Johan Olof Wallin

rdf:langString Johan Olof Wallin

rdf:langString Johan Olof Wallin, född 15 oktober 1779 i i Stora Tuna socken i Dalarna, död 30 juni 1839 vid ett tillfälligt besök i Uppsala, dit han ännu inte hunnit flytta som ärkebiskop, var en svensk ärkebiskop och skald. Wallin var son till fältväbeln vid Dalregementet sedermera kaptenen Johan Abraham Wallin och Beata Charlotta Harkman. Han förlovade sig 1808 med Sophie Runewall (1790–1817), men gifte sig den 12 augusti 1810 med (1781–1866). Äktenskapet med Anna Maria Dimander var barnlöst. Johan Olof Wallin studerade vid Falu trivialskola, Västerås gymnasium och Uppsala universitet. Han var huvudansvarig för 1819 års psalmbok till vilken han svarade för text/översättning/bearbetning av 286 olika psalmer (av 500) av dessa behölls 222 i 1937 års psalmbok. Han blev domprost i Västerås 1816 (tillträdde 1818). År 1818 utsågs han till pastor primarius (tillträdde 1821). År 1830 blev han överhovpredikant, och ärkebiskop i Uppsala 1837. Redan i unga år ansågs Wallin vara en begåvning. Vid universitetet fick Daniel Boëthius ett stort inflytande över hans filosofi, och kontakten med den tyska förromantikens dikter blev avgörande för hans estetik. Detta i kombination med hans patriotism gjorde att han kom att föregripa den götiska diktningen, som dock inte delade alla hans ideal, men som inspirerades av det storslagna och högstämda i hans skrifter vilket blev stilbildande och senare uppfattat som ”det typiskt svenska”. Han är representerad i den danska Psalmebog for Kirke og Hjem. Även om han idag är mest ihågkommen som psalmdiktare, var han i sin samtid minst lika beundrad som predikant och talare. Han var medlem i från 1825, och var till en början strikt konservativ men blev mer liberal med åren. En av hans insatser var grundandet av flera skolor, som Wallinska flickskolan i Stockholm. Han var avvisande till frikyrkligheten och dess väckelserörelse som han hann bevittna. Hans egen teologiska riktning var kristet nyhumanistisk, med lojalitet som mest utmärkande drag. Wallin var från 1810 till sin död ledamot av Svenska Akademien och innehade där stol nummer 1. Han var från 1826 till sin död preses i Samfundet Pro Fide et Christianismo. Wallin var medlem i Svenska Frimurare Orden, där han den 15 november 1806 recipierade som medlem nummer 867 i S:t Johanneslogen S:t Erik. Han erhöll grad X år 1826. Wallin valdes till hedersledamot av Västmanlands-Dala nation vid Uppsala universitet. Till nationen skrev han "Tack och Svar eller Vestmanno-Dala-Sång" med inledningsorden Vivant Vestmannias Samt Dalekarlias Urfält och berg. Wallingatan i Stockholm är uppkallad efter honom. Även Wallingatorna i Borlänge och Uppsala är liksom Wallinvägen i Falun namngivna efter honom. Wallinska kyrkogården i Västerås är namngiven efter Wallin.