Anarch (sovereign individual)

http://dbpedia.org/resource/Anarch_(sovereign_individual) an entity of type: Person

Die Bezeichnung Anarch (für Anarchist) ist bereits in der älteren Literatur zum Anarchismus nachweisbar, so bei dem anarchistischen Autor Gustav Landauer, blieb damals aber marginal. Größere Bekanntheit erhielt sie erst durch Ernst Jünger, der in seinem im Alter von 80 Jahren geschriebenen Roman Eumeswil (1977) den Anarchen als positive Figur schuf, die im Gegensatz zur negativen des Anarchisten steht. rdf:langString
L'anarca – termine composto dal greco an (ἀν) 'senza' e -árchìs, da árchein (ἄρχειν), 'governare, comandare' – è una figura che appare nel romanzo Eumeswil di Ernst Jünger, pubblicato nel 1977.L'anarca riprende tratti caratteristici dell'Unico di Max Stirner: sovranità assoluta dell'individuo, ma nel rifiuto del potere; mancanza di sottomissione alle leggi della società, ma ricerca di una legge naturale o cosmica; volontà di una forma di padronanza eroica di se stessi; ricerca della libertà come fine ultimo di ogni azione; assenza di spirito di appartenenza a una bandiera o ideologia. rdf:langString
Beteckningen anark förekommer redan i äldre anarkistisk litteratur, som till exempel hos den anarkistiske författaren Gustav Landauer, men blev där aldrig mer än ett randfenomen. Termen har nått störst uppmärksamhet främst genom Ernst Jünger, som vid 82 års ålder publicerade idéromanen Eumeswil (Klett-Cotta 1977, på svenska Bo Cavefors bokförlag 1981), i vilken anarken framställs som en positiv figur, i kontrast till anarkisten: ”... anarkisk är var och en; det är just det normala hos en. Men det draget blir från första dagen inskränkt genom far och mor, genom stat och samhälle. Det är fråga om beskärningar, avtappningar av urkraft; sådant undgår ingen. Man måste finna sig i det. Men det anarkiska blir ändå kvar i grunden såsom hemlighet, vanligen omedvetet för bäraren själv. Det kan bryta rdf:langString
rdf:langString Anarch
rdf:langString Anarch (sovereign individual)
rdf:langString Anarca
rdf:langString Anark
xsd:integer 3857784
xsd:integer 766880396
rdf:langString Die Bezeichnung Anarch (für Anarchist) ist bereits in der älteren Literatur zum Anarchismus nachweisbar, so bei dem anarchistischen Autor Gustav Landauer, blieb damals aber marginal. Größere Bekanntheit erhielt sie erst durch Ernst Jünger, der in seinem im Alter von 80 Jahren geschriebenen Roman Eumeswil (1977) den Anarchen als positive Figur schuf, die im Gegensatz zur negativen des Anarchisten steht. Die Figur des Anarchen ist eine Weiterentwicklung der Figur des Waldgängers, die Jünger in den Jahren nach dem Zweiten Weltkrieg entworfen hatte. Nach dem Bankrott aller Politik sollte der Waldgänger „eine neue Konzeption der Freiheit“ symbolisieren. Er lässt sich durch keine Macht das Gesetz vorschreiben, weder propagandistisch noch durch Gewalt; er ist „entschlossen, Widerstand zu leisten.“ Während Jünger, der in den Jahren nach dem Ersten Weltkrieg für seine begeisterte Schilderung des Soldatentums berühmt geworden war, nach dem Zweiten Weltkrieg mit dem individualistischen Anarchismus zu liebäugeln schien, wandte er sich schließlich in Eumeswil gegen jedweden Anarchismus: „Der Anarchist ist abhängig – einmal von seinem unklaren Wollen, zweitens von der Macht. Er folgt dem Mächtigen als sein Schatten… Die positive Entsprechung des Anarchisten ist der Anarch.“ Jünger hat sich, Interviews und Briefen zufolge, in seinen späten Jahren mit dieser Figur weitgehend identifiziert. Bei der Konzeption des Anarchen bezieht sich Jünger ausdrücklich und ausschließlich auf Max Stirner. Er deutet dabei, der Analyse von Bernd Laska zufolge, Stirners „Einzigen“ auf eine verkürzte und im Grunde triviale Weise: als extremen, aristokratischen Individualisten, sozusagen als Übermenschen im Sinne Nietzsches, aber abgeklärt und ohne dessen Willen zur Macht.
