Inventio

rdf:langString Inventio

rdf:langString Inventio (Latin ”(Upp)finnande”) är ett begrepp inom retoriken för när talaren finner stoff för sitt tal. Inventio är den första av de fem delarna i partesläran. De andra är dispositio, elocutio, memoria och actio. Den äldsta kritiken mot retoriken är att den inte behandlar ett specifikt ämne, d.v.s. att en talare kan hålla ett framförande om vilket ämne som helst och bara bli bedömd efter sina retoriska kunskaper. Alltså att det inte är innehållet som är det viktiga, utan snarare hur en talare använder språket och hur han framför talet. Det är en av anledningarna till att Platon attackerade denna i hans mening tomma retorik. Aristoteles svarade på Platons kritik genom att argumentera för att förnuft och retorik hör ihop. Aristoteles hävdade att dialektiskt förnuft var verktyget för att finna universella sanningar och att retorik var verktyget för att förtydliga och förmedla dessa till andra. För att kommunicera effektivt måste en talare kunna bygga välarbetade argument som stöder den tes han eller hon vill framföra. Inventio är just till för att hjälpa talaren att bygga sina argument med hjälp av ett system. Aristoteles och även de romerska retorikerna Cicero och Quintilianus ägnade mycket tid och uppmärksamhet åt att formulera teorin bakom retoriskt uppfinnande av argument. Inventio omfattar tre olika delar: * Analysera uppgiften * Finna argument för sin sak * Välja ut de bästa argumenten