Simon Arnauld, Marquis de Pomponne

rdf:langString Simon Arnauld de Pomponne

rdf:langString Simon Arnauld de Pomponne, född i november 1618 i Paris, död den 26 september 1699 i Fontainebleau, var en fransk markis och statsman, son till , sonson till Antoine Arnauld den äldre. de Pomponne förde först namnet Briottes efter ett mödernegods, därefter faderns namn, d'Andilly, tills han 1660 erhöll titeln markis de Pomponne. På 1640-talet fungerade han som generalintendent vid arméerna i Neapel och Katalonien. I början var han anhängare till jansenismen och Fouquets vän, men slöt sig efter Fouquets fall, 1661, till Ludvig XIV. Fin och smidig, syntes han kungen vara rätte mannen att övertaga Terlons plats i Stockholm. Den 14 februari 1666 inträffade de Pomponne som utomordentlig fransk ambassadör i Stockholm för att leda Sveriges politik i fransk anda. Men trots talang och möda kunde han inte förhindra, att Sverige bemedlade freden i Breda och biträdde trippelalliansen. Ludvig återkallade honom därför 1668 för att i stället använda honom i Haag. de Pomponnes arbete i Sverige hade emellertid inte varit förgäves, ty omkring honom hade bildats ett franskt parti med Magnus Gabriel De la Gardie i spetsen, och detta parti vann alltmer i styrka. Då underhandlingarna mellan Sverige och Frankrike återupptogos, förklarade De la Gardie, att Pomponne vore särskildt lämplig att leda dem. På denna rekommendation sändes Pomponne 1671 åter till Sverige, där han och De la Gardie gemensamt arbetade i Frankrikes intresse. Med Biörenklous död förlorade motpartiet i svenska rådet sin ledare. En annan gynnsam omständighet för underhandlingen var, att Pomponne efter Lionne i september 1671 blev Frankrikes utrikesminister och sålunda kunde ge sina ord en ännu starkare vikt än förut. Vid hans avresa, i november 1671, var det nästan avgjort, att Sverige skulle bli Ludvig XIV:s vapendragare. Det var Pomponnes största bragd. Hans ställning i Ludvigs kabinett var från första ögonblicket svår, ty den redlige och karaktärsfaste mannen kunde inte försona sig med erövringspolitiken; hans konflikter med Colbert, Louvois och jesuiterna hade till följd, att han den 18 november 1679 avskedades. År 1691, vid Louvois död, återkallades Pomponne till rådsbordet, och från 1696 ansågs han som faktisk utrikesminister, sedan denna post tillfallit hans måg, markis de Torcy. Hans Mémoires utgavs av (2 band, 1861-1863).