr. begann. rdf:langString
Aticismo (griego antiguo: Ἀττικισμός [Attikismós]; neogriego: Αττικισμός; latín: Atticismus) literalmente significa imitación del dialecto ático clásico. Fue un movimiento retórico y literario, que comenzó en el primer cuarto del siglo I a. C., es decir, ya en la época postclásica. También se llamó aticismo a un estilo de pintura que surgió en Francia entre los años 1647 y 1660, corriente artística dentro del clasicismo francés. El contenido de este artículo incorpora parte de la Enciclopedia Católica (1913), que se encuentra en el dominio público. * Datos: Q746783 rdf:langString
L'atticisme (signifiant littéralement « qui est propre au dialecte attique ») est un courant de la rhétorique grecque, revendiqué comme tel dans le premier quart du Ier siècle av. J.-C. Ce courant est particulièrement marqué par des tournures et expressions caractéristiques d'une langue littéraire, fine et épurée, se voulant proche de celle des orateurs et des artistes du Ve siècle av. J.-C.. L'atticisme s'oppose ainsi d'une part à l'asianisme, dont il est la réaction, d'autre part au grec parlé de l'époque, qui pour sa part a poursuivi simultanément son évolution vers la koinè. rdf:langString
Het atticisme is een stijlrichting in de antieke welsprekendheid, die in de 2e eeuw v.Chr. ontstond als reactie op het asianisme, dat door de tegenstanders als gekunsteld en bombastisch werd aangevoeld. Atticisme was, in tegenstelling tot het asianisme, meer gericht op soberheid en eenvoud. Nadat het Koinè-Grieks in de 2e eeuw door het Neo-Attisch was verdrongen, werden "atticistische" lexica aangelegd, waardoor men opnieuw "correct" kon leren schrijven. rdf:langString
Aticismo é uma designação dada ao movimento literário ou retórico que procurava imitar o estilo e a maneira da prosa ática. Começou por volta do primeiro quartel do século I a.C., como uma reação ao , cujos fautores costumavam introduzir no grego ático - dialeto de maior prestígio, falado na Ática -, palavras do grego jônico, falado na Ásia Menor, região de onde eram originários, razão pela qual foram rotulados de "asiáticos" ou "asianos", pelos aticistas. rdf:langString
Аттики́зм, аттицизм (от названия Аттика) — риторическое течение, зародившееся в первой четверти I века до нашей эры. Также этот термин обозначает выражения и фразы, характерные для афинского наречия (в противовес разговорной форме греческого языка), которое получило распространение в различных регионах в период эллинистической Греции. В качестве одной из разновидностей литературного языка использовался в византийской литературе. rdf:langString
Atticism (från grekiskans αττικισμός, attikismos, "Attikavänlighet") var en omkring år 200 f.Kr. uppkommen stilriktning inom den grekiska litteraturen, till sitt ursprung okänd. Stilen vände sig mot den affekterade prosastilen som då dominerade litteraturen och föreskrev enligt teorier utvecklade av Dionysios från Halikarnassos ett noggrant iakttagande av de attiska talarnas stränga stilregler. Även i Rom gjorde en liknande arkaiserande tendens sig gällande; en av dess främsta representanter var Marcus Cornelius Fronto. rdf:langString
rdf:langString Aticisme
rdf:langString Attizismus
rdf:langString Αττικισμός
rdf:langString Atticism
rdf:langString Aticismo
rdf:langString Atticisme
rdf:langString Attikisme
rdf:langString Atticismo
rdf:langString 아티키주의
rdf:langString Atticisme
rdf:langString Aticismo
rdf:langString Attycyzm
rdf:langString Аттикизм
rdf:langString Atticism
rdf:langString Аттикізм
xsd:integer 840612
xsd:integer 1105455724
