Musica ficta

http://dbpedia.org/resource/Musica_ficta an entity of type: WikicatMusicalScales

La musica ficta désigne les accidents chromatiques (dièses et bémols) dans la terminologie de la musique du Moyen Âge tardif et de la Renaissance. Dans un grand nombre de cas, ces altérations n'étaient pas indiquées explicitement et dépendaient donc principalement de traditions orales. On parle de musica ficta, par opposition à la musica recta, dans le cadre de la théorie des hexacordes et de la solmisation décrite par Guido d'Arezzo. rdf:langString
Musica ficta (from Latin, "false", "feigned", or "fictitious" music) was a term used in European music theory from the late 12th century to about 1600 to describe pitches, whether notated or added at the time of performance, that lie outside the system of musica recta or musica vera ("correct" or "true" music) as defined by the hexachord system of Guido of Arezzo. rdf:langString
Musica ficta (dal latino, musica "falsa", "finta" o "fittizia") era un termine usato nella teoria musicale europea dalla fine del XII secolo fino al 1600 circa per descrivere le altezze, annotate o aggiunte al momento dell'esecuzione, che esulano dal sistema della musica recta o musica vera (musica "corretta" o "vera") come definito dal sistema esacordo di Guido d'Arezzo. rdf:langString
Musica ficta är läran om kromatik som oftast användes för att lösa upp ledtoner till finalis (tonikan) och för att undvika tritonus. Den användes mellan 1200- och 1500-talet. Ett stort problem vid tolkningen av musica ficta i medeltida musik är att förtecken inte skrevs ut, som till exempel i Machauts motett S'il estoit nulz. Denna musikrelaterade artikel saknar väsentlig information. Du kan hjälpa till genom att lägga till den. rdf:langString
Ο όρος Musica ficta (από τη λατινική λέξη fictus - φαύλος, λανθασμένος) αναφέρεται στην ευρωπαϊκή μεσαιωνική και αναγεννησιακή μουσική και υποδηλώνει τις (διέσεις και υφέσεις) που προστίθενται σε ένα κομμάτι, όχι απ'ευθείας από τον συνθέτη αλλά ως εκτελεστική πρακτική. Η χρήση της προέκυψε, καθώς την εποχή εκείνη η μουσική γραφόταν σε τρόπους, όπως προσδιορίζεται και στα εξάχορδα του Γκουίντο ντ' Αρέτσο· με την άνοδο της πολυφωνίας το κάθετο άκουσμα με βάση τους τρόπους είχε λανθασμένο ακουστικό αποτέλεσμα και καθώς η χρήση του ελλάσονα και μείζονα τρόπου επικράτησε, οι μουσικοί ήταν αναγκασμένοι να αλλοιώνουν κάποιες νότες (κυρίως τους ), ώστε να μην υπάρχουν δυσαρμονίες και διακροτήματα. Στις μέρες μας, ο όρος μπορεί να αναφέρεται και σε οποιαδήποτε σημειογραφική προσθήκη σε ένα μουσικό rdf:langString
Als Musica ficta (von lat. fingere, PPP fictum „gestalten, (um)formen“; auch Musica falsa von lat. falsus „nachgemacht, unecht“; dt. etwa „abweichender Ton“) wurden in der Musiktheorie ab dem Beginn des 13. Jahrhunderts diejenigen Töne bezeichnet, die gemäß dem Solmisationssystem nicht in einem Hexachord vorkommen und nur durch Versetzungszeichen ( und ) bzw. Transposition des Hexachords auf einen ungebräuchlichen Ausgangston als leitereigen erreichbar sind. Der Begriff bezog sich zunächst allein auf den Hexachord, später auch auf Skalen. Ein Grund dafür war die Vermeidung des Tritonus als diabolus in musica, woher auch die Intervallbezeichnung falsa quinta (etwa: „veränderte Quinte“) rührt. rdf:langString
La musica ficta, también conocida como musica falsa, falsa mutatio o coniuncta, (del latín, "música falsa, fingida o ideada") era un término aplicado en teoría de la música europea desde finales del siglo XII hasta cerca de 1600 en contraposición a la musica recta o musica vera (del latín "música correcta" o "verdadera"). Esta expresión se utilizaba para describir todas aquellas notas, tanto escritas como añadidas mediante la improvisación de los intérpretes ayudados por su entrenamiento, que quedan situadas fuera del sistema de musica recta según lo establecido en el sistema hexacordal de Guido de Arezzo.​​ rdf:langString
