Governor-General of Finland

rdf:langString Generalguvernör över Finland

rdf:langString Generalguvernör över Finland var en från början svensk ämbetstitel, som upprättades 1594 (Sveriges första generalguvernör), då Clas Fleming utnämndes till posten. Generalguvernören utgjorde den högsta militära och civila myndigheten över ett område, ofta bestående av flera landskap, och var alltså kungamaktens ställföreträdare. Under 1600-talet upprättades flera svenska generalguvernement både i Östersjöprovinserna och i svenska gränslandskap, särskilt under krigstider. Enligt 1634 års regeringsform skulle de svenska provinserna öster och söder om Finska viken utgöra ett generalguvernement, men kom i praktiken att bestå av flera, vilka stod under den finske generalguvernörens befäl. Dessutom skulle det bara vara riksråd, som utnämndes till generalguvernörer. Fram till mitten av 1600-talet fanns det ofta en svensk generalguvernör över Finland och den mest kände är greve Per Brahe d.y. Eftersom hans tid som generalguvernör anses särskilt lyckosam för landet har uttrycket i grevens tid i Finland kommit att syfta på denna tid och betyda en lycklig tid, till skillnad från i Sverige, där det har betydelsen av "i sista minuten". Efter 1669 upphörde utnämningen av generalguvernörer över Finland, förutom 1710–1712, då Karl von Nieroth utnämndes, eftersom landet hotades av ryssarna under stora nordiska kriget. Efter dennes död 1712 stod posten tom, eftersom ryssarna strax därefter ockuperade Finland under den så kallade stora ofreden. Efter krigsslutet (1721) utnämndes emellertid inga nya generalguvernörer (med specialundantag för Gustaf Fredrik von Rosen 1747–1751, med anledning av misstänkta ryska truppsammandragningar vid finsk-ryska gränsen), eftersom 1719 och 1720 års regeringsformer uttryckligen avskaffade generalguvernement i Sverige. Johann Balthasar von Campenhausens, som innehade posten 1742–1743, var rysk och styrde under den ryska ockupation av Finland, som benämns lilla ofreden. I 1772 års regeringsform ändrades bestämmelsen till att generalguvernement fick upprättas "om besynnerliga omständigheter därtill föranledde". I Finland återupprättades generalguvernementet dock inte, utan Johan Christopher Toll, som 1801–1809 var generalguvernör över Skåne, blev den siste i Sverige som innehade titeln. I 1809 års regeringsform förbjöds inrättandet av generalguvernement i Sverige. Genom finska kriget 1808–1809 erövrades dock Finland av Ryssland och redan 1808 upprättades ett ryskt generalguvernement i landet, för både den civila och den militära ledningen. Generalguvernören var ledare för den finska senaten, som var det autonoma storfurstendömet Finlands regering mellan 1808 och 1917. Han var också den ryske tsarens högste representant och fick sina instruktioner direkt från denne. Många av de ryska generalguvernörerna kom att bli starkt ogillade av den finska befolkningen. Den förste på posten, Göran Magnus Sprengtporten, avgick efter bara ett år och Nikolaj Bobrikov blev i början av 1900-talet mördad av nationalisten Eugen Schauman.