rdf:langString L'aticisme fou un moviment literari retòric que buscava imitar l'estil de la prosa àtica. Va començar a principis del segle I aC com a reacció a l'asianisme, autors del qual acostumaven a introduir el grec àtic -dialecte de major prestigi, parlat a Àtica- paraules del grec jònic, parlat a l'Àsia Menor, regió d'on eren originaris, raó per la qual van ser anomenats "asiàtics" pels aticistes. Es va difondre per tot el món hel·lènic, establint connexions culturals a través del Mediterrani i més, motiu pel qual va sobreviure almenys fins al segle xvi. Segons , el terme designa l'estil precís, simple, impecable, elegant, polit, exempt d'ornaments innecessaris i d'excés de paraules, en què la lucidesa del pensament es revesteix d'una forma cristal·lina i succinta. Es va convertir en el model de llenguatge polític i literari del període d'expansió de Grècia, en part per reacció a l'estil inflat que es va posar de moda, a conseqüència del contacte amb els idiomes orientals. Amb la decadència del poble hel·lènic el segle II a.C., els escriptors d'Atenes (la capital de l'Àtica) dels segles V i IV aC van passar a ser vists, nostàlgicament, com els mestres de la sobrietat lingüística, digna de preservació i de culte. L'aticisme es va transferir cap a Roma i va arribar al cim el segle II de l'era cristiana. Va ser cultivat per escriptors com Llucià, per retòrics de relleu com Dionís d'Halicarnàs, i per gramàtics com Eli Herodià i Frínic l'Aticista (segle II dC). Aquest últim va ser autor d'una selecció de substantius i verbs àtics (Ἐκλογή Ἀττικῶν ῥημάτων καὶ ὀνομάτων), en la qual va registrar les variacions de l'àtic estàndard. La historiadora romana d'orient Anna Comnè va escriure la seva obra en aquest estil. Es va anomenar també "aticisme" a un estil de pintura que va sorgir a França, entre els anys 1647 i 1660, que es va constituir com a corrent artístic dins del classicisme francès.
rdf:langString Ο αττικισμός ως φαινόμενο ξεκίνησε από Ρωμαίους και Έλληνες λογίους και δασκάλους του 1ου αι. π.Χ. οι οποίοι θεωρούσαν πως η καθομιλουμένη ελληνιστική κοινή της εποχής αποτελούσε παρηκμασμένη και εκβαρβαρισμένη μορφή της αττικής διαλέκτου και μη μπορώντας να αποδώσει ικανοποιητικά τον πνευματικό λόγο έπρεπε να αποφεύγεται η χρήση της. Το ρεύμα του αττικισμού ενισχύθηκε και διαδόθηκε με αποτέλεσμα να κυκλοφορήσουν και εγχειρίδια με οδηγίες για τη ορθή χρήση της Αττικής. Ένα τέτοιο γράφτηκε και από τον γραμματικό Φρύνιχο, λεξικογράφο της ρωμαϊκής εποχής. Με αρχικό έναυσμα την αντίθεση τους στο λογοτεχνικό και ρητορικό φαινόμενο του ασιανισμού, οι αττικιστές επέκτειναν την αντίθεση τους στο σύνολο της ελληνιστικής κοινής και εισήγαγαν συνειδητά τη διγλωσσία στον ελληνικό κόσμο, καθώς επέβαλαν μια απομίμηση της κλασικής Αττικής, η οποία αντιπαρατέθηκε με την ήδη κυρίαρχη δημώδη προφορική, τη ζωντανή γλώσσα της εποχής τους. Μεγάλες ομοιότητες παρουσιάζει το φαινόμενο με την επινόηση και σταδιακή εγκαθίδρυση της καθαρεύουσας τον 18ο αιώνα από τον Αδαμάντιο Κοραή ως ενδιάμεσης επιλογής μεταξύ των αρχαϊστών (ελλ.κοινή και αττικιστές της περιόδου) και των δημοτικιστών τον 19ο αιώνα, και στη συνέχεια στο γλωσσικό ζήτημα που ξέσπασε στις αρχές του 19ου αιώνα και αποτέλεσε σημαντική ιδιομορφία της ελληνικής κοινωνίας. Μετά τις κατακτήσεις του Μεγάλου Αλεξάνδρου, το κράτος των Μακεδόνων βασιλέων του υιοθέτησε την αττική διάλεκτο για τις διοικητικές, εμπορικές και διπλωματικές του ανάγκες. Η αττική διάλεκτος διαμορφώνεται σταδιακά σε νέα μορφή ελληνικής γλώσσας, την Ελληνιστική ή Κοινή, η οποία καθόρισε αργότερα τη γλώσσα των μεσαιωνικών χρόνων και τη νεοελληνική γλώσσα. Οι κοσμοϊστορικές πολιτικές αλλαγές, η επικράτηση νέας θρησκείας, η