Amidah

http://dbpedia.org/resource/Amidah an entity of type: Abstraction100002137

Amida (hebrejsky עמידה‎ „(po)stoj“) je židovská modlitba, známá též pod názvy שמונה עשרה‎, šmone esre (osmnáct, podle původního počtu požehnání), nebo též התפילה‎ ha-tfila (dosl. „ta modlitba“), eventuálně תפילת לחש‎ (tfilat lachaš, tichá modlitba). rdf:langString
Das Achtzehnbittengebet (auch Achtzehngebet) (hebräisch שמנה עשרה Schemone Esre, deutsch ‚achtzehn‘), oft Amida (עמידה von עמד ‚stehend‘) oder Tefilla (תפילה ‚Gebet‘) genannt, ist das Hauptgebet im jüdischen Gottesdienst. rdf:langString
Amidah (hebreeraz: תפילת העמידה‎, Tefilat HaAmidah, "Otoitz zutitua") edo Shmoneh Esreh (שמנה עשרה, "Hamazortzia") judaismoaren liturgiaren oinarrizko otoitza da. Otoitz hau, beste askoren artean, otoitz-liburu juduan agertzen da. Errabinoen literaturan, askotan soilik tefila (תפילה, "otoitz") diote. Juduek Amidah egunero hirutan errepikatzen dute, goizeko, arratsaldeko eta gaueko otoitzetan, Shacharit, Minchah eta Ma'ariv hain zuzen ere. rdf:langString
Amidah (Ibrani: תפילת העמידה, Tefilat HaAmidah, "Doa Berdiri"), juga disebut Shemoneh Esreh (שמנה עשרה), adalah doa utama liturgi Yahudi. Doa tersebut ditemukan dalam siddur, kitab doa Yahudi tradisional. Karena pengaruhnya, doa tersebut disebut hatefila (תפילה, "doa") dalam sastra rabbinik. rdf:langString
La tefilla Haʿamida (hébreu : תפילת העמידה « priere [récitée] debout ») ou tefillat la'hash (hébreu : תפילת לחש « prière murmurée »), plus couramment appelée ʿamida, est un ensemble de bénédictions occupant une place centrale dans les offices de prière du judaïsme. Il en existe trois versions partageant une structure commune, la prière des dix-huit bénédictions pour les offices des jours ordinaires, la pour le chabbat et les jours saints et la , propre à la fête de Roch Hachana. rdf:langString
Амида (ивр. ‏עֲמִידָה‏‎ — «стояние») — одна из основных молитв в иудаизме, центральный элемент ежедневного богослужения. Часто называется также «Шмоне эсре» (‏שְׁמֹנֶה עֶשְׂרֵה‏‎ — «восемнадцать») по числу первоначально входивших в неё благословений. В Талмуде обычно называется просто «молитва» (‏תְּפִלָּה‏‎ тфила). rdf:langString
Amida (Amidah) eller shmone esre, är inom den rabbinska traditionen den mest kända bönen och en central del i den judiska gudstjänsten. Bönen sägs ha utformats under skrivaren Esras tid (cirka 444 f.Kr.). Amida kallas även för adertonbönen då den kan ha innehållit 18 välsignelser i sin ursprungliga form. Numera består den av 19 välsignelser med var sin lovprisning till Gud. I sin nuvarande form är bönen från cirka 100 e.Kr. rdf:langString
L'Amidà (en hebreu: תפילת העמידה, Tefilat ha-Amidà, "Oració dempeus"), també coneguda com a Shemoneh Esreh (en hebreu: שמונה עשרה, "Les divuit benediccions") és una oració jueva també coneguda com a benedicció modim, i es duu a terme de la següent manera: Resant en solitari, en companyia o amb un Minyan, quatre són les ocasions en les quals s'inclina el cos cap endavant durant la Amidà: rdf:langString