Een fictum (gebruikelijker in het meervoud ficta en in de latere naam van de vernieuwde stijl, musica ficta) is een aanduiding in de muzieknotatie vanaf de Ars Nova tot in de renaissance. Ficta (Latijn fingere, fictum, verzinnen; voorwenden) zijn de voorlopers van de accidentele (chromatische) verhogingen en verlagingen in de huidige muzieknotatie. Oorspronkelijk waren zij ofwel een ronde b ofwel een vierkante b die op een andere plaats dan de b-lijn geplaatst werden. Hiermee werd aangegeven dat de melodie zich ging bewegen in een fictief hexachord (hexachordum fictum), dat dus buiten het stelsel van zeven hexachorden van Guido van Arezzo viel. Een ronde b op de E-lijn duidde bijvoorbeeld aan, dat deze toon nu als fa gedacht moest worden. In moderne termen zouden we de toon een verlaagde E rdf:langString
Musica ficta (latim; lit., musica fictícia, imaginária ou simulada — sinônimos: vitium, princ. século IX-XI; musica falsa, princ. século XIII-XV; coniuncta, princ. século XIV-XV) refere-se a hexacordes e alturas não previstas no sistema de musica recta (vigente desde pelo menos do século XI ao XVI). Em relação à nomenclatura moderna, musica ficta pode envolver tanto as alturas naturais, quanto alturas com acidentes cromáticos. A identificação e classificação como altura ficta ou altura recta pode depender de solmização adequada de cada frase musical, ou de convenções para a obtenção de consonâncias polifônicas (i.e., contraponto). Muitas das ocorrências de musica ficta, portanto, não dependem de notação explícita na partitura, exceto quando há ocasionais presenças de sinais-de-ficta, que s rdf:langString
rdf:langString Musica ficta
rdf:langString Musica ficta
rdf:langString Música ficta
rdf:langString Musica ficta
rdf:langString Musica ficta
rdf:langString Musica ficta
rdf:langString Fictum
rdf:langString Música ficta
rdf:langString Musica ficta
xsd:integer 1380343
xsd:integer 1114939448
rdf:langString Berger, Karol. 1987. Musica Ficta: Theories of Accidental Inflections in Vocal Polyphony from Marchetto Da Padova to Gioseffo Zarlino. Cambridge and New York: Cambridge University Press. . Paperback reprint 2004. .
rdf:langString Praetorius, Michael. 1619. Syntagma Musicum, III. Wolfenbüttel: Elias Holwein. Facsimile reprint, Kassel: Bärenreiter, 1958.
rdf:langString Zarlino, Gioseffo. 1558. Le istitutioni harmoniche. Venice: n.p.
rdf:langString Toft, Robert. 1992. Aural Images of Lost Traditions: Sharps and Flats in the Sixteenth Century. Toronto: University of Toronto Press. .
rdf:langString Toft, Robert. 2014. With Passionate Voice: Re-Creative Singing in 16th-Century England and Italy. New York: Oxford University Press. .
rdf:langString Le Roy, Adrian. 1574. A Briefe and Plaine Instruction to Set all Musicke of Eight Divers Tunes in Tableture for the Lute. London: J. Kyngston for J. Robothome.
rdf:langString Zarlino, Gioseffo. 1968. The Art of Counterpoint: Part Three of Le istitutioni harmoniche, 1558, translated by Guy A. Marco and Claude V. Palisca. Music Theory in Translation 2. New Haven: Yale University Press. Reprinted, New York: W. W. Norton & Company, Inc., 1976.
rdf:langString Bent, Margaret, and Alexander Silbiger. 2001. "Musica Ficta [Musica Falsa]". The New Grove Dictionary of Music and Musicians, second edition, edited by Stanley Sadie and John Tyrrell. London: Macmillan; New York: Grove's Dictionaries of Music.
rdf:langString Bent, Margaret. 1984. "Diatonic 'Ficta' ". Early Music History 4:1–48. Reprinted in Margaret Bent, Counterpoint, Composition, and Musica Ficta, 1115–1159. Criticism and Analysis of Early Music 4. New York and London: Routledge. .