αλλαγή δημόσιας-ιδιωτικής ζωής και η μεταβολή νοοτροπίας ανθρώπων υπήρξαν οι κύριες αιτίες διαμόρφωσης της Κοινής, που υπέστη αλλοιώσεις τόσο στη φωνητική όσο και στη , τη σύνταξη και το λεξιλόγιο. Αργότερα, οι Αλεξανδρινοί γραμματικοί επινόησαν τους τόνους και, πιστεύοντας ότι με τη χρήση της Αττικής θα συνεχιζόταν η παράδοση στη συγγραφή έργων ανάλογων της κλασικής περιόδου, δίδαξαν τον αττικισμό, με αποτέλεσμα τη στροφή λογίων προς ένα τεχνητό γραπτό ιδίωμα, τη διγλωσσία και την επικράτηση του άκαμπτου αρχαϊσμού μεταγενέστερα. Ενώ, αρχικά, για τη γραπτή και προφορική μετάδοση της διδασκαλίας του Χριστιανισμού χρησιμοποιήθηκε η Κοινή, στην οποία άλλωστε γράφτηκαν και η Παλαιά και Καινή Διαθήκη, αργότερα οι Τρεις Ιεράρχες χρησιμοποίησαν τον αττικισμό στον επίσημο εκκλησιαστικό λόγο ως προσπάθεια συμφιλίωσης και εξοικείωσης με την ελληνική παιδεία, αλλά και ως μέσο έκφρασης των ανώτερων τάξεων που εισχωρούσαν αθρόα στη νέα θρησκεία. Στη συνέχεια, κατά τους Βυζαντινούς χρόνους η διγλωσσία, μεταξύ γραπτής-ομιλούμενης, αττικής–κοινής συνετέλεσε στη χωριστή εξέλιξη των γλωσσικών μορφωμάτων. Ο μεν γραπτός λόγος οδηγήθηκε σε μία προοδευτική στρυφνότητα στη σύνταξη, ο δε προφορικός, ξέφρενος, απλοποιήθηκε φωνητικά και μορφοσυντακτικά, ενώ συγχρόνως εισήχθησαν νέες λέξεις δάνειες εξαιτίας του εκχριστιανισμού διαφόρων λαών. Προς το τέλος αυτής της ιστορικής περιόδου, σε αντίθεση με την αρχή της, υπάρχουν περισσότερες πηγές λόγω γραπτών λογοτεχνικών κειμένων στη δημώδη και σε μια νέα ελληνική γλώσσα που διαμορφώθηκε σταδιακά και εξαπλώθηκε στο μεγαλύτερο τμήμα της επικράτειας του ελληνικού «θέματος».
rdf:langString Atticism (meaning "favouring Attica", the region of Athens in Greece) was a rhetorical movement that began in the first quarter of the 1st century BC; it may also refer to the wordings and phrasings typical of this movement, in contrast with various contemporary forms of Koine Greek (both literary and vulgar), which continued to evolve in directions guided by the common usages of Hellenistic Greek. Atticism was portrayed as a return to Classical methods after what was perceived as the pretentious style of the Hellenistic, Sophist rhetoric and called for a return to the approaches of the Attic orators. Although the plainer language of Atticism eventually became as belabored and ornate as the perorations it sought to replace, its original simplicity meant that it remained universally comprehensible throughout the Greek world. This helped maintain vital cultural links across the Mediterranean and beyond. Admired and popularly imitated writers such as Lucian also adopted Atticism, so that the style survived until the Renaissance, when it was taken up by non-Greek students of Byzantine immigrants. Renaissance scholarship, the basis of modern scholarship in the west, nurtured strong Classical and Attic views, continuing Atticism for another four centuries. Represented at its height by rhetoricians such as Dionysius of Halicarnassus, and grammarians such as Herodian and Phrynichus Arabius at Alexandria, this tendency prevailed from the 1st century BC onward, and with the force of an ecclesiastical dogma controlled all subsequent Greek culture, even so that the living form of the Greek language, even then being transformed into modern Greek much later, was quite obscured and only occasionally found expression, chiefly in private documents, though also in popular literature. However, there were literary writers such as Strabo, Plutarch, and Josephus who intentionally withdrew from this way of expression (classical Greek) in favor of the common form of Greek.