The Amidah (Hebrew: תפילת העמידה, Tefilat HaAmidah, 'The Standing Prayer'), also called the Shemoneh Esreh (שמנה עשרה 'eighteen'), is the central prayer of the Jewish liturgy. Observant Jews recite the Amidah at each of three daily prayer services in a typical weekday: morning (Shacharit), afternoon (Mincha), and evening (Ma'ariv). On Shabbat, Rosh Chodesh, and Jewish festivals, a fourth Amidah (Mussaf) is recited after the morning Torah reading, and once per year a fifth Amidah (Ne'ilah) is recited, around sunset on Yom Kippur. Due to its importance, in rabbinic literature it is simply called hatefila (התפילה, 'the prayer'). According to legend, the prayer was composed by the Rabbis of the Anshei Knesset HaGedolah (c. 515-332 BCE). Accordingly, in Judaism, to recite the Amidah is a mitzva rdf:langString
Amida, Amido, Amidah aŭ Amidaho (en hebrea: תפילת העמידה‎, Tefilat HaAmidah, "La starpreĝo"), nomita ankaŭ Ŝemoneh Esreh (שמנה עשרה 'dek ok'‎), estas la centra preĝo de la juda preĝado. Tiu preĝo, inter aliaj, troviĝas en la siduro, nome tradicia juda preĝolibro. Pro sia gravo, ĝi estas simple nomita hatefila (התפילה‎, "la preĝo") en la rabena literaturo. Praktikantaj judoj deklamas la Amidahon en ĉiu el la tri preĝaroj de tipa semajntago: matena (Ŝaĥarit), posttagmeza (Minĥa), kaj vespera (Maariv). rdf:langString
La Amidá (en hebreo: תפילת העמידה, Tefilat ha-Amidá, "Oración de pie"), también conocida como Shemoné Esré (en hebreo: שמונה עשרה, "Las dieciocho bendiciones") es la oración central de la liturgia judía. Esta oración, entre otras, se encuentra en el Sidur, el libro tradicional de oraciones judías. Debido a su importancia, se le llama simplemente hatefila (התפילה, "la oración") en la literatura rabínica.​ rdf:langString
L‘Amidah, plur. Amidot (in ebraico: תפילת העמידה‎?, Tefilat HaAmidah "Preghiera in piedi" o "Preghiera in posizione eretta"), è una preghiera pluriquotidiana della religione ebraica. Detta anche Shemonè esrè (שמנה עשרה, Shmoneh Esreh "Le Diciotto", con riferimento al numero originale di benedizioni costitutive), dal numero delle benedizioni che venivano recitate nel corso della preghiera in tempi antichi, numero aumentato in seguito a diciannove. rdf:langString
De Sjemoné Esré of Sjemonee esree (Hebreeuws voor achttien) is het joods stiltegebed. Het wordt ook het Staande Gebed (Amidah) genoemd. Het gebed bestaat uit negentien (oorspronkelijk achttien) berachot (zegeningen) en wordt drie keer per dag (tijdens het ochtendgebed, middaggebed en avondgebed) staande met de voeten tegen elkaar en fluisterend zacht gezegd, met het gezicht gericht naar Jeruzalem, indien mogelijk met een voldoende aantal mannen aanwezig (minjan genoemd). Het vereist veel concentratie om het volledige gebed in zichzelf op te zeggen. rdf:langString
Amida (hebr. – stanie, zwana także szmone esre – osiemnaście [błogosławieństw], lub תפילה Tefila – modlitwa) – obok Szema Jisrael jedna z dwóch głównych modlitw w judaizmie. Główny element trzech codziennych żydowskich nabożeństw: szachrit (szaharit), mincha (minacha) i maariw. Jest jedną z najstarszych modlitw w judaizmie synagogalnym, ostatecznie opracowaną, jak podaje Talmud, przez pod koniec I w. n.e. Jej odmawianie zastępuje kult ofiarny po zburzeniu Drugiej Świątyni przez Rzymian w 70 r. n.e. rdf:langString
Amidá (Hebraico: תפילת העמידה, Tefilat HaAmidah, a "Oração de pé"), plural (Hebraico: עמידות, Amidot) também conhecida como (Hebraico: שמנה עשרה, Shmoneh Esreh, "As dezoito") é a oração central da liturgia judaica. O termo significa "estar de pé", é uma referência ao fato de que se diz a oração de pé, com os pés juntos, olhando na direção de Jerusalém. Também é comumente chamada de Shmoneh Esreh (As Dezoito, em hebraico), por conter inicialmente dezoito orações. Por volta de 100 dC Samuel ha-Katan dirigido por Gamaliel II, chefe do Sinédrio em Yafneh decretou a inclusão de uma décima nona oração para que os cristãos primitivos (judeus nazarenos e judeus messiânicos) que frequentavam também nas sinagogas não pudessem recita-la já que esta oração adicional (que veio a se tornar a 12ª oração rdf:langString