rdf:langString Ο όρος Musica ficta (από τη λατινική λέξη fictus - φαύλος, λανθασμένος) αναφέρεται στην ευρωπαϊκή μεσαιωνική και αναγεννησιακή μουσική και υποδηλώνει τις (διέσεις και υφέσεις) που προστίθενται σε ένα κομμάτι, όχι απ'ευθείας από τον συνθέτη αλλά ως εκτελεστική πρακτική. Η χρήση της προέκυψε, καθώς την εποχή εκείνη η μουσική γραφόταν σε τρόπους, όπως προσδιορίζεται και στα εξάχορδα του Γκουίντο ντ' Αρέτσο· με την άνοδο της πολυφωνίας το κάθετο άκουσμα με βάση τους τρόπους είχε λανθασμένο ακουστικό αποτέλεσμα και καθώς η χρήση του ελλάσονα και μείζονα τρόπου επικράτησε, οι μουσικοί ήταν αναγκασμένοι να αλλοιώνουν κάποιες νότες (κυρίως τους ), ώστε να μην υπάρχουν δυσαρμονίες και διακροτήματα. Στις μέρες μας, ο όρος μπορεί να αναφέρεται και σε οποιαδήποτε σημειογραφική προσθήκη σε ένα μουσικό κομμάτι, που περιλαμβάνει , σύγχρονα μουσικά κλειδιά, κλπ. Στις σύγχρονες ιστορικά τεκμηριωμένες εκδόσεις (Urtext) οι αλλοιώσεις της musica ficta σημειώνονται με μικρότερου μεγέθους σύμβολα πάνω από τα φθογγόσημα, ώστε να παρέχουν στον μελετητή το αυθεντικό μουσικό κείμενο, αλλά και τη δυνατότητα εύκολης ανάγνωσης για τον εκτελεστή. Είναι πιθανόν οι εκτελεστές της εποχής να είχαν εκπαιδευτεί για την αυτόματη αλλοίωση των εν λόγω φθόγγων χωρίς τη χρήση αυτών των συμβόλων. Με την πάροδο του χρόνου και την άνοδο και τελειοποίηση της μουσικής σημειογραφίας, οι συνθέτες σημείωναν στα έργα τους όλο και περισσότερες πληροφορίες, καθιστώντας τη musica ficta σε αχρηστία. Όσον αφορά την εκτελεστική πρακτική, η χρήση της είναι αμφιλεγόμενη και υπό μελέτη· η σύγχρονη έρευνα αντλεί πολλά στοιχεία από θεωρητικά έργα της εποχής, όπως αυτά του και του Μίχαελ Πρετόριους. Το κατά πόσο και πού θα πρέπει να χρησιμοποιείται, είναι στην διακριτική ευχέρεια του εκτελεστή, ή του εκδότη.
rdf:langString Als Musica ficta (von lat. fingere, PPP fictum „gestalten, (um)formen“; auch Musica falsa von lat. falsus „nachgemacht, unecht“; dt. etwa „abweichender Ton“) wurden in der Musiktheorie ab dem Beginn des 13. Jahrhunderts diejenigen Töne bezeichnet, die gemäß dem Solmisationssystem nicht in einem Hexachord vorkommen und nur durch Versetzungszeichen ( und ) bzw. Transposition des Hexachords auf einen ungebräuchlichen Ausgangston als leitereigen erreichbar sind. Der Begriff bezog sich zunächst allein auf den Hexachord, später auch auf Skalen. Ein Grund dafür war die Vermeidung des Tritonus als diabolus in musica, woher auch die Intervallbezeichnung falsa quinta (etwa: „veränderte Quinte“) rührt. Bis zum 14. Jahrhundert wurde die bis ins 11. Jahrhundert tradierte Bezeichnung falsa verwendet, bis sich der Terminus ficta vor dem Hintergrund der veränderten Musikpraxis durchzusetzen beginnt. Das Attribut falsa hält sich zwar noch bis ins 16. Jahrhundert z. B. bei Gioseffo Zarlino, wird aber eher für Intervallbeziehungen verwendet. Diese Betrachtung leiterfremder Töne, die ohnehin nicht notiert wurden und erst in modernen Ausgaben im Notentext erscheinen, als „unnatürlich“ im Sinne des Hexachordsystems, steht im Gegensatz zur zeitgenössischen Vokal- und Instrumentalmusik. Bereits seit Beginn des 12. Jahrhunderts hatte die Orgelmusik sämtliche chromatischen Halbtöne genutzt. Die praktische Verwendung der fictae unterschied dabei die causa necessitatis (lat. „Notwendigkeit“), um im kontrapunktischen Satz eine Dissonanz zu vermeiden, von der causa pulchritudinis (lat. „Grund der Tonschönheit“) aus ästhetischen Überlegungen des Komponisten. Mit der temperierten Stimmung verlor der Begriff im 16. Jahrhundert endgültig an Bedeutung.