rdf:langString Attizismus bedeutet wörtlich eine Bevorzugung der Athener oder der reinen attischen (griechischen) Sprache. Im engeren Sinne bezeichnet man mit Attizismus eine Bewegung in der Rhetorik, die in der Mitte des 1. Jahrhunderts v. Chr. begann. Die Wurzeln des Attizismus im weiteren Sinne reichen zurück bis in die Anfänge des Hellenismus, sein Ursprung liegt auf den Gebieten der Grammatik und der Philologie. Nach dem Tod Alexanders des Großen begann man in Pergamon und Alexandria, die Literatur und Dichtung der vergangenen Jahrhunderte philologisch zu bearbeiten, wobei sich bald die Empfindung einstellte, dass die kulturellen Leistungen des 5. und 4. Jahrhunderts v. Chr. über die zeitgenössischen zu stellen seien. Die attischen Autoren aus dieser Zeit wurden von alexandrinischen Grammatikern daraufhin im zusammengestellt, wodurch sie bald als beispielhaft angesehen wurden, ihr Wortschatz und Sprachgebrauch normativen Charakter bekam: Die Nachahmung der attischen Muster wurde zum Stil, mit dem abzusehenden Ergebnis, dass die literarische Sprache in einen Klassizismus mündete und sich bald im Gegensatz zur sich fortentwickelnden Umgangssprache (Koine) befand, deren Basis seit dem Beginn des Hellenismus der attische Dialekt war, und aus der sich später das Mittelgriechische entwickelte. Der Attizismus wurde zum Programm, als er im 1. Jahrhundert v. Chr. in der Rhetorik in eine Gegenposition zum aus den Griechenstädten Kleinasiens stammenden Asianismus geriet. Nachdem der Stil dieser hellenistischen, sophistischen Rhetorik als zu hochgestochen wahrgenommen wurde, wurde der Ruf nach einer Rückkehr zu den schlichten und sachlichen Ansätzen laut, die sich schnell in den Positionen des Attizismus fanden: Dem kranken asianischen Stil wurde der gesunde attizistische (besonders der des Lysias) entgegengesetzt. Wesentliche Vertreter des Attizismus waren in Rom Gaius Licinius Macer Calvus (82–47 v. Chr.), der sogar den Stil Ciceros (der sich in seinem Brutus mit dem Asianismus und dem Attizismus auseinandersetzte) als wortreich und künstlich bezeichnete, und dem hier die sogenannten Jungattiker folgten, in Griechenland Dionysios von Halikarnassos (1. Jahrhundert v. Chr.) und später Lukian von Samosata (120–180), wobei insbesondere letzterer dazu beitrug, dass der Attizismus bis in die Renaissance überlebte. Obwohl die ursprünglich einfachere Sprache des Attizismus irgendwann ebenso verfeinert wurde wie die Reden, die er zu ersetzen versuchte, blieb er doch in der gesamten griechischen Welt allgemein verständlich, was wesentlich dazu beitrug, die kulturellen Verbindungen im Mittelmeerraum und darüber hinaus zu erhalten. Die Auseinandersetzung zwischen Attizismus und Asianismus wurde in der frühen Kaiserzeit durch Nachfolgekämpfe zwischen moderner und archaisierender Redekunst fortgesetzt, wobei letztere im 2. Jahrhundert einen Archaismus in der Literatur erzeugte, der vor allem bei Marcus Cornelius Fronto, dem Erzieher der Kaiser Marcus Aurelius und Lucius Verus, deutlich wird.