rdf:langString Amidà
rdf:langString Amida
rdf:langString Achtzehnbittengebet
rdf:langString Amida
rdf:langString Amidah
rdf:langString Amidá
rdf:langString Amidah
rdf:langString Amidah
rdf:langString Amida (judaïsme)
rdf:langString Amidah
rdf:langString Amida (modlitwa)
rdf:langString Sjemoné Esré
rdf:langString Amidá
rdf:langString Амида (молитва)
rdf:langString Amida (bön)
xsd:integer 213399
xsd:integer 1119611298
rdf:langString L'Amidà (en hebreu: תפילת העמידה, Tefilat ha-Amidà, "Oració dempeus"), també coneguda com a Shemoneh Esreh (en hebreu: שמונה עשרה, "Les divuit benediccions") és una oració jueva també coneguda com a benedicció modim, i es duu a terme de la següent manera: Tant al principi de l'Amidà com a la seva conclusió, es comencen els passos amb la cama esquerra, al final es donen tres passos cap enrere, es gira una mica el tronc cap a l'esquerra, i lleument inclinat es recita: Oseh Shalom Bimromav; es gira una mica el tronc cap a la dreta, i lleument inclinat es recita: Hu Yaaseh Shalom Aleinu; redreça el seu tronc i mirant al capdavant recita: Ve al Kol Israel Ve Imrú Amén. Es donen tres passos cap al front, com el servent que es retira de la presència del seu amo. Resant en solitari, en companyia o amb un Minyan, quatre són les ocasions en les quals s'inclina el cos cap endavant durant la Amidà: * Al començament de la primera benedicció, Maguen Avot, quan es pronuncia Baruj Atà Adonai i quan es culmina amb Eloheinu ve Elohei Avoteinu. * Al final de la primera benedicció, quan es pronuncia novament Baruch Atà Adonai i quan es culmina amb Maguen Abraham. * En arribar a la benedicció Modim Anachnu Lach. * En concloure aquesta mateixa benedicció, en pronunciar Baruch Atà Adonai i quan es culmina amb Ha-Tov Shimcha Uleja Nae Lehodot. En les mateixes ocasions el oficiant que resa l'Amidà en veu alta s'inclina. En la repetició, en arribar a la benedicció modim, els membres de la congregació també acostumen a inclinar una mica els seus cossos, d'acord amb l'oficiant. Segons la Halacà normativa, si una persona es confon i no està molt segura de quan, i de com fer la reverència, és millor que no la faci. Durant els dies no festius de la setmana, l'oració de l'Amidà es realitza tres vegades durant els serveis religiosos del matí, la tarda i la nit, aquests serveis s'anomenen respectivament: Shacharit, Mincha, i Arvit. Durant el Shabat i els dies festius, s'afegeix una quarta oració anomenada Musaf. En Yom Kippur (el Dia del Perdó), s'afegeix una cinquena oració anomenada Neilà.
rdf:langString Amida (hebrejsky עמידה‎ „(po)stoj“) je židovská modlitba, známá též pod názvy שמונה עשרה‎, šmone esre (osmnáct, podle původního počtu požehnání), nebo též התפילה‎ ha-tfila (dosl. „ta modlitba“), eventuálně תפילת לחש‎ (tfilat lachaš, tichá modlitba).
rdf:langString Das Achtzehnbittengebet (auch Achtzehngebet) (hebräisch שמנה עשרה Schemone Esre, deutsch ‚achtzehn‘), oft Amida (עמידה von עמד ‚stehend‘) oder Tefilla (תפילה ‚Gebet‘) genannt, ist das Hauptgebet im jüdischen Gottesdienst.