rdf:langString La musica ficta, también conocida como musica falsa, falsa mutatio o coniuncta, (del latín, "música falsa, fingida o ideada") era un término aplicado en teoría de la música europea desde finales del siglo XII hasta cerca de 1600 en contraposición a la musica recta o musica vera (del latín "música correcta" o "verdadera"). Esta expresión se utilizaba para describir todas aquellas notas, tanto escritas como añadidas mediante la improvisación de los intérpretes ayudados por su entrenamiento, que quedan situadas fuera del sistema de musica recta según lo establecido en el sistema hexacordal de Guido de Arezzo.​​ En la actualidad el término a menudo se aplica libremente a todas las inflexiones no escritas (recta o ficta) que deben ser deducidas del contexto musical y añadidas por el editor o por los propios ejecutantes.​
rdf:langString La musica ficta désigne les accidents chromatiques (dièses et bémols) dans la terminologie de la musique du Moyen Âge tardif et de la Renaissance. Dans un grand nombre de cas, ces altérations n'étaient pas indiquées explicitement et dépendaient donc principalement de traditions orales. On parle de musica ficta, par opposition à la musica recta, dans le cadre de la théorie des hexacordes et de la solmisation décrite par Guido d'Arezzo.
rdf:langString Musica ficta (from Latin, "false", "feigned", or "fictitious" music) was a term used in European music theory from the late 12th century to about 1600 to describe pitches, whether notated or added at the time of performance, that lie outside the system of musica recta or musica vera ("correct" or "true" music) as defined by the hexachord system of Guido of Arezzo.
rdf:langString Musica ficta (dal latino, musica "falsa", "finta" o "fittizia") era un termine usato nella teoria musicale europea dalla fine del XII secolo fino al 1600 circa per descrivere le altezze, annotate o aggiunte al momento dell'esecuzione, che esulano dal sistema della musica recta o musica vera (musica "corretta" o "vera") come definito dal sistema esacordo di Guido d'Arezzo.
rdf:langString Musica ficta (latim; lit., musica fictícia, imaginária ou simulada — sinônimos: vitium, princ. século IX-XI; musica falsa, princ. século XIII-XV; coniuncta, princ. século XIV-XV) refere-se a hexacordes e alturas não previstas no sistema de musica recta (vigente desde pelo menos do século XI ao XVI). Em relação à nomenclatura moderna, musica ficta pode envolver tanto as alturas naturais, quanto alturas com acidentes cromáticos. A identificação e classificação como altura ficta ou altura recta pode depender de solmização adequada de cada frase musical, ou de convenções para a obtenção de consonâncias polifônicas (i.e., contraponto). Muitas das ocorrências de musica ficta, portanto, não dependem de notação explícita na partitura, exceto quando há ocasionais presenças de sinais-de-ficta, que servem para indicar a solmização adequada de cada altura e, consequentemente, para o entendimento intervalar de cada frase musical. Diversos autores têm chamado a atenção para o engano moderno de considerar musica ficta apenas como ocorrência de inflexões cromáticas sem notação nas partituras. ========================================================== The term musica ficta has acquired two separate but related meanings. In today's casual parlance, it refers to the application by editors and performers of accidentals (sharps, flats, naturals) that are not notated in the sources themselves. For musicians of the fifteenth and sixteenth centuries, the term referred specifically to those notes that fell outside the Guidonian hand […].(ATLAS, 1998, p. 328; tradução por Clóvis de André)O termo musica ficta adquiriu dois significados separados porém relacionados. Na linguagem casual da atualidade, ele se refere à aplicação, por editores e intérpretes, de acidentes (sustenidos, bemóis, naturais) que não vêm anotados nas fontes. Para músicos dos séculos XV e XVI, o termo se refere especificamente àquelas notas encontradas fora da mão guidoniana. ========================================================== Musica ficta does not equal non-notated accidentals, and statements about musica ficta by theorists must not be taken as statements about non-notated accidentals.