rdf:langString Aticismo (griego antiguo: Ἀττικισμός [Attikismós]; neogriego: Αττικισμός; latín: Atticismus) literalmente significa imitación del dialecto ático clásico. Fue un movimiento retórico y literario, que comenzó en el primer cuarto del siglo I a. C., es decir, ya en la época postclásica. Intentaba retornar a los métodos clásicos tras el pretencioso estilo percibido en la época helenística, la retórica sofista y llamada así por la vuelta a los métodos de los oradores áticos. Algunos autores de la época del griego koiné, como Euclides, revivir la pureza del ático moderno. Se caracterizó también por la corrección, la sencillez, la delicadeza y la elegancia propias de los escritores y oradores atenienses de la Grecia clásica. Aunque el lenguaje directo del aticismo llegó a ser sobreelaborado como las peroratas a las que intentaba reemplazar, su original simplicidad significa que permaneció universalmente comprensible a lo largo de todo el mundo griego. Esto ayudó a mantener conexiones culturales vitales a través del Mediterráneo y más allá. Escritores como Luciano también adoptaron el aticismo, significando que el estilo sobrevivió hasta el Renacimiento. Representado por retóricos de relieve como Dionisio de Halicarnaso, y gramáticos como Herodiano y Frínico Arabio en Alejandría, esta tendencia prevaleció desde el siglo II a. C. hasta más allá, y con la fuerza de un dogma eclesiástico controlado por toda la posterior cultura griega, incluso en la forma viva del idioma griego, siendo transformado en el moderno griego, que oscureció totalmente y sólo encontró ocasionalmente expresión, principalmente en documentos privados, y también en la literatura popular. También se llamó aticismo a un estilo de pintura que surgió en Francia entre los años 1647 y 1660, corriente artística dentro del clasicismo francés. El contenido de este artículo incorpora parte de la Enciclopedia Católica (1913), que se encuentra en el dominio público. * Datos: Q746783
rdf:langString Attikisme adalah sebuah gerakan retorik yang dimulai pada perempat pertama abad ke-1 SM; istilah ini mungkin juga mengacu kepada penggunaan kata yang khas pada anggota geraka nini, berbeda dengan bahasa Yunani Koine yang umum digunakan pada saat itu (baik sebagai bahasa sastra maupun bahasa sehari-hari). Gerakan Attikisme mencoba "mengembalikan" dialek Attika sebagai standar bahasa Yunani Klasik. Gerakan ini diwakili oleh ahli retorik seperti dan ahli tata bahasa seperti dan di Alexandria.
rdf:langString L'atticisme (signifiant littéralement « qui est propre au dialecte attique ») est un courant de la rhétorique grecque, revendiqué comme tel dans le premier quart du Ier siècle av. J.-C. Ce courant est particulièrement marqué par des tournures et expressions caractéristiques d'une langue littéraire, fine et épurée, se voulant proche de celle des orateurs et des artistes du Ve siècle av. J.-C.. L'atticisme s'oppose ainsi d'une part à l'asianisme, dont il est la réaction, d'autre part au grec parlé de l'époque, qui pour sa part a poursuivi simultanément son évolution vers la koinè. Par extension (ou affectation de langage), ce terme en vient à désigner tout classicisme à travers l'histoire, notamment dans les domaines artistiques. On peut voir dans la katharévousa un usage ultérieur de la langue grecque en lien avec la tradition atticiste en Grèce.
rdf:langString 아티키주의 (그리스 아테네를 포함하는 지역인 "아티키를 선호"라는 뜻)는 기원전 1세기 1분기에 시작한 수사학 운동이었다. 또한 그리스주의 그리스어의 일반적인 용도의 인도 방향으로 계속 진화한 코이네 그리스어 (문학과 비어 전부)의 다양한 현대적인 형태와는 달리, 이 운동의 전형적인 원문과 어법을 가리킨다.