rdf:langString The Amidah (Hebrew: תפילת העמידה, Tefilat HaAmidah, 'The Standing Prayer'), also called the Shemoneh Esreh (שמנה עשרה 'eighteen'), is the central prayer of the Jewish liturgy. Observant Jews recite the Amidah at each of three daily prayer services in a typical weekday: morning (Shacharit), afternoon (Mincha), and evening (Ma'ariv). On Shabbat, Rosh Chodesh, and Jewish festivals, a fourth Amidah (Mussaf) is recited after the morning Torah reading, and once per year a fifth Amidah (Ne'ilah) is recited, around sunset on Yom Kippur. Due to its importance, in rabbinic literature it is simply called hatefila (התפילה, 'the prayer'). According to legend, the prayer was composed by the Rabbis of the Anshei Knesset HaGedolah (c. 515-332 BCE). Accordingly, in Judaism, to recite the Amidah is a mitzvah de-rabbanan. Although the name Shemoneh Esreh ("eighteen") refers to the original number of component blessings in the prayer, the typical weekday Amidah actually consists of nineteen blessings. Among other prayers, the Amidah can be found in the siddur, the traditional Jewish prayer book. The prayer is recited standing with feet firmly together, and preferably while facing Jerusalem. In Orthodox public worship, the Amidah is usually first prayed quietly by the congregation and is then repeated aloud by the chazzan (reader); it is not repeated in the Maariv prayer. The repetition's original purpose was to give illiterate members of the congregation a chance to participate in the collective prayer by answering "Amen." Conservative and Reform congregations sometimes abbreviate the public recitation of the Amidah according to their customs. The rules governing the composition and recital of the Amidah are discussed primarily in the Talmud, in Chapters 4–5 of Berakhot; in the Mishneh Torah, in chapters 4–5 of Hilkhot Tefilah; and in the Shulchan Aruch, Laws 89–127. When the Amidah is modified for specific prayers or occasions, the first three blessings and the last three remain constant, framing the Amidah used in each service, while the middle thirteen blessings are replaced by blessings (usually just one) specific to the occasion.
rdf:langString Amida, Amido, Amidah aŭ Amidaho (en hebrea: תפילת העמידה‎, Tefilat HaAmidah, "La starpreĝo"), nomita ankaŭ Ŝemoneh Esreh (שמנה עשרה 'dek ok'‎), estas la centra preĝo de la juda preĝado. Tiu preĝo, inter aliaj, troviĝas en la siduro, nome tradicia juda preĝolibro. Pro sia gravo, ĝi estas simple nomita hatefila (התפילה‎, "la preĝo") en la rabena literaturo. Praktikantaj judoj deklamas la Amidahon en ĉiu el la tri preĝaroj de tipa semajntago: matena (Ŝaĥarit), posttagmeza (Minĥa), kaj vespera (Maariv). Kvara Amidah (nomita Mussaf) estas deklamita en Ŝabato, Roŝ Ĥodeŝ, kaj en Judaj festotagoj, post la matena legado de la Torao. Kvina (nomita Ne'ilah) estas deklamita nur unufoje jare, je la sunsubiro de Jom Kipur. La tipa semajntaga Amidah fakte konsistas el dek naŭ benoj, kvankam ĝi origine havis dek ok (pro tio la alternativa nomo Ŝemoneh Esreh, kun la signifo "dek ok"). Kiam la Amidah estas modifita por specifaj preĝoj aŭ okazoj, la unuaj tri benoj kaj la lastaj tri restas konstantaj, enkadrante la Amidah uzita en ĉiu preĝaro, dum la mezaj dek tri benoj estas anstataŭataj per benoj (plej ofte nur unu) specifaj por tiu okazo. La preĝo estas deklamita stare tenante piedojn firme kunigitaj, kaj prefinde fronte al Jerusalemo. En ortodoksa publika preĝado, la Amidah estas kutime unuafoje pregata mallaŭte fare de la tuta komunumo kaj estas foje ripetita laŭte fare de la ĥazan (legisto); ĝi ne estas ripetita en la Maariv preĝo. La origina celo de la ripeto estis havigi al nelegopovaj membroj de la komunumo eblon partopreni en la kolektiva preĝado respondante "Amen." kaj konservemaj kaj reformemaj komunumoj foje mallongigas la publikan deklamadon de Amidah kongrue kun siaj kutimoj.