rdf:langString L'anarca – termine composto dal greco an (ἀν) 'senza' e -árchìs, da árchein (ἄρχειν), 'governare, comandare' – è una figura che appare nel romanzo Eumeswil di Ernst Jünger, pubblicato nel 1977.L'anarca riprende tratti caratteristici dell'Unico di Max Stirner: sovranità assoluta dell'individuo, ma nel rifiuto del potere; mancanza di sottomissione alle leggi della società, ma ricerca di una legge naturale o cosmica; volontà di una forma di padronanza eroica di se stessi; ricerca della libertà come fine ultimo di ogni azione; assenza di spirito di appartenenza a una bandiera o ideologia. Pur considerando l'anarchia come l'elemento primario dell'esistenza, al punto che l'anarchia diviene nel romanzo di Jünger il vero movente della storia del mondo, l'autore tedesco distingue l'anarca dall'anarchico (benché definisca il primo anche come "anarchico radicale“). L'anarchico, infatti, vivendo nell'ossessione di una costante opposizione al potere, ne rimane prigioniero, e si destina quindi a una esistenza non realmente libera. L'anarca, al contrario, tramite una forma di indifferenza, non lontana dall'atarassia stoica, prende le distanze dalla società e dal tempo storico, per aprirsi a una dimensione libera dell'esistenza all'interno di un ciclo cosmico che lo sovrasta. In questo senso, la figura dell'anarca riprende, all'interno della tradizione anarco-individualista, modelli classici, sviluppati anche dalla tradizione romantica e da Nietzsche, in cui l'individuo si configura come punto di equilibrio tra la dimensione libera della volontà e la necessità della natura o del destino. L'anarca può essere letto come un proseguimento o evoluzione della figura del waldgänger ("colui che passa al bosco"), che Jünger aveva descritto negli anni Cinquanta.
rdf:langString Beteckningen anark förekommer redan i äldre anarkistisk litteratur, som till exempel hos den anarkistiske författaren Gustav Landauer, men blev där aldrig mer än ett randfenomen. Termen har nått störst uppmärksamhet främst genom Ernst Jünger, som vid 82 års ålder publicerade idéromanen Eumeswil (Klett-Cotta 1977, på svenska Bo Cavefors bokförlag 1981), i vilken anarken framställs som en positiv figur, i kontrast till anarkisten: ”... anarkisk är var och en; det är just det normala hos en. Men det draget blir från första dagen inskränkt genom far och mor, genom stat och samhälle. Det är fråga om beskärningar, avtappningar av urkraft; sådant undgår ingen. Man måste finna sig i det. Men det anarkiska blir ändå kvar i grunden såsom hemlighet, vanligen omedvetet för bäraren själv. Det kan bryta fram ur honom som lava, det kan förinta honom, befria honom. ... Här måste göras vissa distinktioner: Kärleken är anarkisk, inte äktenskapet. Krigaren är anarkisk, inte soldaten. Dråpet är anarkiskt, inte mordet. Kristus är anarkisk, inte Paulus. Eftersom det anarkiska faktiskt är det normala, är det till finnandes också i Paulus, och bryter stundom mäktigt fram ur honom. Världshistorien hålls i rörelse av anarkin. Summa summarum: Den fria människan är anarkisk, inte anarkisten." Anarken är en vidareutveckling av det nya frihetsanspråk som Jünger framkastade efter andra världskriget och politikens och nihilismens sammanbrott, i essän Skogsvandringen (1951, på svenska Bokförlaget Augusti 2014). Skogsvandraren låter sig inte fångas av propagandan, och bjuder motstånd mot varje auktoritärt och totalitärt ingripande i hans liv. Anarken å sin sida är ingen motståndsman, utan den auktoritära maktens pendang.
xsd:nonNegativeInteger 46

data from the linked data cloud