(URQUHART, 1998, p. 12; tradução por Clóvis de André)Musica ficta não é igual a acidentes não anotados, e declarações sobre musica ficta por teoristas não devem ser entendidos como declarações sobre acidentes não anotados. ========================================================== No caso do texto de Allan Atlas, a expressão "fora da mão guidoniana" deve ser interpretada como 'alturas que não pertencem à mão guidoniana', ou 'alturas que incluídas no sistema de musica recta'. No caso do texto de Peter Urquhart, a menção a "teoristas" é também referente àqueles com trabalhos escritos entre os séculos XV e XVI. No entanto, como indicado acima na terminologia sinônima a musica ficta, o conceito está presente em descrições de tratados musicais desde o século IX (Musica enchiriadis), sendo aplicado não apenas à polifonia, mas também a ocorrências de alturas não teorizadas em música monofônica (cf. GÜMPEL, 1990). Essas alturas não teorizadas existiram mesmo antes das formulações e propostas de Guido de Arezzo (fl. in. século XI), não sendo portanto dependentes da solmização guidoniana por hexacordes, cujo objetivo inicial era apenas facilitar o aprendizado de melodias.
rdf:langString Een fictum (gebruikelijker in het meervoud ficta en in de latere naam van de vernieuwde stijl, musica ficta) is een aanduiding in de muzieknotatie vanaf de Ars Nova tot in de renaissance. Ficta (Latijn fingere, fictum, verzinnen; voorwenden) zijn de voorlopers van de accidentele (chromatische) verhogingen en verlagingen in de huidige muzieknotatie. Oorspronkelijk waren zij ofwel een ronde b ofwel een vierkante b die op een andere plaats dan de b-lijn geplaatst werden. Hiermee werd aangegeven dat de melodie zich ging bewegen in een fictief hexachord (hexachordum fictum), dat dus buiten het stelsel van zeven hexachorden van Guido van Arezzo viel. Een ronde b op de E-lijn duidde bijvoorbeeld aan, dat deze toon nu als fa gedacht moest worden. In moderne termen zouden we de toon een verlaagde E, dat wil zeggen een Es noemen. De mutaties naar fictieve hexachorden konden echter in de verschillende stemmen van de polyfonie onafhankelijk verlopen. Bovendien werden ficta in de notatie soms weggelaten, omdat men ervan uitging dat een beetje muzikant zijn mi's en fa's hoorde te kennen. Er was zelfs een gezegde dat zo een goede muzikant definieerde. Men liet de keuze omtrent de ficta daarom vaak aan de zanger over. Ficta werden zo de specerij van de levende muziek die naar smaak werd toegevoegd. Daarbij komt dat die smaak en de denkbeelden over het toonsysteem in de 14e en 15e eeuw aan sterke veranderingen bloot stond en latere kopieën van manuscripten vaak geschreven werden door mensen van goede wil die de oudere muziek niet meer zo goed begrepen. Het zal duidelijk zijn dat het vandaag soms een haast ondoenlijke zaak is, precies te achterhalen of een noot nu een b of een bes is. Als er meerdere manuscripten hetzelfde stuk bevatten, spreken zij elkaar op het punt van de ficta maar al te vaak tegen.Toch heeft het wat anders muteren van een enkele stem op het totale klankbeeld van een stuk lang niet zo'n groot effect als een andere modulatie van alle stemmen tegelijk. In dat opzicht is een modulatie iets wezenlijk anders dan een mutatie. Het is daarom heel goed mogelijk twee op details verschillende moderne uitvoeringen te beluisteren die beide zeer overtuigend klinken, ook al zijn ze wat anders gekruid.
rdf:langString Musica ficta är läran om kromatik som oftast användes för att lösa upp ledtoner till finalis (tonikan) och för att undvika tritonus. Den användes mellan 1200- och 1500-talet. Ett stort problem vid tolkningen av musica ficta i medeltida musik är att förtecken inte skrevs ut, som till exempel i Machauts motett S'il estoit nulz. Denna musikrelaterade artikel saknar väsentlig information. Du kan hjälpa till genom att lägga till den.
xsd:nonNegativeInteger 13499

data from the linked data cloud