rdf:langString Amidah (hebreeraz: תפילת העמידה‎, Tefilat HaAmidah, "Otoitz zutitua") edo Shmoneh Esreh (שמנה עשרה, "Hamazortzia") judaismoaren liturgiaren oinarrizko otoitza da. Otoitz hau, beste askoren artean, otoitz-liburu juduan agertzen da. Errabinoen literaturan, askotan soilik tefila (תפילה, "otoitz") diote. Juduek Amidah egunero hirutan errepikatzen dute, goizeko, arratsaldeko eta gaueko otoitzetan, Shacharit, Minchah eta Ma'ariv hain zuzen ere.
rdf:langString La Amidá (en hebreo: תפילת העמידה, Tefilat ha-Amidá, "Oración de pie"), también conocida como Shemoné Esré (en hebreo: שמונה עשרה, "Las dieciocho bendiciones") es la oración central de la liturgia judía. Esta oración, entre otras, se encuentra en el Sidur, el libro tradicional de oraciones judías. Debido a su importancia, se le llama simplemente hatefila (התפילה, "la oración") en la literatura rabínica.​ Los judíos observantes recitan la Amidá en cada uno de los tres servicios de oración en un día típico de la semana: mañana, tarde y noche. Una cuarta Amidá (llamada Musaf) se recita en Sabbat, Rosh Jodesh y en las festividades judías, después de la lectura matutina de la Torá. Una quinta (llamada Neilá) se recita en Yom Kipur. La Amidá típica de un día de la semana contiene de hecho diecinueve bendiciones, aunque originalmente tenía dieciocho (de ahí el nombre alternativo de Shemoneh Esreh, que significa "dieciocho"). Cuando la Amidá se modifica para oraciones u ocasiones específicas, las primeras tres bendiciones y las tres últimas permanecen constantes, enmarcando de esta forma la Amidá utilizada en cada servicio, en tanto que las trece bendiciones intermedias se reemplazan por bendiciones (generalmente solo una) específicas a la ocasión. La oración se recita de pie con los pies firmemente juntos y preferiblemente de cara a Jerusalén. En la adoración pública ortodoxa, la Amidá generalmente la reza primero en voz baja la congregación y luego el jazán (lector) la repite en voz alta; no se repite en la oración de Arvit. El propósito original de la repetición era dar a los miembros analfabetos de la congregación la oportunidad de participar en la oración colectiva respondiendo "Amén". Las congregaciones conservadoras y reformistas a veces abrevian la recitación pública de la Amidá según sus costumbres. Recitar la Amidá es un mitzvá derabanan (un mandamiento rabínico) pues, según la leyenda, fue compuesta por primera vez por la Gran Asamblea.​​ Las reglas que gobiernan la composición y recitación de la Amidá se discuten principalmente en el Talmud, en los capítulos 4-5 del Berajot; en el Mishné Torá, en los capítulos 4-5 del Hilkhot Tefilah; y en el Shulján Aruj, Leyes 89-127.
rdf:langString Amidah (Ibrani: תפילת העמידה, Tefilat HaAmidah, "Doa Berdiri"), juga disebut Shemoneh Esreh (שמנה עשרה), adalah doa utama liturgi Yahudi. Doa tersebut ditemukan dalam siddur, kitab doa Yahudi tradisional. Karena pengaruhnya, doa tersebut disebut hatefila (תפילה, "doa") dalam sastra rabbinik.
rdf:langString La tefilla Haʿamida (hébreu : תפילת העמידה « priere [récitée] debout ») ou tefillat la'hash (hébreu : תפילת לחש « prière murmurée »), plus couramment appelée ʿamida, est un ensemble de bénédictions occupant une place centrale dans les offices de prière du judaïsme. Il en existe trois versions partageant une structure commune, la prière des dix-huit bénédictions pour les offices des jours ordinaires, la pour le chabbat et les jours saints et la , propre à la fête de Roch Hachana.