rdf:langString Het atticisme is een stijlrichting in de antieke welsprekendheid, die in de 2e eeuw v.Chr. ontstond als reactie op het asianisme, dat door de tegenstanders als gekunsteld en bombastisch werd aangevoeld. Atticisme was, in tegenstelling tot het asianisme, meer gericht op soberheid en eenvoud. Het atticisme behaalde in de 1e eeuw v.Chr. het overwicht in de Griekstalige wereld, en bereikte ook in Rome een hoogtepunt in de 2e eeuw na Chr., al bleef daar toch ook het asianisme zijn aanhangers vinden. De redenaars die deze stijlrichting aanhingen, kozen als voorbeeld de grote Attische redenaars van de 5e en 4e eeuw v.Chr.. Vooral Demosthenes en Lysias, met hun klassieke Attische taal en stijl, werden als stijlvoorbeelden gekozen. De stijlkenmerken van het atticisme sloegen ook naar andere letterkundige genres over. Vooral Dionysius van Halicarnassus was als redenaar een voorname vertegenwoordiger van deze stijlrichting in de 1e eeuw v.Chr., en ook Julius Caesar was er een grote voorstander van. Nadat het Koinè-Grieks in de 2e eeuw door het Neo-Attisch was verdrongen, werden "atticistische" lexica aangelegd, waardoor men opnieuw "correct" kon leren schrijven.
rdf:langString L'atticismo è un movimento "retorico-stilistico" nato in Attica (zona della Grecia dove sorge Atene) nel I secolo a.C. in opposizione agli eccessi della scuola dell'asianesimo di Quinto Ortensio Ortalo, e convenzionalmente identificato alla scuola di Alessandria. Con il nome di "atticismo parigino" viene invece definito un movimento pittorico sviluppatosi alla metà del XVII secolo da pittori francesi del classicismo.
rdf:langString Attycyzm – odmiana stylu retorycznego, powstała w retoryce greckiej w I w. p.n.e. jako reakcja na ozdobność i niezwykłość form językowych (reprezentowane m.in. przez sofistów i tzw. azjanizm), którym przeciwstawiała ideał powagi, prostoty i jasności. Polegał na jednoznacznym i zarazem prostym wyrażaniu myśli i propagował powrót do ideałów starożytnych mówców z Attyki. Pierwszym teoretykiem attycyzmu był Cecyliusz z Kaleakte.
rdf:langString Aticismo é uma designação dada ao movimento literário ou retórico que procurava imitar o estilo e a maneira da prosa ática. Começou por volta do primeiro quartel do século I a.C., como uma reação ao , cujos fautores costumavam introduzir no grego ático - dialeto de maior prestígio, falado na Ática -, palavras do grego jônico, falado na Ásia Menor, região de onde eram originários, razão pela qual foram rotulados de "asiáticos" ou "asianos", pelos aticistas. Difundiu-se por todo o mundo helênico, estabelecendo conexões culturais através do Mediterrâneo e mais além, de tal sorte que sobreviveu pelo menos até o século XVI. Em português, o termo é sinônimo de uma determinada elegância no comportamento, característica dos áticos, ou de um estilo elegante, conciso e delicado, evocativo dos autores clássicos da Ática. Segundo Massaud Moisés, o termo designa o estilo preciso, simples, irrepreensível, elegante, polido, isento de ornatos desnecessários ou de excesso de palavras, em que a lucidez do pensamento se reveste de uma forma cristalina e sucinta. Tornou-se o modelo de linguagem política e literária no período de expansão da Grécia, em parte por reação ao estilo empolado que entrou em voga, em consequência do contato com os idiomas orientais. Com a decadência do povo helênico no século II a.C., os escritores de Atenas (a capital da Ática) dos séculos V e IV a.C. passaram a ser vistos, nostalgicamente, como os mestres da sobriedade linguística, digna de preservação e culto. O aticismo se transferiu para Roma e alcançou o ápice no século II da era cristã. Foi cultivado por escritores como Luciano de Samósata, por retóricos de relevo como Dionísio de Halicarnasso, e por gramáticos como e (século II d.C.). Este último foi autor de uma seleção de substantivos e verbos áticos (Ἐκλογή Ἀττικῶν ῥημάτων καὶ ὀνομάτων), na qual registrou os desvios do ático standard. Chamou-se também de aticismo a um estilo de pintura que surgiu na França, entre os anos 1647 e 1660, constituindo-se uma corrente artística dentro do classicismo francês.
