Al-Alaq

rdf:langString Al-Alaq

rdf:langString Al-'Alaq (arabiska: العلق "Grodden"), är den nittiosjätte suran i Koranen med 19 verser (ayah). Den tros traditionellt ha uppenbarats i Mekka. Den är även känd som Sūrat al-Iqrā (إقرا), "Recitera". I denna sura för Gud fram ett koncist men tilltvingat argument: Mannen är skapad som av ett under, med början i hennes utveckling från en biomassa (eller Alaq), som förunnats medvetenhetens gåva från Gud. Sedan delas människan in i två distinkta grupper: De som känner igen deras kosmiska kondition, söker gudomlig vägledning (genom att läsa Guds ord) och böjer sig för Guds vilja (symboliserat i bönen); och de som inför dessa tydliga underverk tror att människan är en 'självständig' enhet, oansvarig inför en transcendent makt, och som till och med försöker förhindra den första sortens människor från att följa Guds ord och underkasta sig honom. Gud klargör sedan att den första gruppen människor, de troende, är rättfärdiga, och att den andra sorten är lögnare och syndare. Suran avslutas med Guds varning till förnekaren att "helvetets änglavakter" (az-Zabāniah) väntar dem, och att sådana människor borde upphöra att förneka den troende rätten att dyrka ostört. Surans sista vers är uppmuntrande ord till den troende att "inte ge sig" för de otrognas hot utan att fortsätta i envishet att lyda Gud, och ett löfte om närhet till Gud för en sådan troende.