rdf:langString L‘Amidah, plur. Amidot (in ebraico: תפילת העמידה‎?, Tefilat HaAmidah "Preghiera in piedi" o "Preghiera in posizione eretta"), è una preghiera pluriquotidiana della religione ebraica. Detta anche Shemonè esrè (שמנה עשרה, Shmoneh Esreh "Le Diciotto", con riferimento al numero originale di benedizioni costitutive), dal numero delle benedizioni che venivano recitate nel corso della preghiera in tempi antichi, numero aumentato in seguito a diciannove. Preghiera centrale della liturgia ebraica, ha composizione variabile: le diciannove benedizioni sono presenti nella forma recitata nei giorni della settimana; nel sabato e nelle festività viene usata una forma diversa dipendente dalla natura delle festività. L'Amidah è una preghiera che si trova nel Siddur tradizionale, libro di preghiere ebraico, ed è designata semplicemente come tefillah (תפילה, "preghiera") nella letteratura rabbinica. Gli ebrei osservanti recitano l'Amidah durante ciascuno dei tre servizi di preghiera in un normale giorno settimanale: mattino, pomeriggio e sera. Un'Amidah speciale abbreviata è anche il centro del servizio Mussaf ("Addizionale") che si recita durante lo Shabbat (il sabato ebraico), Rosh Chodesh (il nuovo mese o giorno della luna nuova) e nelle festività ebraiche, dopo la lettura mattutina della Torah, con varie forme di Amidah che dipendono dall'occasione. L'Amidah quotidiana tipica consiste di diciannove benedizioni, sebbene originariamente fossero state diciotto; quando l'Amidah viene modificata per preghiere specifiche o occasioni, le prime tre benedizioni e le ultime tre rimangono costanti, inquadrando l'Amidah usata in ogni servizio, mentre le tredici mediane sono sostituite da benedizioni specifiche dell'occasione. Il linguaggio dell'Amidah quasi certamente risale al periodo mishnahico, sia prima che dopo la distruzione del Tempio di Gerusalemme (70 e.v.) quando era considerato inutile prescrivere il suo testo e contenuto. Il Talmud indica che, quando Rabbi Gamaliel II si incaricò di stabilire definitivamente il servizio liturgico pubblico e organizzare le devozioni private, ordinò al Tanna Samuel ha-Katan di scrivere un altro paragrafo, rimproverando informatori ed eretici, che fu inserito come dodicesima preghiera nella sequenza moderna, portando a diciannove il numero di benedizioni. Altre fonti, anche nel Talmud, indicano però che questa preghiera faceva parte delle 18 originali; e che le 19 preghiere si consolidarono quando la 15ª per la restaurazione di Gerusalemme e del trono di Davide (venuta del Messia) fu divisa in due. La preghiera viene recitata stando in piedi in maniera fermamente eretta e preferibilmente rivolti verso Gerusalemme. Nel culto pubblico ortodosso, Shemoneh Esrei è prima detta silenziosamente dalla congregazione e poi ripetuta ad alta voce dallo chazzan (lettore); lo scopo originale della ripetizione era quello di dare la possibilità ai membri analfabeti della congregazione di partecipare nella preghiera collettiva rispondendo "Amen." Le congregazioni dell'Ebraismo conservatore e dell'Ebraismo riformato a volte abbreviano la recitazione pubblica dell'Amidah secondo le rispettive tradizioni. Le regole dell'Halakhah che ordinano la composizione e recitazione dell'Amidah vengono discusse principalmente nel Talmud, nei capitoli 4–5 del Berakhot; nella Mishneh Torah di Maimonide, nei capitoli 4–5 di Hilkhot Tefilah; nello Shulchan Aruch, alle Leggi 89–127.
rdf:langString De Sjemoné Esré of Sjemonee esree (Hebreeuws voor achttien) is het joods stiltegebed. Het wordt ook het Staande Gebed (Amidah) genoemd. Het gebed bestaat uit negentien (oorspronkelijk achttien) berachot (zegeningen) en wordt drie keer per dag (tijdens het ochtendgebed, middaggebed en avondgebed) staande met de voeten tegen elkaar en fluisterend zacht gezegd, met het gezicht gericht naar Jeruzalem, indien mogelijk met een voldoende aantal mannen aanwezig (minjan genoemd). Het vereist veel concentratie om het volledige gebed in zichzelf op te zeggen. Op sjabbat en bijzondere joodse feestdagen bestaat het gebed uit zeven berachot: de eerste drie en laatste drie van het reguliere gebed, en een bijzondere die alle tussenliggende zegeningen vervangt. Bij sjachariet, moesaf en mincha herhaalt de chazan de Sjemoné Esré hardop nadat de gemeente klaar is; dit kan alleen in aanwezigheid van een minjan. In de herhaling zit een speciaal deel, (Heiliging), waarin twee verzen waarmee de engelen God prezen worden gezegd. Dit wordt deels responsief gelezen: de chazan leest een zin, en de gemeente leest de volgende zin. Iedere beracha eindigt met Baroech atta Hasjem (Gezegend bent U, Hasjem), waarop men antwoordt: Baroech hoe oewaroech sjemo (Gezegend is Hij en gezegend is Zijn Naam), dan enkele woorden die de voorgaande beracha samenvatten, waarna de gemeente zegt.
