KBS-3

http://dbpedia.org/resource/KBS-3 an entity of type: Company

KBS-3 (an abbreviation of kärnbränslesäkerhet, nuclear fuel safety) is a technology for disposal of high-level radioactive waste developed in Sweden by Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) by appointment from Statens Strålskyddsinstitut (the government's radiation protection agency). The technology was developed by studying different natural storage facilities such as the natural reactor in Oklo, Gabon and the uranium mine in Cigar Lake, Saskatchewan, Canada. The general theory is that radioactive rock in these sites has been present for thousands of years, and has not affected the health and well-being of human populations. KBS-3 is also to be used in Finland at the Onkalo spent nuclear fuel repository, being built by Posiva. rdf:langString
KBS-3 är Svensk Kärnbränslehantering AB:s metod där för att ta hand om det använda kärnbränslet. Projekt KärnBränsleSäkerhet (KBS) startades 1976 för att leva upp till villkorslagens krav. Lagen krävde att kärnkraftsföretagen skulle visa att det använda kärnbränslet kunde hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt, för att de sex sista reaktorerna i kärnkraftprogrammet skulle få tas i drift. Projektet rapporterades i tre delar: rdf:langString
rdf:langString KBS-3
rdf:langString KBS-3
xsd:integer 421339
xsd:integer 1081958492
rdf:langString KBS-3 (an abbreviation of kärnbränslesäkerhet, nuclear fuel safety) is a technology for disposal of high-level radioactive waste developed in Sweden by Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) by appointment from Statens Strålskyddsinstitut (the government's radiation protection agency). The technology was developed by studying different natural storage facilities such as the natural reactor in Oklo, Gabon and the uranium mine in Cigar Lake, Saskatchewan, Canada. The general theory is that radioactive rock in these sites has been present for thousands of years, and has not affected the health and well-being of human populations. KBS-3 is also to be used in Finland at the Onkalo spent nuclear fuel repository, being built by Posiva. The disposal method consists of the following steps: * The waste is first stored in intermediate storage for 30 years. * The waste is encapsulated in cast iron canisters. * The cast iron canisters are encapsulated in copper (CuOFP alloy) capsules. * The capsules are deposited in a layer of bentonite clay, in a circular hole, eight meters deep and with a diameter of two meters, drilled in a tunnel 500 metres down into crystalline rock. * After the storage facility is full, the drill hole is sealed and the site marked. If the holes into the rock from the tunnel are drilled vertically, the method is called KBS-3V and if they are drilled horizontally it is called KBS-3H. The only method considered so far is KBS-3V. The overall theory is that radioactive rock has always been present in the earth, and it is generally harmless to human populations. Further, Cigar Lake and Oklo have proven that actinides do not easily migrate via ground water or other means. Spent fuel consists of radioactive ceramic, cooled until its short-half-life radioactives have decayed, so its heat-production is negligible. When initially made, the ceramic fuel is also wrapped in sealed tubes of corrosion-resistant zirconium alloy. Therefore, spent fuel is not water-soluble in any conventional sense, and is mechanically sturdy. The other elements present (crystalline bedrock, corrosion-resistant copper cylinders, etc.) have been scientifically proven to reduce the exposure to ground water, and the rate at which it can penetrate to the fuel and dissolve it. Further, if correctly sited, any leakage will enter seawater, providing a safe dilution until decay. Geological stability against earthquakes and other extreme events can be further increased by careful site-selection. These safety factors multiply, extending the containment lifetime until most radioactive elements in the fuel have decayed, and only the longest-lived, least-radioactive isotopes remain. At this point, the contents of the repository are at least as safe as natural deposits of uranium. The process has been extensively studied and depends on well-understood chemistry and geology. The risk of waste disposal is difficult to measure due to the necessity of gathering data over thousands of years. However, by employing process knowledge and risk management methodology, the risk associated with KBS-3 repositories have been thoroughly investigated in the assessments of long-term safety performed by SKB and Posiva.
rdf:langString KBS-3 är Svensk Kärnbränslehantering AB:s metod där för att ta hand om det använda kärnbränslet. Projekt KärnBränsleSäkerhet (KBS) startades 1976 för att leva upp till villkorslagens krav. Lagen krävde att kärnkraftsföretagen skulle visa att det använda kärnbränslet kunde hanteras och slutförvaras på ett säkert sätt, för att de sex sista reaktorerna i kärnkraftprogrammet skulle få tas i drift. Projektet rapporterades i tre delar: * behandlade slutförvaring av upparbetat kärnbränsle. * var den första beskrivningen av direktdeponering av kärnbränsle. * KBS-3 var en andra och mer djupgående redovisning av ett system för slutförvaring. I KBS-3 metoden ska det använda kärnbränslet placeras i en kapsel av gjutjärn och koppar. Kapseln bäddas in i bentonitlera på 500 meters djup i det svenska urberget. Tre barriärer ska förhindra det använda kärnbränslet att nå geosfären: * Kopparkapseln' anses vara mycket kemiskt stabil vid de förhållanden som råder på 500 meters djup. Livslängden på kopparkapseln har beräknas vara längre än 100 000 år. * Bentonitleran har egenskaper som gör den lämplig som barriär. När bentonit kommer i kontakt med vatten sväller den. Eftersom det inte finns någon plats att svälla kommer den istället att bli mycket kompakt med svälltryck över 50 bar. All transport till och från kapseln kommer därmed att begränsas till diffusion. * Urberget. Transport av radionuklider sker i vattenförande sprickor och genom s.k. matrisdiffusion, dvs genom graniten. De allra flesta radionuklider från djupförvaret sorberas hårt till mineralytor, vilket kommer att sänka transporthastigheten avsevärt. Under 2007 publicerade forskare på KTH under ledning av Peter Szakálos rön om att det fanns en okänd process som får koppar att korrodera även i rent syrgasfritt vatten. Frågan har varit aktuell tidigare och då avfärdats. Nya försök har gjorts och SKB hävdade 2014 att processen inte har relevans för slutförvaret. Frågan har ånyo tagits upp i det yttrande som Mark- och miljödomstolen sände in till regeringen i januari 2018, varpå SKB har lämnat in ytterligare underlag i frågan.
xsd:nonNegativeInteger 7865

data from the linked data cloud