rdf:langString Atticism (från grekiskans αττικισμός, attikismos, "Attikavänlighet") var en omkring år 200 f.Kr. uppkommen stilriktning inom den grekiska litteraturen, till sitt ursprung okänd. Stilen vände sig mot den affekterade prosastilen som då dominerade litteraturen och föreskrev enligt teorier utvecklade av Dionysios från Halikarnassos ett noggrant iakttagande av de attiska talarnas stränga stilregler. Inom atticismens program formulerades stilen som mimesis ton archaion, "efterbildning av de gamle", och häri ingick att i tonval, uttryckssätt med mera så nära som möjligt formulera sig i anslutning till "attiska" författare som Thukydides, Platon med flera. Den motsatta riktningen fick efter de främsta representanternas ursprung istället namnet . Över attiska ord och uttryck författades särskilt under första och andra århundradet e.Kr. en mängd ordböcker och lexika. Det av atticisterna på så sätt rensade språket urartade i många fall till ett mumifierat litteraturspråk och kom som sådant att stå i skarp kontrast till det levande språket. En mindre sträng atticism företräddes av Plutarchos, Lukianos och Arrianos. Stränga atticister var Aristides, Libanios, Themistios och Synesios. Starkt påverkade av atticismen var även sofisten och romanförfattare som Longos och Heliodoros. Även i den bysantinska litteraturen satte denna stilriktning spår. Även i Rom gjorde en liknande arkaiserande tendens sig gällande; en av dess främsta representanter var Marcus Cornelius Fronto.
rdf:langString Аттики́зм, аттицизм (от названия Аттика) — риторическое течение, зародившееся в первой четверти I века до нашей эры. Также этот термин обозначает выражения и фразы, характерные для афинского наречия (в противовес разговорной форме греческого языка), которое получило распространение в различных регионах в период эллинистической Греции. В качестве одной из разновидностей литературного языка использовался в византийской литературе. Аттикизм позиционировался как возвращение от вычурного эллинистического стиля, от искусства софистов к классическому строю, за идеал которого были взяты речи десяти аттических ораторов. И хотя простой язык аттикизма в итоге стал таким же витиеватым, как речь, которую он должен был заменить, его изначальная простота означала, что он будет понятен на всех территориях греческого мира. Он помогал поддерживать культурную связь во всём Средиземноморье и за его пределами. Признанные и популярные авторы, такие как Лукиан, становились приверженцами аттикизма, благодаря чему он просуществовал до эпохи Ренессанса, когда его переняли ученики эмигрантов из Византии, сами по происхождению не греки. Методы обучения эпохи Ренессанса, положенные в основу современных методов на Западе, воспитывали в студентах сильные классические и аттические предубеждения, что и позволило аттическому снобизму просуществовать ещё четыре столетия. Признанный такими риторами, как Дионисий Галикарнасский, и грамматиками, как Элий Геродиан и Фриних из Александрии, аттикизм являлся господствующим диалектом начиная со II в. до н. э. При поддержке церкви он оказывал огромное воздействие на позднюю греческую культуру, и под этим воздействием живой греческий язык, переходящий в новогреческий, оказался мало известен и использовался крайне редко, преимущественно в личной переписке и массовой литературе.
rdf:langString Аттикізм — (тобто прихильність Аттиці, області Греції, в якій розташовані Афіни) — напрямок в риториці, що зародився в першій чверті I століття до нашої ери. Також цей термін позначає вирази і фрази, характерні для афінської мовної норми (на противагу розмовній формі грецької мови), яка набула поширення в різних регіонах в період елліністичної Греції. Аттикізм позиціонувався як відхід від химерного елліністичного стилю, від мистецтва софістів, до класичного стилю, за ідеал якого були взяті мови десятків аттичних ораторів.
xsd:nonNegativeInteger 2827

data from the linked data cloud