rdf:langString Amida (hebr. – stanie, zwana także szmone esre – osiemnaście [błogosławieństw], lub תפילה Tefila – modlitwa) – obok Szema Jisrael jedna z dwóch głównych modlitw w judaizmie. Główny element trzech codziennych żydowskich nabożeństw: szachrit (szaharit), mincha (minacha) i maariw. Jest jedną z najstarszych modlitw w judaizmie synagogalnym, ostatecznie opracowaną, jak podaje Talmud, przez pod koniec I w. n.e. Jej odmawianie zastępuje kult ofiarny po zburzeniu Drugiej Świątyni przez Rzymian w 70 r. n.e. Nazwa szmone esre – „osiemnaście” związana jest z osiemnastokrotnym wymienieniem imienia Boga w i w trzech paragrafach Szema. Ponadto osiemnastokrotne powtórzenie tetragramu daje razem „Wielkie Imię” złożone z siedemdziesięciu dwóch liter. W rzeczywistości modlitwę tworzy dziewiętnaście wezwań, skierowanych do Boga, gdyż już w okresie misznaickim dołączono kolejne, skierowane przeciwko heretykom, odstępcom i zdrajcom. W szabat typowa struktura Amidy i liczba błogosławieństw ulega zmianie.
rdf:langString Амида (ивр. ‏עֲמִידָה‏‎ — «стояние») — одна из основных молитв в иудаизме, центральный элемент ежедневного богослужения. Часто называется также «Шмоне эсре» (‏שְׁמֹנֶה עֶשְׂרֵה‏‎ — «восемнадцать») по числу первоначально входивших в неё благословений. В Талмуде обычно называется просто «молитва» (‏תְּפִלָּה‏‎ тфила).
rdf:langString Amidá (Hebraico: תפילת העמידה, Tefilat HaAmidah, a "Oração de pé"), plural (Hebraico: עמידות, Amidot) também conhecida como (Hebraico: שמנה עשרה, Shmoneh Esreh, "As dezoito") é a oração central da liturgia judaica. O termo significa "estar de pé", é uma referência ao fato de que se diz a oração de pé, com os pés juntos, olhando na direção de Jerusalém. Também é comumente chamada de Shmoneh Esreh (As Dezoito, em hebraico), por conter inicialmente dezoito orações. Por volta de 100 dC Samuel ha-Katan dirigido por Gamaliel II, chefe do Sinédrio em Yafneh decretou a inclusão de uma décima nona oração para que os cristãos primitivos (judeus nazarenos e judeus messiânicos) que frequentavam também nas sinagogas não pudessem recita-la já que esta oração adicional (que veio a se tornar a 12ª oração - ברכת המינים, Birkat HaMinim - Benção contra os Hereges) é contrária a seu credo, mas o nome acabou permanecendo como dezoito. A Amidá é uma das orações encontrada no Sidur, o livro de orações judaico tradicional. Enquanto a oração central do Judaísmo ela é muitas vezes designada simplesmente como תפילה, tefila, "oração" na literatura rabínica. O tratado ברכות, Berakhot da primeira ordem da Mishná e do Talmude, סדר זרעים, Zeraim lida, entre outros temas, com a oração de Amidá. A obrigação de orar três vezes ao dia, que foi estabelecida por Esdras e codificada neste tratado, é cumprida recitando o Amidá.
rdf:langString Amida (Amidah) eller shmone esre, är inom den rabbinska traditionen den mest kända bönen och en central del i den judiska gudstjänsten. Bönen sägs ha utformats under skrivaren Esras tid (cirka 444 f.Kr.). Amida kallas även för adertonbönen då den kan ha innehållit 18 välsignelser i sin ursprungliga form. Numera består den av 19 välsignelser med var sin lovprisning till Gud. I sin nuvarande form är bönen från cirka 100 e.Kr.
xsd:nonNegativeInteger 53376

data from the linked data cloud